Lutheranska ideal jämfört med annat

År 2001 var jag klar med den obligatoriska militära tjänstgöringen. Under det avslutande talet sa Generalen: "Jag hoppas ni nyttiga medborgare för samhället."

Det är min skyldighet att bidra till det samhälle jag lever i. Därför behöver jag känna till de värderingar som underligger samhället. Jag behöver agera för att bevara, ifrågasätta och utveckla dem. Generalen gav uttryck för det Lutheranska idealet om att jag som medborgare har denna skyldighet. Jag förväntas vara en aktiv deltagare på lika villkor i ett egalitärt samhälle, inte en understående tanklös tjänare i ett hierarkiskt samhälle. Att bidra till samhället (statens processer) är inte naturligt för alla kulturer, men är förväntat inom svensk kultur.

Det svenska beteendet om att inte umgås med sina kollegor på fritiden, reflekterar det svenska idealet om att, under en viss del av ens tid, sätta statens intresse - självaste samhällsprocessen - framför personliga intressen. Andra kulturer är mer benägna att sätta personliga intressen framför samhällets intressen. Jag tänker med viss sorg på en individ som sa "Ni svenskar är så trevliga på arbetsplatsen, men när jag står i kön till bussen, då vill ingen prata." Det är sorgligt, för hans mänskliga behov av gemenskap uppfylls inte av svenskens kulturella förväntningar på honom, och han stör omedvetet svenskens behov av ett ostört privatliv.

Varför beter sig svensken som på de detta vis? Därför att svensken inte bryr sig om sin kollega utanför arbetstid, och oftast inte vill ha någon relation med den utanför arbetslivet. Trevlighet och socialt engagemang inom svenskt arbetsliv är funktionellt, inte personligt. Dessa beteenden tjänar syftet att effektivisera arbetet. Den svenska samarbetsformen är inte predikterad av personligt omtyckte, utan grundas i tillit till ett ens kollega utför en särskild funktion, och kollegan respekteras till den grad den funktionen utförs väl, vilket ger en känsla av trygghet. Andra kulturer finner trygghet i personligt umgänge, som det faktum att man kan umgås utanför arbetet i en gynnsam relation. En sådan personlig relation, i en sådan kultur, anses vidare kunna ursäkta brister i arbetsfunktion. Svensken, å andra sidan, blir genast bitter när en kollega brister i arbetsfunktion, därför att arbetslivet för svensken, alltså den opersonliga samhällsprocessen, är en mycket viktig del då den anses understödja ett egalitärt och rättvist samhälle.

Den som brister i sin arbetsfunktion, och därmed inte arbetar för att upprätthålla samhällsprocessen, betraktas missgynnsamt av svensken, och den som är föremål för negativiteten kan bli förvånad då den personen kanske utgick från att han eller hon hade en mer personlig relation med svensken, eftersom arbetsrelationen präglades av trevlighet och socialt engagemang.

Svensken tolkar en individs bristande funktion i arbete som förräderi mot systemet. Den andre tolkar svensk kyla som förräderi mot relationen. För svensken är arbete likställt med samhällsprocess. För andra kulturer är arbete likställt med relationer.