Individens svaghet eller organisationens fel

Ordet "jagsvag" är intressant, och låt mig ta det som en utgångspunkt, samt det faktum att det historiskt har associerat med personal inom människovårdande yrken, även om begreppet utbräd idag sträcker sig över mångt fler yrkesgrupper.

Människovårdande yrken kräver att fokus läggs på andra, ofta svaga, individers behov, och dessa yrken kan tänkas locka en personlighetstyp som finner stor mening i att vara andra till lags. Medan andra sektorer inom arbetslivet kan betrakta personal inom människovårdande yrken som "jagsvaga" - dvs. inte tillräckligt självcentrerade för att se över de egna behoven och hävda personliga gränser - kan vi fråga oss om det är rätt att betrakta exempelvis en sjuksköterskas utbrändhet som orsakat av en svag personlighet. Snarare är det kanske så att yrket i sig kräver av individen ett visst beteende som somliga är bättre på än andra, och att organisationen sedan formar individen till en "jagsvag" individ genom att inte bekräfta de behov som personen kräver för att korrekt genomföra yrket.

Ett vanligt uttryck, i folkmun, av vårdyrkets kvinnodominerade yrkesgrupp är att "en mansdominerad arbetsplats skulle aldrig gå med på detta". Yrkesgruppen uttrycker alltså stundom en sorts medvetenhet kring vad de tolkar är den egna benägenheten att acceptera dåliga arbetsförhållanden. Vi måste ställa ett en kritisk fråga kring detta eftersom det låter som en allt för förenklad bild.