Hur bloggens texter ska tolkas

Om jag någon gång använder formuleringar som "man bör göra si och så" eller uttrycker mig kategoriskt, ska det inte tolkas som en uppmaning till läsaren. Alltså om jag hävdar att något är en absolut sanning, så ska det inte tolkas som så. Det är mitt sätt att resonera med mig själv – på ett ibland demonstrativt, nästan litterärt sätt. Inläggen ska läsas som en självreflekterande tankeprocess, inte som rådgivning.

Om jag vid något tillfälle skriver "man ska göra si och så", dvs. att det kan utläsas som en uppmaning, då ska det inte ses som en uppmaning, utan som en personlig åsikt som reflekteras i skrift på ett demonstrativt sätt. Det samma gäller om jag framför något som en absolut sanning. Det ska då inte tolkas som en absolut sanning, utan enbart som att jag för tillfället har en åsikt om att det för mig själv är en absolut sanning. Jag använder inre konstruktioner av absoluta sanningar som verktyg för olika kognitiva ändamål, och jag kan ändra på dem. Det är mitt sätt att resonera på gällande mig själv, och texten reflekterar enbart min personliga tankegång, lika mycket som en självbiografi gör. Texterna är i det avseendet mer att likna vid en medvetandeström, i stil med James Joyce Ulysses – där man följer en persons inre logik, inte en instruktionsmanual. Inläggen ska läsas som en självreflekterande tankeprocess, inte som rådgivning.

Mitt skrivsätt kan vara dramatiskt, inspirerande, opinionerat, och låta uppmanande, men det reflekterar min inner dialog snarare än att försöka hävda något inför omvärlden. Denna blogg är en journal över mina egna handlingar, men också ett litterärt verk i den mening att den speglar en personlig tankeprocess där läsaren får bevittna journalen genom mina ögon. Det är således ett litterärt verk och inte instruktioner. Läsaren får betrakta något via författarens perspektiv, och det är en grundaspekt av litteratur.