Inledning

Jag ska här reflektera kring vad svensk kultur är och ställa det i motsats till vad som inte är svensk kultur. Kultur är ett känsligt område, då det svenska samhället känner sig förnärmad av tanken att svensk kultur skulle ha en unik egenart, eftersom svensk kultur då per automatik står i kontrast till andra kulturer, och svensken är naturligt en individ som mer gärna ser brister hos sig själv än att riskera konflikt med andra genom att påtala skillnader.

Det är dock också ett svenskt lutheranskt ideal att rannsaka sig själv och förbättra saker och ting i relation till sanning, och därmed konfrontera dessa djupa kulturella krafter som först instinktivt avråder svensken att tänka kritiskt. Svenskens kritik av samhället bygger dock på lojalitet till samhället, inte primärt på förakt mot något annat. Det är med en sådan predisposition - alltså; en vilja till förbättring, snarare än ett personligt förakt gentemot något annat - som svensken lever sitt kulturella ideal som innebär själv-rannsakan, effektivisering och förbättring.

Övertygelsen att svenska kulturella värderingar är hotade enbart av omkringliggande främmande kulturer, är naivt. Hotet uppstår lika mycket inom den egna kulturen då kritik av värderingar kan söka att rasera till fördel för det motsatta snarare än att förbättra kulturellt unika ideal. Individer från andra kulturer kan, i min mening, vara mer kompetenta uppbärare av svenska ideal, än vissa etniskt svenska individer. Legitimitet kommer via uttryck av värderingar, inte via etnicitet.

Det är mitt ansvar att någon gång under min livstid ärligt reflektera kring alla svåra frågor, och att anstränga mig för att formulera ett perspektiv, snarare än att utgå från att mina spontana tankar direkt bär någon sorts sanning. Jag söker alltså att kritiskt reflektera kring svåra frågor. Kultur är ett område som kan vara svårt att reflektera kring, då det angränsar till politik och ibland mynnar ut i förenklad åsikt snarare än kritisk analys.