Dag 143 och 155 - utmaningar och framsteg

Det har varit en händelserik period. Artikeln här omfattar dag 100 till 155.

Innehåll:

Mental tuffhet

Tänk på att den endogena livsstilen är ganska tuff, och det fungerar inte att kompromissa med svaghet. Under denna kost är det som att hela ditt synsätt förändras och du blir plötsligt medveten om vad svaghet och styrka är. Glöm den moderna kulturens fåniga idéer om styrka, så som extremsport eller enorma muskler. Styrkan jag syftar på är något annat. Den är primal och genomsyrar fysik, mentalitet och själsliv på ett balanserat sätt. Det är något som måste upptäckas genom omställning till den endogena livsstilen.

Den endogena livsstilen kräver en mental tuffhet. Detta formar sättet på vilket jag tänker kring saker och ting, vilket kan låta strängt och avvisande. Hela poängen är optimal hälsa, och har därför inte utrymme för sådant som avviker från det, inte ens för att vara snäll och tillmötesgående. Utanför ramen för den endogena livsstilen får folk göra vad de vill, men den som väljer denna väg måste underkasta sig kravet på att utveckla mental tuffhet.

Exempelvis är jag nu på dag 155 och upplever fortfarande en kroppslig trötthet emellanåt, vilket alltid försvinner då jag aktiverar kroppen, men för att aktivera kroppen under dessa förhållanden krävs en annan form av mentalitet än vad den moderna människan är bekant med. Den tuffare mentaliteten måste också etableras för att undvika att kroppen från början går in i det läge där kroppen känns slö. Jag trodde att det helt var en fysiologisk fråga, men börjar misstänka att det också är beroende av ens mentalitet. Om det enbart var en fysiologisk fråga skulle jag inte kunna bli stadigt energi-rik bara genom att börja aktivera kroppen.

Kroppen blir slö, liksom när den inte har någon glykos och förväntar sig det. Det är en ganska obehaglig känsla - som att ha sirap i musklerna. Men, så fort jag börjar aktivera mig, bara inom några minuter, uppnår jag fantastisk och konsekvent energi, och slöheten försvinner helt. Jag misstänker att detta har med omställningen till ketogen förbränning att göra (fett som primär och konstant energi-källa), och att den omställningen faktiskt kräver en mental omställning. Men! ska det fortfarande vara såhär på dag 155? Det verkar som att kroppen försöker ställa om, men att den behöver stöd av en tuff mentalitet som inte låter kroppen falla in i det där slöa läget som är så typiskt då kroppen förväntar sig glukos men inte har någon tillgång till det. Jag är på dag 155 och jag upplever fortfarande denna slöhet stundvis. Möjligtvis är det så att det kommer fortsätta såvida jag inte vidtar rätt mentalitet. På detta vis är den endogena livsstilen tuff - den kräver att du ändrar dig, och gör du inte det får du svårt tills du ger upp, eller tills du ändrar dig.

Kort sammanhang

Som bekant är detta inte en ketogen diet i vanlig bemärkelse. Särskild från välkända alternativ, strävar endogen kosthållning att efterlikna den kost som människan har ätit under merparten av sin existens: närmare 300 000 år under jägare-samlare-samhället. Detta är inte en "diet" i vanlig bemärkelse, utan en kosthållning som är en del av en hel livsstil, som jag kallar endogen livsstil, vilket går ut på att simulera och efterlikna dåtidens livsstil. Den endogena livsstilen bekräftar att livsförhållanden nu och då ger olika förutsättningar, både positiva och negativa. I dagens samhälle har vi tillgång till goda ting som de ej hade förr, likaväl som vi har en uppsjö negativa aspekter som inte fanns förr. Det samma kan tänkas gälla för dåtidens människor som hade en annan unik uppsättning med förutsättningar och nackdelar. Den _endogena livsstilen anser att dagens människa är ett svagt uttryck för den inneboende potentialen, och för det mesta är en fysiskt och mentalt vek och bräcklig individ. Exempelvis är våra normaliserade säsongs-sjukdomar. Vanligt är att den moderna människan ligger hemma, utslagen, med förkylning i en vecka eller två, vilket inte hade varit gångbart i ett jägare-samlar-samhälle. Modern sjuklighet, både lindriga och allvarliga sjukdomar, är på grund av den missanpassade kost som jordbrukssamhället medför samt modern livsstil - främst hög mängd kolhydrater.

Styrka och svaghet

Den moderna människans:

• är en mentalt vilsen individ som accepterar och rationaliserar sin svaghet snarare än att vägra sjuklighet och ifrågasätta antaganden,

• är ofta fysiologiskt sjuk, både lindrigt och allvarligt,

• är ofta drabbad av psykologiska besvär som folklig ångest och depression,

• är ständigt komfortsökande,

• och uppvisar ofta beroende-problematik, även om hen ej är medveten om det, eftersom hela den omkringliggande kulturen har normaliserat och främjar det.

Även de individer som tycks vara starka i unga år, lägger grunden för sin svaghet under sin livstid, vars symptom yttrar sig på senare år. Den inflammationsbildande och på många andra sätt sjukdomsbildande kosthållningen leder till en sorts mentalitet med subtila tecken på svaghet, så som behovet av värdelös underhållning, snarare än genuin kreativ aktivitet. Omställningen till den endogena livsstilen medför ett så kraftfullt skifte i ens mentala liv, att till och med intresset för att titta på film försvinner, eftersom det känns totalt meningslöst mot bakgrund av den inneboende styrkan och viljan att engagera sig i livet, vilket är ett sant hälsotecken. Korrekt stillsam aktivitet är återhämtande, inte genom ytliga nöjen skapat av mänsklig hand som är tänkt att förföra dina sinnen med fascination, utan genom vila och introspektion, så som via meditation eller kontakt med något som upplevs andligt. Svagheten i den moderna människan genomsyrar hela fysiologin, psykologin och själslivet, och yttrar sig på många sätt som via lindrig och allvarlig sjukdom, trötthet, energibrist, svårt att hålla fokus, folklig depression och ångest (orsakat av kost som agiterar, lurar och näringsmässigt urholkar fysiologin), samt ständigt komfortsökande, exempelvis via ständig stimulans via nöjes-ätande och passiv underhållning. De individer som är initiativrika, är drivna av agitation, via högstimulerande kolhydratrik kost och ofta via kaffe och energidryck. Tar du bort dessa kostmässiga faktorer har de ingen möjlighet att agera.

Jägare-och-samlar-människan hade inte kaffe, energidryck och överskott på kolhydrater, men uppvisade ändå överlägsen styrka och hade utmärkt hälsa. Den moderna människan kan dock inte förstå innebörden av genuin hälsa och styrka, eftersom hen utgår från att styrka är att kunna lyfta överdrivet tunga vikter, vilket var ren idioti i ett jägare-samlar-samhälle, eftersom sådan styrka inte var nödvändigt, och rent av straffade individen, eftersom deras livsförhållanden inte tillät att "maxa på gymmet" och att dagarna efter vara utmattad och utslagen och ha så kallade vilodagar. Den endogena styrkan är annorlunda. Den består av en ständig närvaro i nuet, ett djupt lugn, och förmåga att agera fysiologiskt vilken sekund som helst, och helt utan stunder av matkoma eller blodsocker-kraschar. Jägare-och-samlar-människan hade ständigt perfekt blodsocker utan svängningar. Deras beslut och handlingar är därför också balanserade, eftersom deras agerande inte beror på blodsockersvängningar - inga dåliga beslut på grund av blodsocker-krasch, och inga förhastade beslut på grund av högt kolhydratintag som tvingar fysiologin att agera på högvarv. Den moderna människan tror dock att "högvarv" är vad energi innebär.

Styrka, svaghet och kultur

Ett samhälle bestående av svaga individer föder en kultur som normaliserar, accepterar och förväntar sig sjukdom. Den mentalt svaga människan förväntar sig att bli sjuk, accepterar det, och ibland rentav försvarar det och känner sig ibland kränkt vid tanken på att sjukdom indikerar fel livshållning, och att individen själv har ett ansvar för det. Denna passiva acceptans för sjukdom är en del av kärnan i den mentala svagheten, eftersom det synsättet rationaliserar all annan svaghet istället för att kreativt söka en lösning. Den moderna människan vet inte bättre, och utgår från att svaghet är normen, och har ingen känsla för att utmana det antagandet. Mitt antagande är att den människan har en inneboende kraft och vilja till den frihet som genuin hälsa innebär, och att några få individer lyssnar på kroppens kall, och vägrar foga sig i det moderna samhällets svaghets-normer. Vägen tillbaka till vårt ursprung genom att efterlikna dåtidens optimala förutsättningar är den enda vägen som en individ med självrespekt finner acceptabel. Priset är dock en radikal omställning som utmanar alla aspekter av människans varande: fysiologiska, psykologiska och själsliga. Du har via denna text, så här långt, fått en liten inblick i vad förändringen innebär, men det är mycket mer djupgående än vad jag har lyckats förmedla via ord.

Jag, som nu i skrivandets stund, är på dag 155, tänker ofta att denna livsväg är rentav brutal. Medan det kan vara fysiologiskt utmanande är det främst den psykologiska aspekten som är brutal på så sätt att den förkastar allt du är bekväm med, och kräver att du hittar och utvecklar en annan mentalitet som uppskattar den genuina styrkan som stegvis börjar uppstå via rätt kost och livsförhållanden. Du kanske tror att det är ett självklart val att välja styrka, men du har blivit så betingad av modern kultur, att när du väl presenteras med krafterna av riktig hälsa och dessa mentalitet, kommer du uppleva det som så främmande, att du lockas att återvända till ditt gamla liv. Du kommer också att se hur i princip alla människor omkring dig är fast i beroende-beteenden, ständigt söker socker-kickar, upplever höga dopamin-påslag via högstimulerande substanser och kultur, och du kommer känna dig väldigt utanför.

Kolhydrater som självändamål

Din kost är inte längre dopamin-utlösande. Som du vet så skapar socker och kolhydrater i övrigt ett högt dopaminpåslag, och ätande blir till ett mål i sig. Hjärnan ser ätande av kolhydrater som ett självändamål, eftersom den får mer dopamin av det än av att göra andra saker. Folks hela liv centrerar i stor del kring att äta för att få dessa socker-kickar, vilket ger höga dopamin-utslag. Nej! Du tänker säkert på individer som tydligt har ett skadligt matberoende. Jag syftar inte alls på dem. Jag syftar på dig! Kaffe, godis ibland, en kaka efter maten, högstimulerande kost så som pizza, pasta med ost, pajer med mycket deg, mejeriprodukter i alla dess former med spännande konsistens och textur, tårtor, bullar. Godis när du väntar på bussen "för att jag är låg på energi". Potatismos, bröd, pasta, ris - alla dessa ger mildare dopaminrespons jämfört med godis, men de bidrar till en matris av dopamin som läggs över hela din tillvaro, och du är inte medveten om hur otroligt beroende av detta du är för ditt välbehag. Det är först när du börjar leva och äta som en jägare-samlare, som du inser det.

Beroende av kolhydrater

Så som påpekat ovan: du är beroende dopamin via kolhydrater, och då menar jag beroende på samma sätt som alla andra former av beroenden. Det handlar om ett dopamin-system som betingats på samma sätt som sker vid andra former av beroenden. Detta blir mycket tydligt då du tar avstånd från det. Om du förstår vad jag menar här, är du kanske benägen att påpeka att beroende till kolhydrater är normalt och så som kroppen är gjord för att vara. Den moderna människan gör skillnad på sitt egna kolhydrat-beroende och "allvarliga beroenden" så som att vara beroende av tv-spel eller substanser. Den endogena livsstilen hävdar dock att alla dessa beroenden är lika förkastliga, och kräver att individen skiljer sig från alla former av beroenden. Det råkar bara vara så att den endogena livsstilen först och främst tar bort kolhydraterna ur ditt liv och avslöjar hur skevt ditt dopaminsystem har blivit, eftersom du nu upplever abstinens och djup sorg, och allt annat som är klassiskt för beroende-problematik när du väl tar avstånd från det som du är beroende av. Jag har aldrig sett mig själv som särskilt beroende av mat. Jag har ofta rentav tyckt det varit tråkigt att äta. När jag övergick till den endogena kosten insåg jag dock att mitt dopaminsystem var djupt förankrat i förväntningar att få kolhydrater och socker, vilket jag också konsumerade på ett sätt som var ytterst normalt i dagens samhälle, men som ur ett jägare-samlar-samhälle är extremt mycket kolhydrater.

Återställa dopaminsystemet

Den endogena kosthållningen syftar till att återställa dopaminsystemet, varav all form av nöjesätande utesluts. Du finner enormt välbehag i att äta den rena och hög-kvalitativa kost som endogen kosthållning innebär, men (!), du kommer inte längre att få några dopamin-kickar av kosten, varav du kommer uppleva en sorts tomhet, oavsett hur mycket eller vad du äter inom den endogena kosten. Du kommer att försöka återskapa ditt beroende-ätande med endogen kost, men det kommer aldrig att ge några dopamin-kickar i samma utsträckning som kolhydrater, och du upptäcker snart att det är lönlöst att försöka, varav du sannolikt upplever en sorts djup sorgsenhet. En dag åt jag 3000 kalorier (jämfört med kanske 1800 som jag äter annars). Jag upptäckte att jag desperat försökte få den där dopamin-kicken, men eftersom den aldrig kom, fortsatte jag att äta, nästan som om jag var desperat. Eftersom blodsockret är lågt och insulinet därför inte triggas, så lagrar jag inte heller något fett. Jag befann mig i ett tillstånd där jag fortsatte att äta men maten bara passerade min kropp, och jag upplevde en enorm tomhet eftersom jag aldrig fick det förväntade dopamin-påslaget. Till slut måste jag inse detta och ge upp, vilket jag gjorde, och detta är en del av den tuffa omställning och omprogrammeringen av dopaminsystemet. Snart börjar kroppen att producera dopamin i samband med riktiga aktiviteter och särskilt i fysisk rörelse, och då uppstår en mycket djupare och mer balanserad glädje, tillsammans med ökad handlingskraft, eftersom du börjar njuta av att åstadkomma saker och ting. Dock upplever jag perioder där jag faller tillbaka i sökandet efter dopamin-kickar. Jag började försöka hitta vägar inom den ketogena kosten att återskapa nöjesätande.

3 droppar kaffe var tillräckligt

Detta låter löjligt, men dag 143 konsumerade jag 3 droppar kaffe, som jag hällde i mitt te-vatten. Jag var på en tillställning där det bjöds på kaffe, bullar och allt det vanliga. När du betraktar folk omkring, som njuter så som du gjorde förr, kommer det bli ännu mer tufft psykologiskt, och du kan lockas att återgå till det gamla, bara för att få uppleva den där glädjen igen. Jag var lockad att göra undantag och äta bullar och sådant, men det var mina fantasier och inte jag hade för avsikt att agera på. Jag har inget sug som agiterar mig, så som socker-sug kan upplevas. Nej, jag har inget sådant, men jag har en nostalgisk längtan efter gamla matvanor och smakupplevelser. Jag kan se någon äta en bulle och jag visualiserar mig automatiskt alla nyanser av smakupplevelsen. Det är som att jag äter bullen själv, men utan att äta den. Det är en längtan som återskapar upplevelsen i mitt sinne, men utan att få uppleva den fysiska upplevelsen av att äta bullen. Dessa stunder kan vara svåra. Jag tog 3 droppar kaffe, mest som en rolig grej, men kanske var det en djupare del av mig själv som försökte mjuka upp min beslutsamhet. Nästa dag började jag dricka kaffe.

Som jag berättade ovan, så drack jag 3 droppar kaffe, och det kan tänkas ha bidragit till att väcka ett intresse för kaffe. Tänk på att jag vid detta tillfälle har ett väldigt rent fysiologiskt system då jag ätit endogen kost i 143 dagar, och är antagligen mycket känslig. 3 droppar kaffe kan vara tillräckligt för att mjuka upp mig inför att återskapa gamla dopamin-betingade beteendemönster.

Nästa dag lyckades jag rationalisera kaffe och grädde inom den endogena livsstilen, även om jag nu idag har bestämt att kaffe och grädde nu är uteslutet. Min rationalisering var att jägare-samlar-människan hade tillgång till simulanter och konsumerade dem, och att kaffe är ett modernt alternativ som är mycket mildare i jämförelse. Grädde - den endogena kosten utesluter alla mejeriprodukter (inte ägg), men jag tänkte att jag kan acceptera grädde på grund av lågt kolhydrat-innehåll (2.9/100g), och att människan förr i tiden hade andra fördelar som vi saknar i dag, så som att de åt mer delar av hela djuret än vad vi äter idag. Därför tänkte jag att jag kan komplettera med grädde, som är ett modernt livsmedel.

Nöjesätande

Det ska nämnas att efter dag 100 började jag försöka hitta sätt att nöjes-äta på. Det bestod i kokosnöt-kräm blandat med kakao, vilket skapade en konsistens och textur som påminde om deserter. Det resulterade i att jag ofta mådde illa på grund av för mycket koncentrerat och processat fett (kokosnöt-kräm är ej naturligt). Jag fortsatte dock att äta det, antagligen för att omedvetet försökte äta för nöjes skull. Nöjes-ätande är en form av emotionellt ätande där man fortsätter att äta för att det är roligt, inte för att man behöver, och antagligen är det förenat med dopamin-påslag. Därefter upptäckte jag mandelsmör (också ett modernt livsmedel som är relativt onaturligt framställt), vilket har en smak, konsistens och textur som är mer som snacks eller desert. Dessa livsmedel kom att bli en stor källa till nöje och välbehag, men tydligt för mig var att det återspeglade samma gamla nöjesätande som är typiskt för den moderna människan (exempelvis att äta popcorn eller chips framför TV:n). Argumentet jag vidhöll var att njutning är viktigt och en central del av hälsa, och jag var mestadels glad över att jag hade hittat möjlighet till det inom ramen för endogen kosthållning. Dock misstänker jag att detta nöjesätande förberedde vägen för nästa tragedi, som var grädde och kaffe.

Nöjesätande är inte förenligt med den endogena livsstilen. Jag har ofta hört folk berätta att njutning är viktigt. Jag håller med, men här spårade det ur. Jag ska se över njutningsaspekten senare, men tydligt är att jag i ovanstående fall försökte återskapa den form av nöjesätande som karakteriserar den moderna människan, vilket leder till obalans i dopaminsystemet, och gör ätandet till ett självändamål. Ätandet inom den endogena livsstilen är för att tillgodose kroppens behov på absolut bästa sätt, och njutningen består främst i känslan av enormt välbehag då kroppens fysiologi ger optimalt gensvar, i form av att du rentav känner hur kosten berikar dig, samt att spjälkning av ren och korrekt mat i sig själv skapar ett välbehag.

Nöjesätande är ett personligt val och inte nödvändigtvis dåligt

Märk väl att andra former av ketogen diet inte utesluter nöjesätande. De förespråkar visserligen låg mängd kolhydrater, men fyller utrymmet med ost, mejeriprodukter och annat. Individen fortsätter sitt beroende-beteende och nöjesätande, men med andra råvaror. I den endogena livsstilen utmanar dopaminsystemet vilket leder till en annan livsstil. Personligen ser jag inget fel i den moderna människans livsstil, eftersom den sortens njutning har ett värde om man själv föredrar det och kan hitta en personlig balans. Den endogena livsstilen anser inte att andra livsstilar är fel, utan bryr sig bara om de individer som har valt den endogena livsstilen. Allt handlar om vad vi själva värderar i livet, och det är upp till var och en, och jag tycker att moderna livsmedel så som godis och kakor är en fantastisk skapelse som vi kan njuta av därför att vi lever i en modern kultur, och den njutningen ger oss ett mervärde i livet, men det är för dem som väljer det och vill ha det. Den endogena livsstilen har utmanat mig så mycket att jag ibland har funderat på att det kanske egentligen är värt att leva som den moderna människan istället, för att få mer glädje i livet. Min tanke är dock att jag är i en övergångsfas, och måste helt förändra dopaminsystemet och min livsstil, vilket kommer ta minst ett år, innan jag fullt ut upplever det stadiga välbehag som jag antar att den endogena livsstilen kommer att leda till. Det är också den fysiologiska och mentala kampen mot detta målet som jag uppskattar. Jag uppskattar att detta är en tuff och utmanande väg som tycks ge väldigt konkreta positiva resultat för den som fortsätter.

Kaffe på ketogen diet

Jag lyckades, som nämnt, rationalisera kaffe och grädde, och började konsumera det, men nu hände något mycket anmärkningsvärt. Att dricka kaffe på en ketogen kosthållning gjorde att kaffet fullständigt blev ett självändamål. Jag förlorade snart allt intresse att göra andra saker. Det enda jag tänkte på under en dag var kaffe, och när jag väl drack kaffe, så fortsatte jag att dricka mer kaffe, även om jag mådde illa. Jag brydde mig varken om hälsa eller välmående, det enda jag ville ha var kaffe och grädde. (60% kaffe och 40% grädde.) Varför blev kaffet så otroligt beroendeframkallande för mig och varför tappade jag lusten att göra andra saker? Kolhydrater stimulerar initiativtagande, eftersom kroppen fylls med energi som vill bli förbrukad. Kaffe på det gör att du får ytterligare fokus och energi, varav du agerar på de kolhydrater du har i kroppen, även om det bara handlar om att söka stimulans som via diverse underhållning. Kolhydrater stimulerar kroppen till handling. Utan dem sker inte samma driv, men de vardagliga handlingarna – som att städa eller som att skriva denna text – blir ändå utförda av ren vana eller naturlig energi. Med kaffe, men utan kolhydrater, försvinner däremot alla initiativ; både vardagliga och kolhydrat-drivna initiativ. Kaffet tar över som enda källa till dopamin och välbehag. Eftersom kroppen inte har tillgång till extra energi som kan ge ytterligare belöning, blir kaffet ett självändamål, och även de vardagliga handlingarna faller bort, eftersom kaffet ger starkare belöning än de vardagliga handlingarna. Kolhydrater fungerar normalt som en drivkraft för många – ofta impulsiva – handlingar, även i konkurrens med kaffets påverkan på dopaminsystemet. Men utan kolhydrater försvinner denna energidrivna beredskap till handling, och kaffet tar över som enda källa till dopamin och välbehag. Resultatet blir att kaffet blir ett självändamål, och inget annat upplevs längre som intressant.

Jämförelse kaffe på icke/keto

Detta är mycket viktigt och jag låter ChatGPT 5 förklara, eftersom den gör det bättre än vad jag kan:

• På kolhydrater: När du dricker kaffe på en kolhydratrik kost så förstärker koffeinet redan existerande glukosdriven energi. Det blir ett tändstift för handling – dopaminet kanaliseras mot aktiviteter som bränner glukos. Därför upplever du initiativkraft. Grädden fungerar här mest som ett extra "njutningslager": den höjer mättnad, ger en rundare sensorisk upplevelse, och förstärker dopamin via fettets smak och textur. Men eftersom glukosen redan trycker på för aktivitet, så blir resultatet en blandning av njutning och initiativ – du gör saker samtidigt som du får belöning.

• På ketogen kost: Här finns inte samma glukospool att använda. Fett och ketoner ger jämn bakgrundsenergi, men inte samma snabba "drive". När koffeinet kommer in, finns inget extra att rikta det mot – det skapar dopamin utan mål. Därmed blir själva kaffet den huvudsakliga källan till belöning, och du cirklar runt kaffekonsumtionen. Grädden gör situationen mer problematisk: den är både energirik och dopaminförstärkande genom sin fettrika, krämiga karaktär. I stället för att signalera "nu ska vi bränna energi" (som kolhydrater gör), signalerar grädden "fortsätt dricka detta för njutningens skull". Tillsammans med koffeinets dopaminlyft blir det en sluten loop: kaffe + grädde blir självbelönande, utan att energin leder till initiativ utanför själva drickandet.

Destruktiva effekter av kaffe på ketogen diet

Under föregående rubrik förklarades i detalj hur kaffet blir en starkare drog under ketogen kosthållning - eller är det kanske specifikt under endogen kosthållning där dopaminsystemet inte får några dopamin-kickar alls från något annat, som kaffe blir så destruktivt?

Hjärnan ser nu kaffet som den mest värdefulla aktiviteten, eftersom det ger mest dopamin och glädje. Samtidigt höjs ribban, vilket är klassiskt i olika former av beroenden, och jag måste dricka mer kaffe för att få samma välbehag. Kaffedrickande på denna ketogena kost leder alltså till att kaffet blir mycket mer potent som en drog i sin förmåga att leda individen in i en destruktiv relation med kaffe, där alla andra intressen försvinner och kaffet blir det enda intresset. Jag fick också svårare att relatera emotionellt till min omgivning, eftersom kaffe var det enda jag tänkte på, och den njutning som följde då jag väl hade möjlighet att dricka det. Som nämnt: när du har kolhydrater i kroppen, så trycker de på så att du i alla fall tar några initiativ efter att du druckit kaffe, men utan kolhydrater så vill du bara ta ett enda initiativ efter att du har druckit kaffe, och det är att dricka kaffe igen. Någon stans har du en känsla för att du måste vänta, för annars skadar du kroppen, men allt eftersom pressar du gränserna och du börjar att mer och mer ignorera kroppens signaler. Du känner att kaffet skadar kroppen, men du bryr dig helt enkelt inte, därför att begäret efter kaffe är starkare.

Statistik: Jag drack som värst 1.3 liter brygg-kaffe per dag de 3 sista dagarna, och lika mycket grädde. Innan dess, under en och en halv veckas tid hade det eskalerat upp mot det.

Under makten av beroendet jag beskriver, njuter du av kaffet, men känner samtidigt hur det skadar kroppen (ont i magen, låg syrabalans i kroppen, muskler som dras samman, som exempelvis när det känns som att pH-balansen och näringsstatus i munnen ändras till nackdel för tänderna). I övrigt känns det som att själen dras ut ur kroppen och du går dig förlorad i ett bottenlöst hål. Allt detta är typiskt för starkare beroende-former, även om detta fortfarande är relativt milt. Vad jag beskriver här är ganska milt jämfört med beroenden till andra substanser, men det unika är att kaffet under denna form av keto, plötsligt fick en helt annan funktion, som ligger mycket närmare de mer destruktiva beroendeformerna. Begäret efter kaffet i detta fall passerade helt och hållet min beslutsförmåga. Normalt sätt tänker vi att vi måste "motstå" ett begär, men här var det som att det fanns inte ens någon möjlighet att motstå, därför att kaffe-begäret helt och hållet kringgick min beslutsförmåga, vilket vittnar om att mitt prefrontala cortex var utslaget, antagligen på grund av att prefrontala cortex blivit utslaget.

Prefrontala cortex under ketogen kost: varför kaffe blir ett självändamål

Jag upplevde att kaffe-beroendet på endogen kosthållning helt slog ut min beslutsförmåga. Det var som den klassiska beskrivningen av beroende-problematik: Du sitter i baksätet på en bil och beroendet styr, och du kan bara titta på utan något inflytande.

Jag ska låta ChatGPT 5 förklara det: Prefrontala cortex (PFC) är din kontrollpanel för beslutsfattande, långsiktighet och impulskontroll. Normalt väger PFC dopamin-signaler mot långsiktiga mål (”jag vill må bra imorgon, inte bara nu”). Men när dopaminflödet blir smalt och kraftigt riktat mot en enda trigger, då sker en slags ”hijacking”: limbiska systemet (begär, vana, drift) tar över, och PFC blir funktionellt nedtryckt. På ketogen kost, där hjärnan inte får samma glykolytiska "snap" till PFC, blir PFC mer sårbart för dopamin-drivna impulser. Med andra ord: du hade energin att tänka och skriva, men inte bufferten för att hålla tillbaka impulsen. Då upplevs det som att beslutsförmågan försvann helt. Det var alltså inte bara koffeinet i sig, utan kombinationen av ketogen metabolism + dopaminmonopol + nedsatt prefrontal buffert som gjorde att du tappade kontrollen och kaffet blev ett självändamål.

Detta kaffe-beroendet var en relativt mild form av beroende, men själva kaffet fick en helt annan, mycket mer lömsk karaktär samt en förmåga att röra sig i mitt sinne som en stark autonom kraft som gjorde sig själv till föremål för min dyrkan, och krävde min dyrkan, på bekostnad av min hälsa, vilket var en överraskning.

Andra reflektioner

Kaffet tog bort slöheten i kroppen som jag upplever ibland (som jag beskrev under första rubriken längst upp), men antagligen för att kaffet och grädde som jag drack i stora mängder, maskerade andra processer i kroppen samt gav energi genom att stressa inre organ.

Tillbaka på banan

Då jag föll in i nöjesätande, och sedan i kaffe, har jag också dragits tillbaka till den gamla mentaliteten jag hade innan jag började den endogena livsstilen. 3 dagar efter att jag satte ner foten och styrde upp det har jag börjat komma tillbaka till den endogena mentaliteten och jag kan nu se skillnaden mycket tydligt. Detta var en mycket lärorik upplevelse, då jag inte behöver fundera i framtiden över huruvida jag kan göra kompromisser med kaffe och grädde. Jag har också insett mer vad nöjesätande faktiskt handlar om, och dessa relation till dopaminsystemet, och hur mina gamla matvanor försöker återskapa sig själv för att åter dra mig tillbaka in i den moderna människans livsstil. Jag föredrar den endogena livsstilen. Jag föredrar det genuint. Detta är inte en ideologi jag tvingar mig själv till. Jag upplever så många fördelar varav jag fritt väljer detta. Dock uppstår utmaningar längst vägen vilket kan förklaras med att dopaminsystemet måste ställas om, vilket tar antagligen ett år. Därtill måste jag bekanta mig med den nya mentalitet som uppstår via den endogena kosten eftersom detta ändrar kroppens fysiologi på en grundläggande biologisk nivå, och därför naturligt ger effekt på det mentala och själsliga livet. En effekt jag inte skrivit om hitintills, men som jag ska beskriva i ett annat inlägg (inte skrivet än, annars länk här), är förändringen i perception av tid. Ja, självaste tidsuppfattningen ändras, vilket är intressant och anmärkningsvärt, men medför också psykologiska utmaningar.

I skrivandets stund är det dag 155 för mig på endogen livsstil. Efter alla motsättningar som beskrivits här, har jag nu viktiga erfarenheter och jag är mycket mer beslutsam att fortsätta. Det är som om jag var menad att uppleva detta sidospår, för att kunna göra ett personligt val: antingen återvända, eller fortsätta. För att kunna fatta ett sådant beslut måste jag vara medveten om vad valen innebär. Situationen jag har beskrivit har medfört att jag mer tydligt ser skillnaden på de olika alternativen, och att jag nu kan göra ett medvetet val att fortsätta. Medvetenheten gör att jag känner mig mer säker i mitt val.

Fredrik

Den endogena livsstilen jag följer innebär att leva inifrån, utan beroenden, utan distraktion. Jag tror på långsamma cykler, klara gränser och integritet i det jag gör.