Vad är svensk kultur
Inledning
Jag ska här reflektera kring vad svensk kultur är och ställa det i motsats till vad som inte är svensk kultur. Kultur är ett känsligt område, då det svenska samhället känner sig förnärmad av tanken att svensk kultur skulle ha en unik egenart, eftersom svensk kultur då per automatik står i kontrast till andra kulturer, och svensken är naturligt en individ som mer gärna ser brister hos sig själv än att riskera konflikt med andra genom att påtala skillnader.
Det är dock också ett svenskt lutheranskt ideal att rannsaka sig själv och förbättra saker och ting i relation till sanning, och därmed konfrontera dessa djupa kulturella krafter som först instinktivt avråder svensken att tänka kritiskt. Svenskens kritik av samhället bygger dock på lojalitet till samhället, inte primärt på förakt mot något annat. Det är med en sådan predisposition - alltså; en vilja till förbättring, snarare än ett personligt förakt gentemot något annat - som svensken lever sitt kulturella ideal som innebär själv-rannsakan, effektivisering och förbättring.
Övertygelsen att svenska kulturella värderingar är hotade enbart av omkringliggande främmande kulturer, är naivt. Hotet uppstår lika mycket inom den egna kulturen då kritik av värderingar kan söka att rasera till fördel för det motsatta snarare än att förbättra kulturellt unika ideal. Individer från andra kulturer kan, i min mening, vara mer kompetenta uppbärare av svenska ideal, än vissa etniskt svenska individer. Legitimitet kommer via uttryck av värderingar, inte via etnicitet.
Det är mitt ansvar att någon gång under min livstid ärligt reflektera kring alla svåra frågor, och att anstränga mig för att formulera ett perspektiv, snarare än att utgå från att mina spontana tankar direkt bär någon sorts sanning. Jag söker alltså att kritiskt reflektera kring svåra frågor. Kultur är ett område som kan vara svårt att reflektera kring, då det angränsar till politik och ibland mynnar ut i förenklad åsikt snarare än kritisk analys.
Fokus för denna artikel
Denna artikel fokuserar på vad som är svensk kultur, snarare än att argumentera för att en viss kultur är bättre eller sämre. Då jag är uppvuxen i svensk kultur upplever jag dess värderingar som en spontan del av mig själv. Svenska värderingar syns i mina handlingar oavsett hur medveten jag är om det. Jag föredrar dess värderingar per automatik genom sättet jag agerar på och tolkar världen på. Även om jag föredrar mina egna värderingar, är jag ute efter att reflektera för att utveckla de värderingar som finns inom och omkring mig. Jag anser att allt ska kunna vara föremål för utveckling och förbättring. Den viljan till reflektion och förbättring, är i sig själv ett uttryck för en Lutheransk svensk kulturell kraft och värdering. Via denna text utövar jag alltså en typisk svensk värdering.
Vad är kulturella krafter och värderingar?
Kulturella värderingar är mer än åsikt. Värderingar är uttryck för kulturella krafter som inlemmats individen, och styr det sätt på vilket perspektiv och värderingar formas. Vad som upplevs vara en personlig frivillig impuls är resultatet av kulturella krafters prägel på medborgarens sätt att uppleva världen - inte bott att tänka kring världen, men också sättet på vilket individen upplever världen och därefter formar tankar kring den. Perspektivet om att självuppoffring och altruism är en kulturell värdering, men den värderingen uppstår hos individen som rationell och självklar, just därför att kulturen har format individen till att 1) producera sådana idéer och 2) föredra dem, och 3) känna obehag om de idealen inte efterföljs.
Vi kan säga att 1) kulturella krafter formar 2) kulturella värderingar. Kulturella krafter är omgivningens förväntningar på individen och sätt på vilket omgivningen belönar och bestraffar individen. Kulturella värderingar (idén om män och kvinnors lika värde) formar alltså inte kulturella krafter (att män och kvinnor får samma möjligheter), men tvärt om: kulturella krafter (att män och kvinnor kämpar och strider för lika värde) formar kulturella värderingar (idéen om att det är rationellt och önskvärt). Kulturella krafter påverkas alltså inte primärt av medborgarnas fritt valda värderingar, utan påverkas av miljömässiga faktorer. Japansk hövlighet och respekt uppstod till följd av lagar och regleringar som konsekvent straffade osämja. En miljömässig faktor tvingade fram särskilda värderingar. Många skilda miljömässiga faktorer utgör de krafter som bidrar till att forma ett samhälles värderingar.
Att föredra kultur man har växt upp i, är antagligen en bärande faktor i vad som gör kultur till kultur. Individer fostras till ett sätt att tolka omgivningen på, och föredrar naturligt det sättet, eftersom det är individens verktyg för att begripa världen och skapa en känsla av mening. Kulturella krafter har format individen till att uppleva att vissa värderingar är mer önskvärda än andra, därför att kulturella krafter har lovat att om individen producerar dess synsättet och värderingarna, så kommer individen också att belönas av omkringliggande kulturella krafter. Exempelvis: ett samhälle i ett hårt naturklimat utvecklar särskilda värderingar som styr beteendet till fördel för individens överlevnad och välstånd.
Svensken pratar ogärna om kultur
Svensken är rädd för att prata om skillnader bland olika kulturer. Svensken kan dock inte undgå att bekänna dessa skillnader, då de mycket tydligt upplevs i vardagen, och föranleder uttryck som "oj, det där var nog en kulturkrock".
Svensken är konflikträdd, och drar sig, kanske därför, för att ens tänka tanken på att svensk kultur skulle kunna krocka med annan kultur. Det är lättare för svensken att undvika tanken på kulturell konflikt, genom:
att anta det inte finns någon svensk kultur,
att andra kulturers starka skillnader antingen är otroligt vackra och beundransvärda,
eller att kulturella skillnader utöver maträtter inte existerar överhuvudtaget.
Förutsättningarna för ett mångkulturellt samhälle är att skillnader diskuteras och bekänns, och att alla kulturer tillsammans underkastar sig något sorts gemensamt ideal om att åtminstone respektera varandra. Grund för konflikt uppstår när ett samhälle utgår från att alla kulturer från början håller med om en särskild uppsättning värderingar och förväntas agera efter det, men i praktiken agerar i motsats. Ett samhälle som tillåter beteenden som står i motsats till samhällsbärande värderingar kommer att missgynna de medborgare som litar på de värderingarna och bidrar till dem, och om systemhotande beteendet inte motverkas kommer det polemiska beteendet att normaliseras och ersätta samhällsstrukturen med sådant som bygger på de motsatta värderingarna.
Värderingar är dock inte bara en fråga om att välja en viss åsikt - som att män och kvinnor har samma människovärde. Ett samhälles värderingar tycks vara djupt integrerade i individen, och styr tankesätt, impuls och preferenser. Exempelvis betraktar vissa kulturer kollegor som en förlängning av den egna familjen, och förväntar sig en personlig relation - det är för övrigt ett exempel som kommer diskuteras mer i denna artikel för att påvisa en unik svensk kulturell värdebaserad mekanism, som ger upphov till kulturkrockar.
Svensk kultur kan upplevas som kall då svensken sätter kollegans funktion framför relation, och oftast inte vill ha något att göra med kollegan på sin fritid. Värderingar styr beteende i stort som lojalitet gentemot stat, och i smått, som exempelvis om en person är benägen att lämna ut sitt privata nummer eller jobb-nummer till en kollega, där båda beteenden svarar mot olika kulturella förväntningar på vad relationen innefattar.
På vilket sätt är svensk kultur unik och vilka förväntningar har svensken på omgivningen som individer av andra kulturer inte nödvändigtvis håller med om? Om det ens finns ett fenomen som kallas kulturkrock måste det innebära att två unika kulturer står i motsats till varandra, för annars skulle det inte bli en krock. Följaktligen har svensk kultur en unik egenart, för annars skulle den inte krocka med andra kulturer. Jag kommer i denna artikel att utforska den svenska kulturen.
Lutheranska ideal jämfört med annat
År 2001 var jag klar med den obligatoriska militära tjänstgöringen. Under det avslutande talet sa Generalen: "Jag hoppas ni nyttiga medborgare för samhället."
Det är min skyldighet att bidra till det samhälle jag lever i. Därför behöver jag känna till de värderingar som underligger samhället. Jag behöver agera för att bevara, ifrågasätta och utveckla dem. Generalen gav uttryck för det Lutheranska idealet om att jag som medborgare har denna skyldighet. Jag förväntas vara en aktiv deltagare på lika villkor i ett egalitärt samhälle, inte en understående tanklös tjänare i ett hierarkiskt samhälle. Att bidra till samhället (statens processer) är inte naturligt för alla kulturer, men är förväntat inom svensk kultur.
Det svenska beteendet om att inte umgås med sina kollegor på fritiden, reflekterar det svenska idealet om att, under en viss del av ens tid, sätta statens intresse - självaste samhällsprocessen - framför personliga intressen. Andra kulturer är mer benägna att sätta personliga intressen framför samhällets intressen. Jag tänker med viss sorg på en individ som sa "Ni svenskar är så trevliga på arbetsplatsen, men när jag står i kön till bussen, då vill ingen prata." Det är sorgligt, för hans mänskliga behov av gemenskap uppfylls inte av svenskens kulturella förväntningar på honom, och han stör omedvetet svenskens behov av ett ostört privatliv.
Varför beter sig svensken som på de detta vis? Därför att svensken inte bryr sig om sin kollega utanför arbetstid, och oftast inte vill ha någon relation med den utanför arbetslivet. Trevlighet och socialt engagemang inom svenskt arbetsliv är funktionellt, inte personligt. Dessa beteenden tjänar syftet att effektivisera arbetet. Den svenska samarbetsformen är inte predikterad av personligt omtyckte, utan grundas i tillit till ett ens kollega utför en särskild funktion, och kollegan respekteras till den grad den funktionen utförs väl, vilket ger en känsla av trygghet. Andra kulturer finner trygghet i personligt umgänge, som det faktum att man kan umgås utanför arbetet i en gynnsam relation. En sådan personlig relation, i en sådan kultur, anses vidare kunna ursäkta brister i arbetsfunktion. Svensken, å andra sidan, blir genast bitter när en kollega brister i arbetsfunktion, därför att arbetslivet för svensken, alltså den opersonliga samhällsprocessen, är en mycket viktig del då den anses understödja ett egalitärt och rättvist samhälle.
Den som brister i sin arbetsfunktion, och därmed inte arbetar för att upprätthålla samhällsprocessen, betraktas missgynnsamt av svensken, och den som är föremål för negativiteten kan bli förvånad då den personen kanske utgick från att han eller hon hade en mer personlig relation med svensken, eftersom arbetsrelationen präglades av trevlighet och socialt engagemang.
Svensken tolkar en individs bristande funktion i arbete som förräderi mot systemet. Den andre tolkar svensk kyla som förräderi mot relationen. För svensken är arbete likställt med samhällsprocess. För andra kulturer är arbete likställt med relationer.
Svensk militär som exempel på Lutheranska värderingar
Min upplevelse av militären (enbart lumpen) i övrigt var att vi alla var jämlikar med olika roller som samarbetade för ett gemensamt mål. Detta uttrycktes i att svensk militär förväntar sig mer av dialog med rekryter snarare än att agera kommenderande, där effektivitet bygger på samförstånd och delade värderingar snarare än tvång.
Intressant nog sändes ett nyhetsreportage runt den tiden om Norrbottens jägardivision - alltså en av de tuffaste delarna inom militären - där befälen - förvånansvärt nog - provade en ny metod som fokuserade mer på dialog och samtal med rekryterna, snarare än ett verbalt auktoritärt förhållningssätt. Det är precis ett uttryck för svenska egalitära värderingar. Deras metod uppstår inte i ett vakuum, utan i nära samband med styrande kulturella värderingar.
Lutheransk självkorrigering som ideal
Det var också ett tillfälle inom militären, då jag som soldat, ansåg att vi som grupp hade varit alldeles för slapphänta, och jag tyckte att en lämplig åtgärd vore en sorts kollektiv disciplinär bestraffning. Här uppstår inom individen själv - alltså inom mig själv - ett kall till att omfattas av en disciplinär åtgärd. Jag är alltså i detta sammanhang en individ som söker att korrigera både mig själv och kollektivet i ljuset av ett högre ideal.
Denna form av frivillig drift till själ-rättelse, och att utvidga den till kollektivet, är ett uttryck för specifika kulturella värderingar som format mig som individ att fungera på sådant själv-korrigerande och samhällskorrigerande sätt. Jämför detta med alternativet där individen inte beaktar dessa opersonliga yttre ideal, utan tjänar sig själv, och inte anser sig behöva disciplinär åtgärd för att ha brutit mot ett yttre opersonligt ideal. I ett sådant fall måste en disciplinär åtgärd påtvingas den ovilliga individen från en auktoritär figur någonstans högre upp i hierarkin.
Den icke-lutheranska individen måste påtvingas rättelse, medan den lutheranska individen frivilligt söker det för att självkorrigera i relation till ett högre ideal. Här ligger skillnaden i att somliga kulturer antagligen inte underkastar sig högre opersonliga ideal (att tjäna processen, arbetet, staten), utan där enbart högre personliga ideal underkastas (att tjäna sig själv, familjen, gruppen).
Svensken underkastar sig ett ideal - en opersonlig process - och förväntar sig att alla deltagare i hierarkin gör det samma för att tjäna nytta för alla deltagare i processen. Andra kulturer underkastar sig andra, högre stående människor i hierarkin, och förväntar sig inte att de högre stående människorna underkastar sig ett ideal som likvärdigt tjänar alla andra, inklusive de som står lägre i hierarkin (en sådan syn skulle kallas för naiv). Det är via underkastelse till det opersonliga idealet som en egalitär, dialog-inriktad, relationsmodell inom militären uppstår, så som tidigare nämnda nyhetsreportage vittnade om.
Slutord
Efter denna analys är det tydligt för mig att svensk kultur har en unik egenart med ett särskilt synsätt och särskilda förväntningar. Det blir en fråga för mig som individ, hur jag vill relatera till dessa värderingar, och om huruvida jag överhuvud taget kan fritt välja min kulturella predisposition. Min kulturella predisposition är inte blott en uppsättning värderingar, utan de krafter som via och inom mig som producerar de värderingarna och som får mig att uppleva just de värderingarna som rationella, goda och beundransvärda. Via kulturella krafter har jag formats till att producera vissa tankar, preferenser och impulser, och frågan är om det kan ändras. Vad skulle en förändring av ens kulturella identitet innebära?
Innebär det att byta ut mot något helt annat?
Innebär det att förbättra ens befintliga kulturella identitet?
Är vi som människor inledningsvis svaga i vår kulturella identitet, och att livet handlar om att fördjupa oss i vår egen kulturella identitet, att förfina oss inom vår kultur, och att livsmening upplevs till den grad vi gör det?