Dag 208 - förkylning och mentalitet

Inledning

Jag ska här resonera kring mentalitet och sedan kring min egen förkylning.

Detta är dag 208. Jag äter ketogen kost, men på ett sätt som till viss del liknar jägare-samlare-samhällets kosthållning (alltså vad jag kallar endogen kost). Det betyder ingen processad mat, inga mejeriprodukter (utom ägg), inga baljväxter, inga spannmål, inga fröoljor etc. Fasta är en naturlig del av kosten.

Denna text har skrivits mer eller mindre spontant, där första delen är ett förslag till synsätt. Jag säger förslag därför att det är inte en absolut sanning, utan mitt personliga perspektiv jag utvecklar för min egen skull, så att jag kan ta mig an ett förhållningssätt som hjälper mig att gå i den riktning jag vill. Den andra delen är en reflektion kring min förkylning jag fick, där mitt sätt att reflektera på antagligen är präglat av perspektivet som angavs i del 1.

Del 1 - mentalitet

Vi ska här gå igenom skillnad på rätt och fel attityd och förhållningssätt. Kom ihåg att detta reflekterar min egen metod, och behöver inte vara rätt för alla. För att ens egna metod ska fungera, behöver man dock definiera den väl, så att man kan tillämpa den väl. När något definieras väl, så står det naturligt i motsatta till annat, men det betyder inte att andra tillvägagångssätt inte fungerar bättre för andra.

Fel attityd

Då jag strävar efter optimal hälsa är sjukdom inte önskvärt, även om det bara gäller vad som kallas för banala infektioner, som vanlig förkylning, lätt halsont, mild magsjuka etc. Dvs. sjukdomar som går över av sig själv. Till skillnad från samhället i övrigt som tycks se betrakta sjukdomar som naturligt och förväntat, strävar jag efter en högre standard och avser nolltolerans gentemot alla sjukdomar oavsett grad. Det är precis vid detta krav på nolltolerans, som den mediokra människan blir irriterad vid tanken på ett sådant krav, därför att de upplever att sjukdomen är något som drabbar utan att de har möjlighet att fullständigt påverka det. Om jag då hävdar att de visst har fullständigt inflytande, och att de bär det yttersta ansvaret, så uppstår en irritation, därför att de upplever att det är ett orimligt krav. De ser det som en närmast omöjlig uppgift att hålla sig fri från alla sjukdomar, och menar därför att sådant som förkylning och liknande är en normal del av livet, och att det vore allt för extremt att förvänta sig något annat. Det är orimligt att förvänta sig att aldrig bli sjuk, men min poäng är att det är när vi har en sådan hög målsättning, som vi också är villiga och kapabla att ta långt mer ansvar över oss själva, än vad vi annars gör.

Det är möjligtvis fullständigt orealistiskt att förvänta sig att aldrig bli sjuk, men attityden måste vara sådan att en nolltolerans ändå vidhålls, även om det upplevs omöjligt. Fråga dig vad du vill, inte vad som är realistiskt. Vad jag vill framhålla är en skillnad i attityd där målet i sig själv ska kännas orealistiskt, i syfte att fostra en kompromisslös attityd, och via en sådan orubblig attityd läggs grunden för det beteendemönster som krävs för att faktiskt åstadkomma vad som är bortom den mediokra normen. Attityden är inte: "Jag gör det om det är rimligt och går bra". Svårigheter kommer snart få dig att känna att din målsättning är orimlig och att saker och ting inte alls går bra, varav det blir lockande att ge upp eller att anpassa målet efter din egna mediokra utsikt.

Rätt attityd

Den rätta attityden som jag vill framhålla här bygger på ett självvalt men upplevt orealistiskt mål, som medför att du oundvikligen kommer uppleva hopplöshet och annat, och att det är i just det sinnelaget av uppgivenhet som du måste fortsätta att agera enligt din ursprungliga målsättning, oavsett hur hopplöst det känns. Poängen är inte att lyckas, poängen är att fortsätta ändå. Anledningen är; att om du bygger din motivation på förväntan att lyckas, då kommer du sannolikt att ge upp när alla utsikter för att lyckas försvinner. Om du istället fortsätter ändå, kommer du att överskrida gränserna för vad du tror och upplever är möjligt, och det är när du åstadkommer någonting bortom vad du kunde föreställa dig, som verklig personlig-utveckling sker.

Din föreställningsförmåga är från början inte kapabel att föreställa sig den framgång du är kapabel till, och om du ändå tar utgång i din föreställning, så som att du planerar exakt vad du ska uppnå, då uppnår du enbart det, vilket konsekvent är mediokert, eftersom du inledningsvis enbart är kapabel att föreställa dig sådant som grundas i din nuvarande förståelse av saker och ting. Målet är att skrida över gränsen för din förståelseförmåga, och nå något som är bortom, som när du väl ser det, uppenbart är mycket bättre än något du tidigare kunnat föreställa dig. Ett mål som ligger bortom vad du idag kan föreställa dig, är den enda värdiga typen av mål. För att gå bortom din föreställningsförmåga, måste du ha ett mål som känns orealistiskt och verklighetsfrånvänt, och att du dagligen filtrerar ut allt som inte förhåller sig till det målet, och konsekvent vidtar handlingar som stegvis leder dig till att uppleva framgång, och där sinnets många känslor av hopplöshet ignoreras genom att ta nästa steg ändå, oavsett vad.

Definieras du av din framgång?

Du definieras av vad du lyckas med och detta är en sanning som du är medveten om oavsett vad modern kultur säger. Du kommer alltid att genuint må bra av att lyckas tillgodose dina behov och att erfara resultatet av goda färdigheter att hantera omgivningen. Är det så att samhället i övrigt vill framhålla att du som person - ditt värde och din självkänsla - beror främst på att du tycker om dig själv, utan någon särskild anledning annat än att du existerar och att alla som existerar har ett inneboende värde? Naturen och omgivningen håller inte med, och kommer missgynna dig om du inte utvecklar diverse färdigheter, varav du kommer lida, oavsett vilken kulturell syn du har på dig själv som duglig person. Sanningen, i sådant fall, är att du inte alls duger, även om många sympatiska människor vill påstå att du gör det. Du duger inte därför att du inte lyckas hantera din omgivning, och resultatet av att inte duga är att omgivningen och naturen missgynnar dig, vilket direkt kommer påverka ditt mående. Vad som behövs är stöttning att vidta en attityd som leder till en outtröttlig kamp för att förbättra dina färdigheter och därmed dig själv. Via färdigheter och resultat, reflekterar verkligheten din duglighet som person i att hantera just verkligheten, genom att verkligheten ger dig resultat, vilket ger sann självkänsla. Via färdigheter vet du att du klarar av att tillgodose dina behov, varav du mår bra.

Intelligens är att kunna tillgodose sina behov i den miljö man befinner sig i. - Jag

Du definieras av något högre stående än framgång

Högre än framgång är den eviga kampen som fortsätter även när framgång är frånvarande. Kampen fortsätter inte för att det finns möjlighet att lyckas, men den fortsätter ändå.

Vi ska dock inte bygga vår självkänsla uteslutande på framgång i livet, därför att det finns omständigheter där allt verkligen är omöjligt och leder till djup misär oavsett individens goda agerande, och den som definierar sig själv i ljuset av framgång, tappar möjligtvis all handlingskraft vid stark motgång, och kanske faller in i destruktivt beteende så som missbruk med ständigt återkommande tankar om ens egen värdelöshet och en förlorad självbild. Vi behöver egentligen ingen självbild att primärt definiera oss som personer.

Självbild tycks vara avhängigt yttre omständigheter, och de kan alltid ändras, bortom din kontroll, oavsett hur handlingskraftig och skicklig du är. Vad vi behöver är en attityd av att vi förväntar oss det omöjliga och odrägliga, men att vi fortsätter ändå, inte för att vi tror att vi kommer att lyckas, men därför att oändlig ilsken kamp är vad som definierar oss. Det är kampen - att ta nästa steg för att man kan, inte för att man har någon hållbar anledning - som gör att vi är värdefulla som personer, och det verkar vara så att naturen själv betraktar dig och varje steg du tar, och börjar att belöna dig med framgång, exakt och enbart då du visar att du tar nästa steg trots att alla dina yttre anledningar är förlorade.

En bra målsättning

Du kan ha flera målsättningar i livet, men du borde välja ett mål som står över alla andra mål, och det målet ska kännas orimligt högt. Några aspekter av förhållningssättet till målsättningen är:

• Kontinuitet: Du avviker aldrig, utan målet blir vad du strävar efter varje dag och du formar ditt liv runt det målet.

• Handlingskraft: Ständigt utvärdera resultatet av dina handlingar gentemot målet. Du vet visserligen inte exakt vad målet innebär, eftersom dess specifika natur är bortom allt vad du är van vid. Du vet dock vad som inte tillhör målet, därför att du kan känna det. Du behöver utveckla förmågan att känna vad du faktiskt uppskattar och inte.

• Missnöje: På grund av din målsättning, utvecklar du ett missnöje gentemot alla beteenden och alla tillstånd som inte producerar resultat som förhåller sig till målet. Du utvecklar ett aktivt missnöje som du känner via cellerna i din kropp. Exempel: Om du plötsligt ser mögel i maten, kommer du reagera med missnöje och avsky. Du ska utveckla samma reaktion gentemot allt som inte förhåller sig till ditt mål. Detta för att målet är så högt att du behöver agera resolut i varje ögonblick för att effektivt kunna övervinna de utmaningarna som de flesta andra inte ens kan tänka sig är rimligt att ta sig ann. Missnöjet här tjänar alltså en funktion, och är inte en passiv aggressiv attityd gentemot vad som skiljer sig från dina åsikter. Om någon annan föredrar något som inte passar ditt mål, vore det bortkastad tid om du fixerar dig vid att argumentera för varför din målsättning är bättre. Du ska främst se till att din målsättning är bra för dig. Vad som är önskvärt för andra är upp till dem.

• Abstraktion: Inget enskilt konkret resultat kan uppfylla målet, utan vad du strävar efter är en levande känsla av perfektion, vilket är en abstrakt känsla som baseras på medvetenheten om att du har vidtagit rätt åtgärder till fullo i stundens nu. Du blir alltså aldrig klar, och det är för att livet i sig själv är en pågående process. Enskilda konkreta resultat, å andra sidan, är enbart tillfälliga moment av den pågående livs-processen. Livet är klar när din tid är ute, och det är inget som du bestämmer. Du fortsätter att förbättra dig själv så länge du lever.

• Underkastelse: Du underkastar dig målet på så vis att du förväntar dig att ständigt anpassa dig efter vad som behöver göras i relation till målet. Målet anpassas inte efter dig, utan du anpassar dig efter målet - därav underkastelse. Underkastelse är givetvis en lång och svår process, där du antagligen kommer försöka undvika att underkasta dig ditt mål genom diverse ursäkter, och att du kommer att lura dig själv när du egentligen vet bättre. Processen är lång och via reflektion kring långsiktiga resultat ifrågasätter du dina tidigare handlingar, och stegvis blir du en mer uppriktig person då du erkänner tidigare handlingars sanna natur och motiv.

För mig är målet optimal hälsa och vitalitet, och i förlängningen att få en djupare andlig kontakt där glädje inte bygger på yttre stimulans, men grundas i förverkligandet av något sorts inre tillstånd som inte är lätt att beskriva i ord.

Del 2 - Analys av min egen förkylning

Jag blev trots allt förkyld.

Anledning

Jag tränade på gymmet och lyfte lite tyngre än vad jag brukade. Jag tyckte att det var bra, men missar det faktum att min träningsstil ska vara försiktigt framåtskridande och starkt kontinuerlig, med träning utan vilodagar, men där träningen är allsidig och mycket sakta ökande i intensitet. Eftersom jag tränade lite mer tungt än vad jag borde, gjorde jag mig nog lite mer mottaglig för den förkylning som cirkulerade i omgivningen. Det är vad jag tror är anledningen till min förkylning.

Förkylningen läker ut på ungefär en vecka. Det finns inte så mycket att göra åt det. Under förloppet gjorde jag avkall på många av mina rutiner till fördel för återhämtning. Istället för att bli sjuk och ändå fortsätta följa ens vanliga rutiner - som om de rutinerna i sig själv vore heliga - är det bättre att förbättra ens livsstil för att inte bli sjuk från början, och om jag ändå blir sjuk, använda tiden klokt för återhämtning. Jag borde kartlägga andra rutiner som jag vidtar i det fall jag blir sjuk.

Kaffe och grädde

Jag började dock dricka kaffe och grädde, vilket är en farlig kombination för mig på ketogen kost, då det har vissa beroendeframkallande effekter. Jag var dock lite osäker och ville prova igen, men jag fick precis samma utfall av beroende-beteende där jag snabbt ökar konsumtionen. Grädde medför effekten att kroppen känner sig mättad, och kaffet skapar energi genom att stressa de inre organen. Därför upplever jag mer av en mättnadskänsla dagen igenom i kombination med energi. Grädden gör att kaffet tas upp saktare, och energipåslaget blir därför mer långvarigt (och antagligen också dopamin-stimulansen).

Kaffe och grädde, i alla fall för mig, har en mycket särskild effekt när kroppen befinner sig i ketos. För att ge ett kontext till min text ska jag låta AI beskriva fysiologin:

ChatGPT (5.1): I ketos har du jämn, låg insulin- och blodsockernivå och en mer stabil, “tyst” energibas i hjärna och kropp, vilket gör att koffein sticker ut mycket tydligare som ett externt stimuli – effekten blir skarpare, mer märkbar både mentalt (fokus, rastlöshet, uppvarvning) och känslomässigt (upp, sen krasch). När du dessutom blandar in grädde i kaffet bromsar fettet upptaget av koffein, så stimulansen blir längre och mer “mysigt jämn”, samtidigt som den feta, energitäta grädden tenderar att döva kroppskänslan och göra det svårare att uppfatta finare signaler som trötthet, behov av vila eller subtila känslotillstånd. Resultatet blir att keto ger en stabil grund, koffeinet lägger på en skarp topp, och kaffe med grädde skapar en långvarig dopaminbubbla som både stimulerar och bedövar – behaglig på kort sikt, men inte optimal om målet är maximal självständig klarhet.

Jag har alltså intuitivt upptäckt hur jag skapar en sorts dopaminbubbla, och via den sväva ut mentalt i en sorts verklighetsflykt genom media-underhållning och intellektuella spekulationer, där jag givetvis därför får svårt att relatera till min praktiska vardag, vilket såklart går emot mina målsättningar. Det faktum att den endogena livsstilen utmanar dopaminsystemet och syftar till att ta bort all form av verklighetsflykt och beroende-beteenden, skapar ibland en parallell motreaktion där jag försöker hitta sätt att kringgå de endogena principerna för att hålla gamla dopamin-mönster vid liv. Min hjärna försöker alltså att hitta sätt att lura tillbaka mig i samma gamla beteenden. Runt dag 100 var det kokos-kräm blandat med kakao och därtill mandelsmör som jag försökte använda som nöjesmat och som till viss del gav stimulans. Sedan runt dag 160 blev det grädde, kaffe och mandelsmör, och samma nu åter runt dag 200.

Efter några dagar slutade jag med kaffet och grädden och bestämd mig för att aldrig upprepa det. Nu har jag åter igen fått bekräftat att det är dåligt för mig på en ketogen kost som efterliknar jägare-samlare-samhällets kosthållning. Därför utesluter jag nu grädde som var den enda mejeriprodukten jag experimenterade med (men ägg är ej mejeri). Kaffe kommer jag också att utesluta helt. Tidigare begränsade jag mig till ett eller två kryddmått frystorkat kaffe per 500 ml vatten (en blandning med vatten, emulsifierad olja (alltså mixad), kakao, adaptogener, kollagen). Kaffe har dock en effekt av att lömskt leda till ökad konsumtion för mig, och försätta mig i beroende-problematik till just kaffe, samt att det väcker en rad andra starkt icke-produktiva beteenden och mentala tillstånd av verklighetsflykt. Jag har, som tidigare nämnt, lägre grundnivå av dopamin (är rätt säker på det), och söker därför naturligt sätt att höja dopamin-nivån i hjärnan genom stimulerande aktiviteter - aktiviteter som oftast inte tjänar långsiktiga mål, men enbart syftar till dopamin-stimulans för beroendets egen skull.

Wall of death

Jag kallar det för wall of death, eller dödens vägg. Kaffet utarmar mitt dopaminsystem - skapar till slut en känsla av tomhet. Kaffet känns tomt och meningslöst - ger inte samma glädje som i början - men jag drivs ändå att dricka det, för tillvaron utan är inte bättre. Jag trivs inte utan kaffet, och kaffet i sig ger ingen glädje, men jag vill ändå ha det. Det är typisk effekt av beroende som nått botten. Jag avslutade kaffet, och möter därefter en inre depressiv känsla då dopaminsystemet antagligen håller på att regleras tillbaka. Det upplever jag varje gång jag fallit tillbaka i kaffe och sedan avslutar det. Det är bara till att pressa sig igenom det. Tillvaron känns tom och blek, vilket dock ökar viljan att ge upp och falla tillbaka i beroende-mönstret, men det är, som sagt, bara att pressa sig igenom the wall of death.

Den ketogena kosten har jag fortfarande inte avvikit från, men som bekant har jag de senaste dagarna experimenterat med grädde och kaffe. När grädden och kaffet försvinner ur kroppen kommer jag tillbaka till ett annat sorts ketogent tillstånd. Grädde är visserligen OK ur ketogent perspektiv (men antagligen inte ur ett endogent perspektiv för mig), eftersom det är mycket fett och lite kolhydrater, men det har en märklig effekt på kroppen av att döva kroppen. Jag känner inte kroppssignaler lika väl, och jag upplever mig mestadels mätt hela dagen (på säg 3 dl grädde).

Den sanna wall of death uppstår när jag kommer ut ur grädde+kaffe kombinationen tillsammans med den ketogena verkligheten i frånvaro av grädde. Dopaminsystemet är oreglerat och tillvaron blir depressiv i brist på stimulans, och kroppen förväntar sig nu grädde, men får nu istället mer sund kost som inte avtrubbar kroppen, varav jag känner mer av kroppens signaler. Det ketogena tillståndet, eller snarare endogena tillståndet - alltså ketogen fast på jägare-samlare-vis - känns oerhört hårt vid tillbakagång, både kroppsligt och mentalt. Grädde+kaffe mjukade upp mig kroppsligt och mentalt till en stimulanssökande blobb som känner mig mätt mestadels av dagen, och nu när jag återvänder till det endogena tillståndet känner jag hunger, samma kroppslig trötthet som jag stundom upplever på endogen kost (kroppen genererar antagligen inte tillräckligt ATP och övergångsfasen är fortfarande pågående och tar antagligen längre tid), och mentalt upplever jag kosthållningen som fruktansvärd då den inte ger mig nöjesstimulans. Jag påminner mig om att min kosthållning inte skiljer sig mycket i sin essäns från vad många munkar (kristna, buddhister, etc.) upplever via fasta och en icke-stimulerande kosthållning - och de lever väl på sin kost.

Jag påminner mig om att jag mår mycket bra kroppsligt och har bra energi och mentalt fokus. Jag behöver påminna mig om det, för mentalt sätt är den endogena livsstilen svår att övergå till. Efter inledande enthusiasm uppstår många situationer då kosten mentalt känns utmanande, särskilt då vi lever i en kultur som centrerar så mycket kring kolhydratrik kost där kakor och kaffe är del av socialt umgänge. Vid ett socialt tillfälle där det bjöds på kakor, var jag tvungen att leta upp en Bibel-passage via ChatGPT för att stärka mig mentalt. Visserligen har jag absolut inget sug efter kakor, men jag har återkommande nostalgiska känslor kring kakor, tårtor, och vad som än bjuds på, på sociala sammankomster som exempelvis möten. Vad som gör min livsstil utmanande är just nostalgin kring tidigare matvanor: sociala minnen och andra minnen, komfort-ätandet och känslan som det medför.

På kolhydratrik kost uppstår mycket av livets välbehag via socker-kickar från kolhydratrik kost, vilket man dagligen ser fram emot och det ger en känsla av mening under dagen. Den endogena livsstilen, å andra sidan, är sådan att jag blir väldigt nöjd och belåten bara genom att vara, och exempelvis bara en sådan sak som att andas ger välbehag. Jag sjunker in i ett mycket djupt inre mentalt välbehag, och jag har upptäckt att detta fördjupar min meditation. Men, om jag är på en social tillställning, och det bjuds på tårta, då är det riktigt tufft mentalt att helt enkelt bara sitta där och äta ingenting annat än att dricka te. Kroppsligt är jag nöjd, men socialt och mentalt får jag en nostalgisk längtan. Jag har dock till dagens datum inte gjort minsta avvikelse - alltså jag har inte gjort något undantag med kakor eller liknande.

Men så åter: konceptet wall of death innebär för mig, i det endogena tillståndet, att kroppen återgår till det endogena tillståndet när effekten av grädde och kaffe avtar, och då känns allt bedrövligt och den endogena kosten och livsstilen upplevs ohållbar, men här är det bara till att förstå att den endogena livsstilen är en träningssak, och om man faller ur den, som exempelvis genom att mjukas upp via grädde och kaffe, så måste man kämpa något hårdare för att komma tillbaka. Snart finner jag glädje i vettiga aktiviteter istället för stimulans via kaffe+grädde. Övergången tillbaka känns tung fysiologiskt, och där upptäcker jag att jag måste skifta mentaliteten från en mjuk till en hård, och det verkar vara så att just skiftet i mentalitet är del av att gå in i den endogena livsstilen. Det verkar nästan vara så att kroppen lider så länge jag inte antar en mer hård mentalitet. Det är svårt att säga vad hård mentalitet innebär, men du vet vad det är när du upplever det. I övergången till den endogena livsstilen blir kroppen också tung och trött stundvis, som att du rör dig i sirap, varav det känns motigt att röra sig, men där rörelse är enda sättet att få bort tungheten. Intressant nog återuppstår energin mycket snabbt vid rörelse, men för att åstadkomma rörelse i sådant tillstånd måste du anta en tuff mentalitet, där och då. Detta behöver göras om och om igen över hundratals dagar (jag är på dag 208 och upplever det fortfarande stundom). (Magnesium, kalium och salt måste också tillföras rätt, då det kan leda till brist på energi - alltså inte främst brist på mat, men vissa ämnen.) Denna tuffare mentalitet tycks vara nödvändig i övergången då kroppen lär sig generera ATP i relation till ketogen förbränning. Jag känner inte till de fysiologiska detaljerna, men ungefär något i den stilen. (Och jag ska köra hela denna artikel via ChatGPT, då jag själv inte kan tillräckligt om fysiologi.)

Så vad hände efter förkylningen

Förkylningen jag ådrog mig ledde till att jag förlorade mental skärpa och fick en medioker livssyn. Det är såklart förväntat och rimligt med tanke på att energi går till att bekämpa infektionen. Jag inser dock hur viktigt det är att hålla sig frisk, för att med kvalitet kunna engagera sig i livet och förverkliga sig själv. Sjukdom och annat trams belastar bara kropp och sinne och hindrar dig från att göra vad som för dig är riktigt meningsfullt, såvida din mening i livet inte är att leva i lidande som en medeltida munk för att uppnå något sorts religiöst ideal. Medan förkylning realistiskt inte kan undvikas alltid, ska jag agera för att minimera dess förekomst så mycket som möjligt. Jag har ingen lust att ödsla tid på sådant, då det sänker min förmåga till mental skärpa.

I takt med att förkylningen avtog, återkom jag till min tidigare skarpa mentalitet, och jag föredrar det så mycket mer, varav jag nu kommer vara ännu mer mån om att göra allt rätt. Förkylningen var på sätt och vis bra för mig, för den tog ifrån mig mycket av min hälsa som jag antagligen tagit för givet. Med återvunnen hälsa är jag högmotiverad att verkligen göra mig av med allt lägre stående beteende som jag tidigare har varit i återkommande dilemma kring. Ett exempel är: kan jag dricka kaffe eller inte? Det enkla svaret är att kaffe är en stimulant som jag inte har användning av, och som går emot grundprincipen att kroppen genererar sin egen energi om den ges rätt förutsättningar. Mitt dilemma har dock varit att jag vill kompromissa därför att jag är beroende av stimulans-effekten från kaffe. Nu, efter förkylningen, slutar jag kompromissa och jag gör mig av inte bara med kaffe, men med många andra stimulans-sökande beteenden, så som musik, och jag accepterar att jag inte behöver något av det, och att jag på så vis frigör mental energi och tid till sådant som har långsiktig vinning och som leder till fördjupad känsla av närvaro i livet.

Den fördjupade känslan av närvaro i livet är dock något som vi i vår moderna kultur ofta vill fly. Många tänker att de vill leva här och nu, men om du verkligen hamnar i nuet kommer du känna en sorts depression då tillvaron består bara av att vara tillfreds snarare än att stimuleras av något spännande. Vi klarar inte av att vara här och nu, men den endogena livsstilen leder inte till något annat än just här och nu. Den endogena livsstilen tar bort mer från dig än den tillför, och det är just genom att ta bort allt du inte behöver, som den leder dig till den du är och till ditt mer hälsosamma tillstånd som är i linje med din fysiologi (inga blodsockersvängningar m.m.) och din mentalitet (bättre dopaminsystem, varav bättre känsla av mening i tillvaron utan stimulans och verklighetsflykt och glädje i långsiktiga aktiviteter). Vid ett tillfälle tänkte jag: jag vill inte vara här och nu och vara nöjd och belåten med det, jag vill ha något att se fram emot, något att vara beroende av, så att jag kan uppleva glädjen av att tillfredsställa det beroendet. Sanningen är att jag inte behöver något att se fram emot, men här och nu är tillräckligt. Det är dock mentalt tufft, då det utmanar hela vårt dopaminsystem som bygger på att ständigt stimuleras och att se fram emot stimulans. Det blir oundvikligen en livsväg som öppnar för ett andligt förhållningssätt där frågor kring vad livsmening är och vad vi som människor är, ifrågasätts på djupet. Du konfronteras med dessa frågor, inte blott som existentiella tankar, utan via direkt kontakt med verkligheten via kropp och sinne, därför att den endogena livsstilen ändrar din fysiologi och mentalitet, och därmed hur du upplever dig själv och tillvaron.

Slutord

Denna text har varit mestadels spontan, och har bestått i två delar där den första vittnar lite om mitt synsätt, och den andra delen möjligtvis reflekterar det synsättet i min reflektion kring min förkylning.

Jag känner mig polariserande då jag skriver, som att "såhär är det och inget annat". Åter igen, detta ska snarare ses som ett fönster in i min personliga kognition, och den är ju på ett särskilt sätt och inte på ett annat sätt. Vi alla är på det särskilda sätt vi är, och inte på ett annat sätt. Tanken är att uppnå självkännedom. Syftet är att, för mig själv, klarlägga mitt synsätt, så att jag kan resonera kring det och fatta mer medvetna beslut kring hur jag ska gå vidare. Att skriva är också ett sätt att resonera kring sina egna tankar. Då tankarna blir synligt i text, reflekteras de tillbaka, varav tanken måste ta ställning till just det som via skriften reflekteras tillbaka.

Fredrik

Den endogena livsstilen jag följer innebär att leva inifrån, utan beroenden, utan distraktion. Jag tror på långsamma cykler, klara gränser och integritet i det jag gör.