Samhällskritik med vårdyrket som exempel

Det är i slutänden ett endogent perspektiv som presenteras i denna artikel. Jag börjar dock med att analysera fenomenet om utbrändhet inom vårdyrket, och påvisar att ett sådant fenomen troligtvis inte beror på en inneboende brist hos yrkesgruppen själv, men beror på organisationens struktur, som i sin tur reflekterar samhället i övrigt. Samhället i övrigt blir slutligen förtemål för endogen kritik, där en avveckling av heirarkiska organisationsstrukturer innebär ett radikalt perspektiv i motstånd till vårt radikalt människofrämmande samhälle med civilicationssjukdommar och annat som är konkreta intyg på modernitetens förlust av sina ursprungliga optimala livsförhållanden till fördel för något sämre som går emot vår biologi.

Diagnosen utbränd

Diagnosen utbrändhet introducerades på mitten av 1980-talet och definierades som fysisk, mental och emotionell utmattning, olust och empatibortfall. Medan vi idag använder begreppet brett över flera brancher, var det först begränsat till människor inom människovårdande yrken som exempelvis sjuksköterskor. Människor som blev utbrända betraktades vara av en persontyp som var jagsvag, sensibel, samt hade benägenhet till skuldkänslor. Högpresterande individer inom ekonomi och IT-sektorn ville inte bekanta sig med begreppet utbränd utan beskrev sina stressrelaterade symptom som kroniskt trötthetssyndrom, och hade inte samma association med den jagsvaga personlighetstypen, och föredrogs därför som diagnos av de mer högpresterande yrkesgrupperna. ^[1]

Individens svaghet eller organisationens fel

Ordet "jagsvag" är intressant, och låt mig ta det som en utgångspunkt, samt det faktum att det historiskt har associerat med personal inom människovårdande yrken, även om begreppet utbräd idag sträcker sig över mångt fler yrkesgrupper.

Människovårdande yrken kräver att fokus läggs på andra, ofta svaga, individers behov, och dessa yrken kan tänkas locka en personlighetstyp som finner stor mening i att vara andra till lags. Medan andra sektorer inom arbetslivet kan betrakta personal inom människovårdande yrken som "jagsvaga" - dvs. inte tillräckligt självcentrerade för att se över de egna behoven och hävda personliga gränser - kan vi fråga oss om det är rätt att betrakta exempelvis en sjuksköterskas utbrändhet som orsakat av en svag personlighet. Snarare är det kanske så att yrket i sig kräver av individen ett visst beteende som somliga är bättre på än andra, och att organisationen sedan formar individen till en "jagsvag" individ genom att inte bekräfta de behov som personen kräver för att korrekt genomföra yrket.

Ett vanligt uttryck, i folkmun, av vårdyrkets kvinnodominerade yrkesgrupp är att "en mansdominerad arbetsplats skulle aldrig gå med på detta". Yrkesgruppen uttrycker alltså stundom en sorts medvetenhet kring vad de tolkar är den egna benägenheten att acceptera dåliga arbetsförhållanden. Vi måste ställa ett en kritisk fråga kring detta eftersom det låter som en allt för förenklad bild.

Är individer inom människovårdande yrken i grunden svaga?

Kanske är det inte en särskild jagsvag personlighetstyp som bidrar till dåliga arbetsförhållanden. Är det istället organisationens struktur i kombination med yrkets faktiska krav som skapar dåliga arbetsförhållanden? Vad skulle då ske om en grupp högpresterande individer i ett mansdominerat yrke tog över i ett människovårdande yrke? Skulle arbetsförhållandena plötsligt bli bättre? Antagligen inte.

Möjligt är samhällsstrukturen som sätter parametrarna för yrkets organisation avgör arbetsförhållandena, oavsett vilken personlighetsyp som söker sig dit. Svaret är då att en grupp män inte alls skulle skapa bättre arbetsförhållanden inom vårdyrket, för de råder fortfarande under samma krassa parametrar, som ger yrket låg status vilket reflekteras i låg lön och dåliga arbetsförhållanden. Människovårdande yrken av vanlig typ är inte en prioritet inom samhället, och lider därför av brist på vad som upprätthåller goda arbetsförhållanden. Uttryck som "Att ta hand om en annan människa är det viktigaste som finns, vi borde få mer betalt" låter som självklarheter. Tyvärr anser samhället i övrigt att omhändertagande inte är viktigare än exempelvis IT-utveckling, och naturligtvis så, eftersom våra IT-system ger mer ekonomisk avkastning och är grunden för modern livsstil, medan många människovårdande yrken enbart konsumerar resurser, och således, från det övriga samhällets perspektiv, är sekundärt prioriterat, vilket befolkningen dessutom ska vara tacksamma för snarare än att förvänta sig mer, eftersom människovårdande yrken inte genererar vinst, varav samhället likaväl knude slopat yrkeskategorin helt om de så velat.

Människovårdande yrken som sekundärt prioriterade (oavsett vilket sken politiker ger), innebär att ramen för arbetsförhållanden redan på organisationsnivå är snäv. Den jagsvaga individen föds ur organisationens förutsättningar. Det är inte så att organisationen har fantastiska förutsättningar, men att en grupp "jagsvaga" individer, som vanligtvis anses vara kvinnor, inte kan dra gränser, markera behov och föra sin egen talan.

Eller är de starkare?

Möjligtvis är det så att inom människovårdande yrken finner vi några av de mest jagstarka individer, eftersom de lyckas bevara sin integritet och överleva i en miljö - både organisatorisk och kulturell - som omväxlande, nyckfyllt och kraftfullt söker att överskrida individens kapacitet och hälsosamma personliga gränser via orimliga krav och ständig anpassning inom en organisation som söker att kortsiktigt utnytja allt av individen och urarma all kapacitet för att tillfredställa den närmast ovanstående organisationsnivån, som, i sin tur, i desperation söker att nå sina egna underfinansierade mål, för att i sin tur tjäna sin egen ovanstående organisationsnivå.

En individ som överlever under sådana förhållanden måste på något vis vara jagstark, även om av en annan art än exempelvis högpresterande ekonomer som stöddigt och explicit sätter sina egna behov först. Inom vårdyrket överlever de starkaste, och den hårda miljön sködar följaktigen också många offer i utbrändhet (ett påstående som atagligen understödjs av statistik över sjukskrivningar). Vårdyrket, när den innebär en negativt betingad psykosocial miljö, är således mer likt en miljö där de starkaste, mest gatusmarta överlever; mycket likt i naturens värld bortom vår civilications skyddsnät.

Felet ligger i organisation, inte individ

Individen har ett egenansvar att överleva oavsett miljö. Därtill ska vi analysera organisationen själv som bärare av ansvar för utbrändhet.

Den krassa syn på vårdyrkets organisation - betraktat som ett fundament för en destruktiv arbetsmiljö - är givetvis inte uniform för alla dess versamheter, men sådan har antagligen den organisatoriska verkligheten varit för många som blivit utbränd inom yrket. På senare tid har begreppet utbränd spridits till andra brancher. Utbrändhet uppstår i princip när krav inte motsvarar förutsättningar och individen utvecklar återkommande stressreaktioner när detta pågår under lång tid.

Utbrändheten är såklart inte begränsad till vårdyrket, men jag misstänker att förekomst av utbrändhet inom vårdyrket beror, inte på yrkesgruppens personlighetstyp, utan snarare på att organisationen inte anpassas efter den personlighetstyp som krävs för yrket.

Kan mansdominering förbättra yrket?

Det är en vanlig föreställning att vårdyrken, som är kvinnodominerade, har dåliga arbetsförhållanden, och somliga tänker sig att det beror på just det faktum att kvinnor på något vis är den huvudsakligt bidragande faktorn till det. Paralellt med den föreställningen, betraktas män ha bättre arbetsförhållanden, vilket då ofta antas bero på just det faktum att de är män och har en inneboende förmåga att skapa bra arbetsförhållanden oavsett vart de går (historiskt sätt har män dock levt under slavliknande förhållanden under andra mäns styre).

Låt oss utgå från dessa föreställningar och se om vi kan ändra vårdyrket genom att populera det med dessa män som antas ha förmåga att självmant skapa goda arbetsförhållanden inom vilken organisation som helst. Att flytta en grupp män från ett mansdominerat yrke med generellt goda arbetsförhållanden, för att ersätta de, som vanligt betraktat, "jagsvaga" kvinnorna, med "män som kan sätta gränser", kommer möjligtvis resultera i att män sätter gränser på så vis att de lämnar yrket, eftersom organisatioinen inte vill känna igen några vidare försök till gränsdragning och än mindre låta sig kompromissa. Män kommer söka sig till andra arbetsförhållanden vilket innebär att byta arbetsplats (det är en del av gränsdragningen som demonstreras i handling genom att välja ett annat yrke). Kvar i yrket blir kvinnorna av någon anledning.

Problemet har en organisatorisk orsak

Som förefaller är det min misstanke att människovårdande yrken har dåliga arbetsförhållanden därför deras organisationer anpassas efter en människotyp som inte är lämplig för yrkena i fråga. Möjligtvis är det ett prestationsinriktat fokus, hämtat från tillverkningsindustrin, där produkt och vinst står i fokus, vilket leder till att vårdyrken struktureras efter de principer som gäller inom industrier. Organisationen betraktar det människovårdande yrkesutövandet som en process som ska generera en produkt. Människovårdande yrken genererar dock inga produkter. Volvo generear bilar, men ett äldreboende genererar vård till individer som inte kan ge något tillbaka i form av mätbar vinst.

Personla inom vårdyrken kan möjligtvis tycka att verksamheten inte ska mätas och att saker och ting ska få ta den tid det tar, vilket såklart är ett lika rimligt krav inom vården som inom produktionsindustri, men det finns en skillnad. Vårdverksamheten är svårare att mäta, eftersom människors komplexitet gör verksamheten mer oförutsägbar. Produktionsindustri kan möjligtvis också innehava oförutsägbara situationer, men paralellt med det är samma industri mer mottaglig än människovårdande yrken för matematiska formler som används för att framgångsrikt styra upp verksamheten.

Lösningen är inte att på något vis undgå att försöka mäta vårdverksamhetens effektivitet, även om dess personal kanske tror att det är en bra idé. Samma personal vill ha förmånen till begränsade arbetstider - att kunna avsluta jobbet vid en given tidspunkt och gå hem. De vill inte "låta saker ta sin tid" och jobba dubbelpass utan skälig kompensation. Personalgruppens förväntningar och behov, resurser, och annat blir tvingande; någon sorts struktur måste uppstå vilket då innebär att också mäta organisationens effektivitet i relatoin till målet. Jag misstänker att det är just sättet på vilket verksamheten struktureras som är roten till dålig arbetsmiljö, och specifikt på så vis därför att organisationen anpassas efter persontyper som dominerar andra brancher, och inte efter den persontyp som faktiskt utför människovårdande yrken bäst.

Tänk på yrket som säljare. Liksom en säljare gynnas av att vara av en viss persontyp, så gäller det samma inom alla andra yrkeskategorier, inklusive människovårdande yrken.

Problemet med nuvarande organisation

Hur ser den felaktiga organisationen idag ut? Svar: Den mäter effekt gentemot ett produktionsmål (i princip så, även om det inte benämns så), och känner inte igen de många andra delar som ingår i exempelvis omvårdnad, som tid för relationsbyggande, reflektion, komplicerad analys av orsak och verkan, och ändamålsenlig social interaktion. Istället ses klienten som ett objekt som ska behandlas med en rad enkla förutsägbara metoder. Detta synsätt uttrycks på organisationsnivå genom exempelvis försöka att med minutprecission mäta tiden som vissa moment kräver utan att ta hänsyn till faktorer som är svåra att förutse, inte lätt kan mätas, och som inte direkt relaterar till vårdmomentet, men som ändå har bäring på vårdprocessen.

Varför organiseras inte människovårdande yrken efter individer med den unika persontyp som är bäst lämplig att utföra yrket? Svar: Sättet på vilket organisationen struktureras, så som beskrivet i svaret på föregående fråga, är lämpat för en annan persontyp, och organisationen struktureras efter den, för yrket främmande, persontypen. Organisationen manar till en persontyp som bryr sig om att mäta utförandet i relation till ett smalt statistiskt mål, och som ivrigt sätter det mätvärdet i relation till en smal idé av vinst (dvs. att lyckas hålla tidsramen). Exmpelvis: vi kan se att alla moment har utförts inom en acceptabel tidsram, men vi kan inte se kvaliteten av det som gjordes, och sällan sätts sådant mått av kvalitet i relation till det övergripande målet med vården, varav verksamheten blir skenhelig om den försöker hävda att den uppfyller sitt högsta mål genom att hänvisa till analys av siffror. En person med rätt persontyp, å andra sidan, ser mer av sammanhanget som omkringligger de snäva mätväderna - exempelvis den tidsramen - och mäter inte utförandets kvalitet i relation till ett sådant mål. Istället betraktas klientens utveckling i relation till avsikten med vården. Den lämpade persontypen bryr sig inte om exempelvis tiden i större utsträckning, men organisationen fortsätter att hävda det som ett relevant mål och utövar påtryckning i den riktningen, i raka motsatsen till yrkets krav och de förmågor som krävs.

Det endogena perspekjtivet

Från ett endogent perspektiv är jag här inte intresserad av att påtala en direkt tillämpbar lösning. Istället vill jag påvisa den mest fundamentella kulturella orsaken som ger upphov till ovanstående problem och hindrar dess lösning.

Lösning ur ett endogent perspektiv

Problemet är att tid och resurser är begränsade. Vad som måste till är ett välstånd med resurser i överflöd samt ett skifte i perspektiv från produktion till varande. Andra brancher kan mycket väl ha ett produktionsperspektiv, men människovårdande yrken ska ha ett varandeperspektiv. Det betyder att personal är närvarande, utan krav på ett direkt mål i den nära framtiden som inte direkt är relaterat till det aktuella vårdmomentet så som bedöms efter yrkets faktiska syfte. Det är således vårdmomentet som utförs, och det utförs enbart för vårdmomentets skull, inte för att producera en siffra som sedan ska bedömma om aktiviteten var värdefull eller inte. Det är den direkta konsekvensen av vårdmomentet som avgör kvaliteten, inte ett externt mått så som mängden tid det tog.

Som exempel: Betrakta en grupp barn som spelar fotboll på egen hand. De engagerar sig fullt ut och de har resurser i överflöd vad gäller både tid och "personal". Resultatet är att de producerar en utmärkt aktivitet. Deltagarna avgör också kvaliteten på aktiviteten direkt genom att observera den effekt som deras interaktion har. Om ett av barnen bryter mot reglerna så korrigeras det direkt. Det behövs vanligtvis inget "samtal med chefen/föräldern", och det finns inget system som för statistik över aktiviteten och därefter bedömmer om årets fotbollsaktiviteter har varit gynsamma. Vad jag pekar på här är att systematisk insamling av data kring en aktivitet, samt systematisk planering är frånvarande i barnens aktivitet av att spela fotboll.

Verksamhet med låg mätdata och låg analys

Radikalt är påståendet om att människovårdande yrken ska förkasta systematisk insamling av mätbar data och till följd också förkasta systematisk analys av sådan data. Sådan data är ändå inte ett adekvat mått på verksamheten. Om det anses vara ett adekvat mått beror det inte sällan på ideologi snarare än realitet, eftersom siffror och analys ofta döljer viktiga aspekter av verkligheten även om analys lyckas favorisera några aspekter av verkligheten. Sådana mått tjänar högre nivåer av organisationen som vill sätta verksamheten i relation till ett linjärt mål som budget och fantisera om att verksamheten är legitim därför att den når målet. Sådant fungerar bättre inom produktion, men inte inom vård, misstänker jag, här ur mitt radikala perspektiv.

Överflöd av resurser skiftar samhället

Då överflöd av resurser uppstår finns inte någon nödvändight av linjära mål som budget, eller annat som grundas i någons särskilda idiologi mot vilket allt ska mätas. Det är den direkta konsekvensen av vården som avgör kvaliteten och den avgörs direkt på plats och är direkt igenkännbar utan analys på organisationsnivå. Organisationsnivåerna (en slags heirarki) förlorar då sitt syfte och försvinner. Det enda som behöver mätas är givetvis värden av den direkta vårdinsatsen, som exempelvis blodvärden etc, och en grundläggande form av organisering av data för att spåra utvecklingen eller läkandet av ett sjukdomstillstånd. Vad jag menar ska tas bort, är de högre organisationsnivåerna som engagerar sig i abstrakt analys av statistik för att relatera det till ett mål som budget som befinner sig i framtiden (dvs. ett linjärt mål), och sedan, baserat i sådan abstrakt analys, diktera verksamhetens villkor.

Lösning och utmaning bortom heirarki

Dessa högre organisationsnivåer, våra starkt heirarkiska strukturer, som är genomgripande för hela samhällsstrukturen, har gynnat oss i vissa avseenden, men förhoppningsvis är människan snart mogen nog att lämna det bakom sig. Dock står vi inför utmaningar som kriminalitet, vilket antagligen är ett symptom av samma heirarkiska organisation som också används för att stävja samma kriminalitet inom sitt samhälle. Herarkier uppstår av nödvändighet, men det endogena perspektivet spekulerar i att ta bort nödvändigheten och därmed göra heirarkierna överflödiga och låta dem försvinna. Det kan dock inte göras genom att ta bort heirarkier utan att först åtgärda människan som först gav upphov till nödvändigheten av heirarkier. Ta bort poliser från gatorna och resultatet kräver ingen utbildning i statistisk analys för att förstås.

Skiftet börjar hos individen som sedan skiftar samhället

Den moderna människan måste skifta sin mentalitet och återgå till något för henne främmande: sitt ursprung som är i linje med jägare-samlar-samhället, men anpassat till modernitet. En ny livsstil måste utarbetas. Den härmar inte dåtidens jägare-samlarsamhälle, men den integrerar dess essäns i vår samtid med hänsyn till förmåner och begränsningar vi har i dagens samhälle. Dock är den moderna människan allt för påverkad av modern livsstil vilket präglat en djup mental skevhet i många avseenden, vilket föranleder girighet, våld, maktbegär, avundsjuka och annat (i princip allt som religionen varnar för). Populär media, för övrigt, reflekterar samma skevhet.

Grunden för detta - ett nytt samhälle - är överflöd av resurser. Jägare-samlar-samhället hade vanligtvis resuerser i överflöd, trots stereotypa missuppfattningar. Med modern teknik, AI och annat, kan vi förhoppningsvis åstadkomma det samhälle vi är menade att leva.

Inga mer visioner

Möjligtvis försvinner också allt tal om att ha en vision för verksamheten (visioner inom verksamheter - är det förresten inte en sorts modern mytologi, där man via sagoberättande skapar förståelse för sin egen existens och legitimerar sina handlingar?). Sådant behövs inte då verksamhetens område för agerande - alltså själva patienten och dess tillfrisknande - är självklar och inte behöver beskrivas med någons vision. Visioner är något som uttrycker en högre organisationsnivås idé om saker och ting, men utan högre nivåer finns det inget tryck bakom en sådan vision. Istället blir det verkligheten här och nu som kräver hur saker och ting ska genomföras. Individer tänker självständigt i relation till verkligheten här och nu, snarare än att agera tanklöst och okritiskt efter någons vision. Medan det finns goda visioner, så är konceptet om att leva efter en dikterad vision främmande för den endogena människan som snarare betraktar verkligheten på egen hand, utan att filtrera via någons vision. En sådan individ är följaktigen också autonom, klartänkt och har en vilja informerad av den direkta verkligheten.

Slutord

Vårdyrket blir ett exempel på en domän av arbete inom vilket heirarkiska strukturer manar till ett produktionsbaserat förhållningssätt med linjärt tänkande där insatser mäts måt smala mål som diverse siffror. Dessa strukturer är inte bara är främmande för människans ursprung, men också främmande för vad vårdyrket kräver, och motarbetar den personal som är bäst lämpade för yhrket. Medan vårdyrket skulle gynnas av omställning har fokus för denna artikel legat att spekulera i de än djupare samhällsstrukturerna.

Utan att vara idealistisk och tro att allt löser sig genom att ta bort heirarkier, så har det endogena perspektivet har spekulerat i ett samhälle utan heirarkier så som vi känner till dem i vårt samhälle. Lösningen är något som är närmare det jägar-samlar-samhälle vi levde i före jordbrukssamhällets tillkomst. Samtidigt bekänns problem som kriminalitet, och människans frigörelse från inneboende mental skevhet ses som centralt för all sorts förändring. Inte sällan är det mentalt skeva individer som ser sig som utvalda att förändra samhället efter deras idiologi, och de söker att utöva samma typ av makt att prägla omgivningen med deras egna visioner om saker och ting. Det endogena perspektivet fokuserar därför primärt på att upplysa individen om möjligheten till hälsosam förändring, och lämnar det ansvaret åt individen. Det endogena perspektivet fokuserar därför inte primärt på att förändra samhället, utan snarare att hitta vägar att på bästa sätt leva den endogena essänsen inom samhället, varav samhället på sikt automatiskt ändras, inte till följd av nåong enskilds avsikt, men som ett resultat av att dess medlemmar förändras. Individen förändrar sig själv inom den endogena livsstilen, inte på grund av nåpgon sorts idiologisk idé, utan på grund av konkreta hälsomässiga fördelar som talar för sig själv. Klartänkthet och grundläggande moral är lika mycket del av hälsa som fysisk hälsa.

Modern teknik i händerna på ett jägare-samlar-samhälle är antagligen rätt svar. Möjligtvis kommer vi dit om 1000 år, såvida AI och modern teknik inte förändrar förhållanden i snabbare takt samt att människan vaknar till sitt bättre jag.

1. Rolf Ekman och Bengt Arnetz (red), 2025, Stress, Andra upplagan, ss. 25-6 (tillbaka)

Fredrik

Den endogena livsstilen jag följer innebär att leva inifrån, utan beroenden, utan distraktion. Jag tror på långsamma cykler, klara gränser och integritet i det jag gör.