Att inte lägga sin egen svaghet på andra

Det är som så att den endogena aspiranten lätt kan förakta andra individers dåliga livsval då skadeverkan är tydlig. Exempelvis alla mammor lider då de ser ett barn som utför självskadebeteende, och sådant destruktivt beteende föraktas av naturliga skäl då det bevittnas. Men, i mer milda fall av icke-optimala livsval, hur kan vi veta att individen inte felaktigt utvecklar och innehar detta förakt därför att individen faktiskt inte vill förlika sig med sina egna tillkortakommanden? De tillkortakommandenan i fråga anses förövrigt i sådant fall vara en del av den mänskliga naturen, men något som individen förnekar. Typexempel är en individ som växer upp i ett hushåll där förbud finns mot andra sexuella läggningar, varav individen sedan blir aggiterad och fientlig mot andra individer som uippvisar sådan sexualitet.

En individ som fostras till att alldrig ge uttryck för X kan tänkas utveckla förakt mot alla andra människor som uppvisar X eller ens antyder X. Vanligtvis sägs att individen förtrycker sin egen X, men eftersom X är ett naturligt behov som förekommer oavsett vad individen tycker och tänker, utvecklas en förtryckt del i psyket (var uppmärksam på ordet psyket) som individen inte vill bekanta sig med, men som gör individen hyperuppmärksam på allt som liknar det förtrykta X, och därtill upplevs en ohälsosam fixering fylld av avsky gentemot dessa individer, därför att de påminner om den förträngda delen X som är förbjuden och därmed ett absolut hot mot individens självkänsla.