Jag är inte klar än

Ovanstående text börjar närma sig kärnan i den endogena omvandlingen. Låt mig försöka precisera det än mer kraftfullt.

Istället för att pendla mellan i det paradoxala spänningsområdet mellan motpolerna av nostalgi för det förflutna och glädje i frihet från det, ska jag fokusera på ett effektivt beslut att välja sida, och därmed frammana, av egen kraft och eget beslut, som slutligen måste vara val och mitt initiativ, den personliga död som är nödvändig för endogen omvandling. Jag ska dock inte säga omvandling därför att det rymmer antagandet om något nytt, liksom att jag kommer bli en mer karismatisk version av mig själv eller något i den stilen. Nej, låt oss allvarligt fokusera på död, inte på skapande. Vi dör inte för att återskapas, men vi dör för att dö, för att tillintetgöra det som är svaghet. Vi förstår att det är svaghet att försöka fylla det utrymmet med en ny fantasi och självbild, därför ska vi enbart dö och inte återuppstå av egen fantasi. Detta låter svårt för en människa av modern psykologi att förstå, då den individen söker allt som är komfort och att tillintetgöra det egna jaget går såklart emot känslan av komfort och stoltheten i den självbild som bygger på det. Kristendom har dock beskrivit detta på bästa sätt sedan länge, där vi dör i kroppen (köttet), men återuppstår i själen - jag är inte tillräckligt påläst men det är en essäns som är glasklar redan via knapphändig kunskap av kristendom. Min avsikt att nämna kristendom är inte att förespråka det - även om jag antagligen gör det om du frågar mig - men att påtala att dessa idéer och intuitioner jag har, inte är främmande det mänskliga sinnet ur ett historiskt perspektiv. Kristendomen menar att om du dör nu så återuppstår du till evigt liv, men om du fäster dig vid detta liv (synden, det materiella etc) kommer du att dö via den själsliga döden som är den riktiga döden.

Okej... jag ger upp... jag får helt enkelt välja sida nu och köra på tuffare i riktningen av tillintetgörande av det gamla svaga jaget och bereda plats för mental renhet och klarhet. Det betyder specifikt, men antagligen inte enbart, att sluta underhålla nostalgisk längtan kring det förflutna, att slutföra omställningen av dopaminsystemet, att helt och för alltid ge upp kaffe.

När jag upplever kyla (jag skriver mer om det längre ner), vilket jag numera älskar på grund av förbättrad termoreglering, vinns en mental motreaktion där jag ser mitt komfortsökande gamla jag dö, i skuggan av ett tufft och starkt jag som föredrar kylan. Det samma med den där hungern som jag beskrev, som är en tidigare främmande känsla av att vara mycket hungrig men samtidigt inte alls hungrig. För att Mitt gamla jag, som sökte komfort via mat, och via sättet på vilket jag åt - som att fika om vart annat - dör. Det gamla komfort-sökande jaget av mig själv, dör i mötet med den hungern, där en djupare del av mig föredrar och tycker om den hungern och vad det medför.

Ytterligare en faktor, i likhet med kyla och hunger, är fysisk känsla av trötthet, vilket är mer av en mental grej på grund av omställning, men som ändå kräver att en svagare del av sig själv dör, därför att enbart när mentaliteten förändras och individen pressas mot fysisk aktivitet, försvinner tröttheten, vilket också vittnar om att det är mentalt kontrollerat och inte grundas i utmattning. Jag tror denna trötthet i kroppen får många att vända om. Jag skriver mer om det längre ner under rubriken för styrka och styrketräning (nästan längst ner).

Det återkommande temat, uttryckt via kyla och hunger, är: En djupare del av mig vill dit, uppskattar det, och vill gå i den riktningen, men mitt gamla jag omfattas av en progressiv död medan jag steg för steg går i den riktningen.

Vad jag skriver under denna rubrik, ska inte ses som en process av personlig död som jag själv beslutar att starta. Den endogena processen har fram tills nu visat mig vad vägen går ut på, och vad jag gör är att reflektera kring det och härmed fatta ett beslut att fortsätta vägen.

Jag känner nu precis som jag kände i början: Det finns ingen återvändo. Det är framåt eller dö. Och på sätt och vis kan jag säga: det är framåt genom att dö.

%d Om några år kommer det vara intressant att se tillbaka på denna text och reflektera kring denna period som jag just nu upplever. Just nu är jag mitt i processen och det finns säkert faktorer som jag inte är medveten om, som, om jag var medveten om dem, skulle ge mig en mer nyanserad förståelse. Det kan hända att jag saknar vissa nyanser här. Jag antar att jag egentligen inte saknar något annat än att inse att det är fritt fram att gå all in - att fullständigt hänge sig åt den riktning jag här har tydliggjort.

%c Givetvis är död här skrivet i metaforisk mening, och syftar på personlig död, men är inte överhuvudtaget ett försök att dramatiskt beskriva en personlig inre psykologi. Jag tar avstånd från psykologi och behovet av att beskriva inre känslor och övrig mental dynamik via dramatisk användning av metaforer. Här är syftet specifikt att ge ett språk till de mycket specifika miljömässiga, fysiologiska, biokemiska och kognitiva processer jag beskriver i denna artikel. Ordet död refererar här exempelvis specifikt till den delen av ens kognitiva konstitution som dör - som förändras - i ständig konfrontation med temperaturmässig kyla, samt låg-kolhydrat kost där fasta är en ingående del och där försök att "hålla sig mätt" i vanlig kulturell bemärkelse inte respekteras.

%c Märk väl: Att konfrontera kyla är ingen macho grej. Det är inte alls som den bild du kanske får av diverse is-badande individer som försöker visa hur länge de kan stå ut. Samma sak med hunger. Hungern jag beskriver är inte den samma som hos en individ som gör extrem fasta. Sådana aktiviteter är obehagliga på så vis att de tycks överskrida kroppens kapacitet och individen försöker att mentalt härda ut, för att - inte vet jag - få social status. I motsats till det: Hungern och kylan jag syftar på, är något som den endogena individen först upplever psykologiskt skrämmande, sedan behaglig, och sedan börjar älska. En individ som upplever den typen av hunger och kyla som givande och stärkande - inte som något som måste härdas ut - har gjort rätt. Målet är styrka som är fri från att uppleva sig belastad i svåra omständigheter, inte alls att som i att känna sig belastad av svåra omständigheter och där styrka definieras som att stå ut - i sådant fall är belastningen för hög i relation till kroppens kapacitet. Att stå ut är blott ett nödläge. Individen ska successivt tränas i att känna att svåra omständigheter berikar individen varav individen kan röra sig med frihet under svåra omständigheter. Exempelvis kan jag nu röra mig med frihet, och känna att jag frodas, när jag cyklar i har t-shirt i 8 grader, stark blåst, kust-kyla (högre luftfuktighet). För 230 dagar sedan skulle jag uppleva mig belastad, och jag skulle enbart lyckas med det genom att "stå ut", vilket inte är meningen. Åter igen, meningen är inte att uppleva kroppsligt obehag. Modern tolkar förmåga till kroppsligt obehag som något beundransvärt, men det är en signal som ska respekteras som en signal på något skadligt.