Artikelns bild

Döden är den typiska symbolen för den del av en förändringsprocess som innebär att ett nuvarande tillstånd tillintetgörs - något som existerar upphör att existera. Huruvida något nytt uppstår efter döden, är en annan fråga. Här fokuserar jag på den dödliga aspekten av den endogena omvandlingen. Du söker att omvandla dig till något som är bättre än vad du är idag. Det innebär en död av ditt nuvarande jag. Huruvida du välkomnar förändringen eller inte har ingen betydelse när den endogena processen väl har startat. Tänkbart är att individen upplever en blandning av sorg i nostalgi kring det förflutna och glädje i frigörelse från det samma.

Omvandlingen till endogen livsstil handlar om att rakt av framkalla personligt själsligt tillintetgörande - död i metaforisk mening, men med en del mycket specifika konkreta aspekter som ska förklaras nedan. Omvandlingen riktar in sig på att tillintetgöra den själsliga centrala punkt som skapar självbilden om vem personen är. Jag skriver detta som ett sorts tanke-experiment, därför att jag har en paradoxal strävan inom mig som har blottlagts via den endogena processen nu upp till dag 230. Å ena sidan klamrar jag mig fast vid minnen av min gamla identitet som bygger på gamla matvanor och andra livsvanor. Å andra sidan vill jag frigöra mig från allt det. Jag pendlar, å ena sidan mellan avsky för det gamla sättet på vilket jag levde, och, å andra sidan, nostalgisk längtan att åter igen få uppleva det gamla. Konkret uttrycker det sig i att jag ogillar effekten av kolhydratbaserad livsstil samtidigt som jag längtar tillbaka till den.

Jag upplever en hård, kall, grym, elak, effektiv och skarp kraft inom mig. Detta är fysiologiskt och kognitivt. Utöver den fysiologiska och mentala dimensionen, ser jag en själslig dimension. Den själsliga dimensionen kan ses som en holistisk dimension som binder samman det fysiologiska, kognitiva och antagligen innefattar något mer som vi inte riktigt kan förklara med lätthet. Själsligt upplever jag en underbar varm, mjuk, balanserad energi, eller att jag borde väl fokusera på att frammana just en sådan energi - såvida den inte kommer av sig själv... Jag vet faktiskt inte. Jag vet dock att jag har blivit väldigt lugn och balanserad. Kroppen lägger mer tid på att känna in och reflektera och överväga goda beslut, snarare än att fantisera och sedan bli överraskad av omständigheter och reagera oplanerat.

Jag beskrev ovan att jag upplever en hård, kall, grym, elak, effektiv och skarp kraft inom mig. Det är fysiologiskt då kroppen exempelvis upplever en märklig hungerkänsla jag aldrig haft förr, som inte kräver att jag äter, utan tvärt om manar mig att inte äta. Det är en paradoxal känsla av att vara hungrig och att vara icke-hungrig på samma gång, och känns som ett hårt tryck exakt i solar plexus. Att vakna upp med det är som att vakna upp till en hård verklighet, och det sätter den kognitiva ramen för dagen, liksom att hela kognitionen blir skarp.

Jag älskar numera kyla (vilket jag beskriver nedan). Jag mår bra av kyla och jag vill uppleva kyla och känna att kroppen aktiveras av det. Samtidigt finns det en del inom mig som dör via denna drift till kyla. Det som dör är ett antagande om att komfort om att vara omhuldad med en tjock jacka betyder att jag är säker. Med t-shirt i 8 grader blåsig kusten-kyla, upplever jag en kognitiv dissonans då jag å ena sidan mår bra av kylan och föredrar den, samtidigt som mina gamla vanor och antaganden tror att jag är i fara.

Dopaminsystemet utmanas. Jag har nu tagit bort alla simulanter. Jag har över dessa 230 dagar försökt återskapa mitt nöjesätande på olika sätt, med exempelvis mandelsmör, som har låg mängd kolhydrater. Kroppens signaler säger dock nej, och jag måste anpassa mig oavsett vad jag vill. Bättre förnimmelse av kroppssignaler är en central fördel och önskvärd effekt av den endogena livsstilen, och jag kunde anta att det var något jag skulle uppskatta, men nu när jag väl känner kroppens signaler, och måste anpassa mig, känns det något sorgligt. Förr kunde jag äta vad som helst, i princip hur mycket som helst, utan att känna några problem. Ett paket kakor med mjölk - inga problem. Idag kan jag inte dricka kaffe, utan att jag känner en mängd dåliga effekter, vid sidan om några få inledande fördelar. Kroppen säger också nej till mat trots att jag tror att jag behöver äta mer, vilket jag faktiskt inte, och bevisligen så, inte behöver. Tvärt om; jag mår bättre av att inte äta mer.

Jag har försökt tillmötesgå ett latent behov av stimulering - mitt dopaminsystem försöker behålla sin gamla balans. Nu vid dag 230 börjar jag dock ge upp helt. Jag tror jag börjar närma mig vad jag misstänker är dödens fas, inom den endogena omvandlingen. Jag har tidigare, med viss själv-ironi, beskrivit att mitt projekt att utmana dopaminsystemet är som att gå in i dödens dal. Varför jag beskrev det med själv-ironi vet jag inte riktigt, men jag har tidigare haft ett latent själv-ironiskt förhållningssätt, och jag tror det är ganska vanligt folk generellt. De högre makterna, de endogena makterna, har dock även uppmuntrat mig att göra mig av med ironi och sarkasm. Sådant är inte "rent" nog att existera i mitt sinne. Det kan tyckas vara överdrivet, men reflekterar hur djupgående denna process är, även mentalt. Sarkasm och ironi kan tyckas oskyldigt, även nödvändigt för socialt samspel och välmående om du frågar vissa psykologer, men när jag står mot den hårda, kalla, grymma, elaka, effektiva och skarpa kraften, som jag beskrev innan, då kommer den att förgöra mig - det är min upplevelse; att jag måste skärpa till mig för att bära den kraften. Den kräver att jag blir oerhört seriös och allvarlig, och när du blir det, då är kraften med mig, istället för emot mig. Den endogena processen är sprunget ur källan till liv och hälsa, och när den väl har startat, kommer du att självkorrigera i relation till den. Därför betonar jag också ordet underkastelse.

Jag har jobbat mycket fokuserat med att skapa ett aktivitetshanteringsprogram (entrylog.org) som fungerar för att strukturera min tid och mina aktiviteter och stärka fokus under aktiviteter och uppmuntra till förbättring av varje aktivitet, därför att jag har en stor inneboende drivkraft att sätta allt i ordning, och tidshantering är en sådan aspekt, som när jag löser den på ett optimalt sätt, kommer ge en kaskad av goda affekter i alla aktiviteter via hela min vardag.[fn: Entrylog.org var skapad helt med ChatGPT 5.1 och 5.2, därför att målet var att snabbt lösa problemet med aktivitets hantering och en mer ingående programmering är inte nödvändigt. Utmaningen har varit att utforma konceptet, och AI:n har gjort häst-jobbet att skriva koden så att jag lätt har kunnat experimentera fram rätt gränssnitt och koncept.] Jag tycker inte om de vanliga verktygen så som kalender och att-göra-listor, då de inte fungerar efter hur jag tänker. Jag inser att mitt sätt att tänka och fokusera på aktiviteter kräver en annan metod än den som erbjuds via typiska kalendrar och att-göra-listor. Jag har dessutom höga krav på effektivitet och fullständig översikt i ett system som ändå förblir flexibelt och inte kräver mertid för att underhålla struktur. Strukturerat, intuitivt och flexibelt, och som stöttar i ett optimalt arbetsflöde, där hela dygnet ses som ett arbetsflöde.

Värden som symmetri, struktur, organisation, effektivitet och balans är något som jag naturligt dras till, och det är som att en enorm kraft nu skjuter på i den riktningen, varav jag gladeligen fokuserar intensivt för att verkställa mina idéer. Det är som att jag vet vad som är rätt för mig, och jag kan inte längre ignorera det, så som jag antagligen gjorde förr i tiden via förträngning så som att istället lägga tid på nöjen som YouTube och liknande stimulans - eskapism och fantasi är centralt i mångas liv i vårt moderna samhälle, så jag tror de flesta kan relatera och känna igen sig.

Ur denna kraft - den hårda, kalla, etc... - uppstår en världsbild som helt centrerar kring styrka och svaghet (hälsa och ohälsa, bra och dåligt, sunt och osunt), och att alla värderingar bygger på den grundsynen.

Döden, symboliserad av artikelns bild, som föreställer ett kranium, gjord i vattenfärg, blir en stark påminnelse om tillintetgörande av den person jag varit fram tills för 230 dagar sedan. Bilden resonerar med mig, och skapar en sorg inom mig, men varför? Det som inte existerar är mer verkligt än det som existerar framför våra sinnen, därför att vi lägger på en rad antaganden på det vi upplever via våra sinnen, och vi luras av de antagandena. Verkligheten är bortom antaganden. Verkligheten måste upplevas direkt, inte via antaganden. Här blir det ett tänkande som liknar det av Buddhism, och kanske andra livsåskådningar.

Jag valde att framställa en mer neutral bild av ett kranium för att lägga fokus på död snarare än vad vi människor vill associera med döden. Kraniet associeras annars med en rad attityder, som exempelvis inom hårdrocksmusik där kraniet reflekterar provokation, eller fara. Denna bild, i detta skede av mitt liv, tycks dock motstå diverse antaganden, och hänvisa till vad som antagligen är en pågående process där mitt gamla jag nu fasas ut. Men, jag ska ännu inte påstå att jag har börjat omvandlas till något annat. Faktum är ju att exempelvis en blomma dör utan att omvandlas till en bättre blomma. Det är därför inte givet att min personliga död ger plats för något bättre, utan kanske istället bara lämnar ett tomrum. Frågan är om meningen kanske rentav är att åstadkomma det tomrummet och att just det faktiskt är vägen till att bli bättre. Svaret är inte att bli något nytt och något annat, svaret är att göra sig av med tendensen att försöka bli någonting överhuvudtaget, och i tomrummet som lämnas via absolut personlig död faller individens medvetande in i sitt sanna ursprungliga tillstånd, som inte är en mental konstruktion och inte präglad av kultur, men som är helt ren och fri från allt sådant. Här blir tankarna såklart till synes angränsande mot vad som framhålls inom hinduism, buddhism och antagligen mer esoterisk kristendom, men jag äger mina tankar på så vis att de relaterar till mina egna upplevelser, exakt så som jag beskriver, och inget mer.

Kraniet är inte en individ som kommunicerar något. Kraniet reflekterar död, frånvaro, något som var men som ej är, något som är borta. Kraniet var en del av en person, men är nu blott en påminnelse om att den personen inte längre är där. Inom Buddhism är kontemplation kring livets förgänglighet en central aspekt, och döden, här symboliserad av ett kranium, är en av de mer kraftfulla fenomenen att reflektera kring, för att just konfrontera verkligheten. Möjligtvis kan återkommande kontemplation kring denna symbol bli effektiv i att stödja den personliga omvandlingen.

Ovanstående text börjar närma sig kärnan i den endogena omvandlingen. Låt mig försöka precisera det än mer kraftfullt.

Istället för att pendla mellan i det paradoxala spänningsområdet mellan motpolerna av nostalgi för det förflutna och glädje i frihet från det, ska jag fokusera på ett effektivt beslut att välja sida, och därmed frammana, av egen kraft och eget beslut, som slutligen måste vara val och mitt initiativ, den personliga död som är nödvändig för endogen omvandling. Jag ska dock inte säga omvandling därför att det rymmer antagandet om något nytt, liksom att jag kommer bli en mer karismatisk version av mig själv eller något i den stilen. Nej, låt oss allvarligt fokusera på död, inte på skapande. Vi dör inte för att återskapas, men vi dör för att dö, för att tillintetgöra det som är svaghet. Vi förstår att det är svaghet att försöka fylla det utrymmet med en ny fantasi och självbild, därför ska vi enbart dö och inte återuppstå av egen fantasi. Detta låter svårt för en människa av modern psykologi att förstå, då den individen söker allt som är komfort och att tillintetgöra det egna jaget går såklart emot känslan av komfort och stoltheten i den självbild som bygger på det. Kristendom har dock beskrivit detta på bästa sätt sedan länge, där vi dör i kroppen (köttet), men återuppstår i själen - jag är inte tillräckligt påläst men det är en essäns som är glasklar redan via knapphändig kunskap av kristendom. Min avsikt att nämna kristendom är inte att förespråka det - även om jag antagligen gör det om du frågar mig - men att påtala att dessa idéer och intuitioner jag har, inte är främmande det mänskliga sinnet ur ett historiskt perspektiv. Kristendomen menar att om du dör nu så återuppstår du till evigt liv, men om du fäster dig vid detta liv (synden, det materiella etc) kommer du att dö via den själsliga döden som är den riktiga döden.

Okej... jag ger upp... jag får helt enkelt välja sida nu och köra på tuffare i riktningen av tillintetgörande av det gamla svaga jaget och bereda plats för mental renhet och klarhet. Det betyder specifikt, men antagligen inte enbart, att sluta underhålla nostalgisk längtan kring det förflutna, att slutföra omställningen av dopaminsystemet, att helt och för alltid ge upp kaffe.

När jag upplever kyla (jag skriver mer om det längre ner), vilket jag numera älskar på grund av förbättrad termoreglering, vinns en mental motreaktion där jag ser mitt komfortsökande gamla jag dö, i skuggan av ett tufft och starkt jag som föredrar kylan. Det samma med den där hungern som jag beskrev, som är en tidigare främmande känsla av att vara mycket hungrig men samtidigt inte alls hungrig. För att Mitt gamla jag, som sökte komfort via mat, och via sättet på vilket jag åt - som att fika om vart annat - dör. Det gamla komfort-sökande jaget av mig själv, dör i mötet med den hungern, där en djupare del av mig föredrar och tycker om den hungern och vad det medför.

Ytterligare en faktor, i likhet med kyla och hunger, är fysisk känsla av trötthet, vilket är mer av en mental grej på grund av omställning, men som ändå kräver att en svagare del av sig själv dör, därför att enbart när mentaliteten förändras och individen pressas mot fysisk aktivitet, försvinner tröttheten, vilket också vittnar om att det är mentalt kontrollerat och inte grundas i utmattning. Jag tror denna trötthet i kroppen får många att vända om. Jag skriver mer om det längre ner under rubriken för styrka och styrketräning (nästan längst ner).

Det återkommande temat, uttryckt via kyla och hunger, är: En djupare del av mig vill dit, uppskattar det, och vill gå i den riktningen, men mitt gamla jag omfattas av en progressiv död medan jag steg för steg går i den riktningen.

Vad jag skriver under denna rubrik, ska inte ses som en process av personlig död som jag själv beslutar att starta. Den endogena processen har fram tills nu visat mig vad vägen går ut på, och vad jag gör är att reflektera kring det och härmed fatta ett beslut att fortsätta vägen.

Jag känner nu precis som jag kände i början: Det finns ingen återvändo. Det är framåt eller dö. Och på sätt och vis kan jag säga: det är framåt genom att dö.

%d Om några år kommer det vara intressant att se tillbaka på denna text och reflektera kring denna period som jag just nu upplever. Just nu är jag mitt i processen och det finns säkert faktorer som jag inte är medveten om, som, om jag var medveten om dem, skulle ge mig en mer nyanserad förståelse. Det kan hända att jag saknar vissa nyanser här. Jag antar att jag egentligen inte saknar något annat än att inse att det är fritt fram att gå all in - att fullständigt hänge sig åt den riktning jag här har tydliggjort.

%c Givetvis är död här skrivet i metaforisk mening, och syftar på personlig död, men är inte överhuvudtaget ett försök att dramatiskt beskriva en personlig inre psykologi. Jag tar avstånd från psykologi och behovet av att beskriva inre känslor och övrig mental dynamik via dramatisk användning av metaforer. Här är syftet specifikt att ge ett språk till de mycket specifika miljömässiga, fysiologiska, biokemiska och kognitiva processer jag beskriver i denna artikel. Ordet död refererar här exempelvis specifikt till den delen av ens kognitiva konstitution som dör - som förändras - i ständig konfrontation med temperaturmässig kyla, samt låg-kolhydrat kost där fasta är en ingående del och där försök att "hålla sig mätt" i vanlig kulturell bemärkelse inte respekteras.

%c Märk väl: Att konfrontera kyla är ingen macho grej. Det är inte alls som den bild du kanske får av diverse is-badande individer som försöker visa hur länge de kan stå ut. Samma sak med hunger. Hungern jag beskriver är inte den samma som hos en individ som gör extrem fasta. Sådana aktiviteter är obehagliga på så vis att de tycks överskrida kroppens kapacitet och individen försöker att mentalt härda ut, för att - inte vet jag - få social status. I motsats till det: Hungern och kylan jag syftar på, är något som den endogena individen först upplever psykologiskt skrämmande, sedan behaglig, och sedan börjar älska. En individ som upplever den typen av hunger och kyla som givande och stärkande - inte som något som måste härdas ut - har gjort rätt. Målet är styrka som är fri från att uppleva sig belastad i svåra omständigheter, inte alls att som i att känna sig belastad av svåra omständigheter och där styrka definieras som att stå ut - i sådant fall är belastningen för hög i relation till kroppens kapacitet. Att stå ut är blott ett nödläge. Individen ska successivt tränas i att känna att svåra omständigheter berikar individen varav individen kan röra sig med frihet under svåra omständigheter. Exempelvis kan jag nu röra mig med frihet, och känna att jag frodas, när jag cyklar i har t-shirt i 8 grader, stark blåst, kust-kyla (högre luftfuktighet). För 230 dagar sedan skulle jag uppleva mig belastad, och jag skulle enbart lyckas med det genom att "stå ut", vilket inte är meningen. Åter igen, meningen är inte att uppleva kroppsligt obehag. Modern tolkar förmåga till kroppsligt obehag som något beundransvärt, men det är en signal som ska respekteras som en signal på något skadligt.