Inga mer visioner

Möjligtvis försvinner också allt tal om att ha en vision för verksamheten (visioner inom verksamheter - är det förresten inte en sorts modern mytologi, där man via sagoberättande skapar förståelse för sin egen existens och legitimerar sina handlingar?). Sådant behövs inte då verksamhetens område för agerande - alltså själva patienten och dess tillfrisknande - är självklar och inte behöver beskrivas med någons vision. Visioner är något som uttrycker en högre organisationsnivås idé om saker och ting, men utan högre nivåer finns det inget tryck bakom en sådan vision. Istället blir det verkligheten här och nu som kräver hur saker och ting ska genomföras. Individer tänker självständigt i relation till verkligheten här och nu, snarare än att agera tanklöst och okritiskt efter någons vision. Medan det finns goda visioner, så är konceptet om att leva efter en dikterad vision främmande för den endogena människan som snarare betraktar verkligheten på egen hand, utan att filtrera via någons vision. En sådan individ är följaktigen också autonom, klartänkt och har en vilja informerad av den direkta verkligheten.

För att se nyttan med visioner ska vi betrakta att de behövs för att styra samarbete och folk generellt, men vad är det då för kraft som driver människor i grupp till att inte uppnå resultatet. Det är inte självklart för alla vad syftet med ett givet utrymme, en särskild plats och tid, är till för, varav det måste kommuniceras via visioner och de detaljer av idéer och ibland platotyder som följer som en kaskad av visioner. Frågan är dock om en framtida männsial ens behöver någon som dikterar en vision för att styra beteende. Varje individ bör ha inom sig förmågan att känna vad som är rätt. Sådan känsla ökar antagligen i ett homogent samhälle och är vad som skapar sammanhållning. Rätt beteende uppstår av underförstpdda krafter snarare än extern påtryckning (vilket inte betyder att ett homogent samhälle inte också har brister).