Det endogena perspekjtivet

Problemet är att tid och resurser är begränsade. Vad som måste till är ett välstånd med resurser i överflöd samt ett skifte i perspektiv från produktion till varande. Andra brancher kan mycket väl ha ett produktionsperspektiv, men människovårdande yrken ska ha ett varandeperspektiv. Det betyder att personal är närvarande, utan krav på ett direkt mål i den nära framtiden som inte direkt är relaterat till det aktuella vårdmomentet så som bedöms efter yrkets faktiska syfte. Det är således vårdmomentet som utförs, och det utförs enbart för vårdmomentets skull, inte för att producera en siffra som sedan ska bedömma om aktiviteten var värdefull eller inte. Det är den direkta konsekvensen av vårdmomentet som avgör kvaliteten, inte ett externt mått så som mängden tid det tog.

Som exempel: Betrakta en grupp barn som spelar fotboll på egen hand. De engagerar sig fullt ut och de har resurser i överflöd vad gäller både tid och "personal". Resultatet är att de producerar en utmärkt aktivitet. Deltagarna avgör också kvaliteten på aktiviteten direkt genom att observera den effekt som deras interaktion har. Om ett av barnen bryter mot reglerna så korrigeras det direkt. Det behövs vanligtvis inget "samtal med chefen/föräldern", och det finns inget system som för statistik över aktiviteten och därefter bedömmer om årets fotbollsaktiviteter har varit gynsamma. Vad jag pekar på här är att systematisk insamling av data kring en aktivitet, samt systematisk planering är frånvarande i barnens aktivitet av att spela fotboll.

Radikalt är påståendet om att människovårdande yrken ska förkasta systematisk insamling av mätbar data och till följd också förkasta systematisk analys av sådan data. Sådan data är ändå inte ett adekvat mått på verksamheten. Om det anses vara ett adekvat mått beror det inte sällan på ideologi snarare än realitet, eftersom siffror och analys ofta döljer viktiga aspekter av verkligheten även om analys lyckas favorisera några aspekter av verkligheten. Sådana mått tjänar högre nivåer av organisationen som vill sätta verksamheten i relation till ett linjärt mål som budget och fantisera om att verksamheten är legitim därför att den når målet. Sådant fungerar bättre inom produktion, men inte inom vård, misstänker jag, här ur mitt radikala perspektiv.

Då överflöd av resurser uppstår finns inte någon nödvändight av linjära mål som budget, eller annat som grundas i någons särskilda idiologi mot vilket allt ska mätas. Det är den direkta konsekvensen av vården som avgör kvaliteten och den avgörs direkt på plats och är direkt igenkännbar utan analys på organisationsnivå. Organisationsnivåerna (en slags heirarki) förlorar då sitt syfte och försvinner. Det enda som behöver mätas är givetvis värden av den direkta vårdinsatsen, som exempelvis blodvärden etc, och en grundläggande form av organisering av data för att spåra utvecklingen eller läkandet av ett sjukdomstillstånd. Vad jag menar ska tas bort, är de högre organisationsnivåerna som engagerar sig i abstrakt analys av statistik för att relatera det till ett mål som budget som befinner sig i framtiden (dvs. ett linjärt mål), och sedan, baserat i sådan abstrakt analys, diktera verksamhetens villkor.

Dessa högre organisationsnivåer, våra starkt heirarkiska strukturer, som är genomgripande för hela samhällsstrukturen, har gynnat oss i vissa avseenden, men förhoppningsvis är människan snart mogen nog att lämna det bakom sig. Dock står vi inför utmaningar som kriminalitet, vilket antagligen är ett symptom av samma heirarkiska organisation som också används för att stävja samma kriminalitet inom sitt samhälle. Herarkier uppstår av nödvändighet, men det endogena perspektivet spekulerar i att ta bort nödvändigheten och därmed göra heirarkierna överflödiga och låta dem försvinna. Det kan dock inte göras genom att ta bort heirarkier utan att först åtgärda människan som först gav upphov till nödvändigheten av heirarkier. Ta bort poliser från gatorna och resultatet kräver ingen utbildning i statistisk analys för att förstås.

Den moderna människan måste skifta sin mentalitet och återgå till något för henne främmande: sitt ursprung som är i linje med jägare-samlar-samhället, men anpassat till modernitet. En ny livsstil måste utarbetas. Den härmar inte dåtidens jägare-samlarsamhälle, men den integrerar dess essäns i vår samtid med hänsyn till förmåner och begränsningar vi har i dagens samhälle. Dock är den moderna människan allt för påverkad av modern livsstil vilket präglat en djup mental skevhet i många avseenden, vilket föranleder girighet, våld, maktbegär, avundsjuka och annat (i princip allt som religionen varnar för). Populär media, för övrigt, reflekterar samma skevhet.

Grunden för detta - ett nytt samhälle - är överflöd av resurser. Jägare-samlar-samhället hade vanligtvis resuerser i överflöd, trots stereotypa missuppfattningar. Med modern teknik, AI och annat, kan vi förhoppningsvis åstadkomma det samhälle vi är menade att leva.

Möjligtvis försvinner också allt tal om att ha en vision för verksamheten (visioner inom verksamheter - är det förresten inte en sorts modern mytologi, där man via sagoberättande skapar förståelse för sin egen existens och legitimerar sina handlingar?). Sådant behövs inte då verksamhetens område för agerande - alltså själva patienten och dess tillfrisknande - är självklar och inte behöver beskrivas med någons vision. Visioner är något som uttrycker en högre organisationsnivås idé om saker och ting, men utan högre nivåer finns det inget tryck bakom en sådan vision. Istället blir det verkligheten här och nu som kräver hur saker och ting ska genomföras. Individer tänker självständigt i relation till verkligheten här och nu, snarare än att agera tanklöst och okritiskt efter någons vision. Medan det finns goda visioner, så är konceptet om att leva efter en dikterad vision främmande för den endogena människan som snarare betraktar verkligheten på egen hand, utan att filtrera via någons vision. En sådan individ är följaktigen också autonom, klartänkt och har en vilja informerad av den direkta verkligheten.

För att se nyttan med visioner ska vi betrakta att de behövs för att styra samarbete och folk generellt, men vad är det då för kraft som driver människor i grupp till att inte uppnå resultatet. Det är inte självklart för alla vad syftet med ett givet utrymme, en särskild plats och tid, är till för, varav det måste kommuniceras via visioner och de detaljer av idéer och ibland platotyder som följer som en kaskad av visioner. Frågan är dock om en framtida männsial ens behöver någon som dikterar en vision för att styra beteende. Varje individ bör ha inom sig förmågan att känna vad som är rätt. Sådan känsla ökar antagligen i ett homogent samhälle och är vad som skapar sammanhållning. Rätt beteende uppstår av underförstpdda krafter snarare än extern påtryckning (vilket inte betyder att ett homogent samhälle inte också har brister).