Artikelns vidare kontext
Del av artikelns titel - människan som producerande produkt - reflekterar ett dystopiskt perspektiv på samhället i övrigt, och kommer inte att utforskas på djupet i denna artikel. Det dystopsika samhället som beskrivs ses dock underbyggas av fenomenet om dopaminmissbruk som kulturell norm. I konkreta ordalag betyder det att ditt smart-phone-beroende underbygger och återskapar ett destruktivt samhället.
%c Vad som presenteras här ska dock inte tas som alarmistiskt och inte som ett påstående om att modern kultur i sin helhet är dålig. Ansvaret landar på dig att inom ramen för kultur välja det som gynnar din hälsa som en oberoende individ (alltså inte via beroende och utnytjande av andra). En uppgiven konspiratorisk hållning är inte önskvärt. Det som manar till direkt ansvar och handling för din egen hälsa är vad som främjas, och det innebär att relatera till kognitivt innehåll på ett för dig konstruktivt sätt.
När människan reduceras till en primitiv varelse i bemärkelsen att göra dopamin till ett självändamåll, istället för att låta dopaminet vara drivkraft till genuin aktivitet i närmiljön, kommer samma människa att förlora klartänkt vilja, och därmed förlora sin autonomi, och blir ett objekt, en produkt, i greppet av en samhällsstruktur som söker att via människan producera andra produkter. Den högsta produikten som samhället strävar att producera, är de egna samhällsstrukturerna som reproducerar samhället själv. Människan görs till en tjänare som reprocucerar sitt sin egen herre som förberedelse nästkommande generationer, som också kommer tjäna samma herre. Nästkommande generation blir en produkt av nuvarande dystopiska samhällsstruktur, och nästkommande generation återskapar i sin tur samma system. Grunden till denna cykel av återskapande en samhällsstruktur och kulturell som reducerar människan till en produkt för sitt eget människo-förnekande självändamål, är att individerna saknar förmåga att reflektera och vidta handling i sin närmiljö - vad denna tragiska människa främst bryr sig om är nästa stimulans som ökar påslaget av dopamin, i en ändlös cykel där dopaminet är självändamålet och inte någon särskild målsättning baserat i individens annars klartänkta vilja och vilja till hälsa. Sökandet efter dopamin överskuggar dessutom individens kontakt med sig själv och saknar därför intuitiv kännedom om vad som är hälsosamt. Individen, mentalt ignorant samt utan intuition för sin egen hälsa, är därmed ett gott redskap i händerna på föregående nämnda dystopi.
Samhällsstrukturen fängslar individen. Reproduktionen av detta fängelse har pågått sedan införandet av jordbruket för 10 000 år sedan. Det kulturella fenomenet är inte nytt och samhällsstrukturen i fråga uppståd inte i vår närtid. Perspektivet jag redogjorde för ovan beskriver den generella mekanism som avgör ramen för inom vilket kulturell evolution sker. Dock från det endogena perspektivet anses samhällsförändringen inte reflektera kulturell evolution utan snarare kulturell devolution, även om vissa delar ändå kan ses som en evolutioin, så som mänskliga rättigheter m.m.
Trots den krassa syn på modernitet, som presenteras här, är det inte så att det endogena perspektivet motsätter sig modern teknik och alla fördelar som skapats därigenom, men ser istället att samhället integrerar modern teknik och modern kultur med kännedom om människans ursprung. När modern kultur beskrivs som ett "fängelse" ska det inte tolkas som att samhället uteslutande är av sådan karaktär. Det är enbart vid kulturella strukturer innehavandes fysiologiskt, mentalt och och psykosocialt skadliga faktorer som leder till metabola syndrom och andra civilicationssjukdommar, som samhället ses vara ett fängelse som också reproducerar sig själv via oreflekterande individer som förslavats i ständigt ångestladdat sökande efter stimulans urholkad av all sorts meningfulhet och ändamålsenlighet som kan ses relatera till individens hälsa och integritet.