Beroendeproblematik som grund för superkrafter
Under förutsättningarna jag har beskrivit, nämligen att individen har en låg grundnivå av dopamin, och därmed liksom drivs av självbevarelsedrift att finna vägar att stimulera doppaminpåslag, är nödvändigtvis inte dåligt.
Argumentet brukar vara något i den stilen och uttrycks av folk som att "jag bar börjat motionera och det är min nya drog, där de syftar på att ett desreuktovt beteende kan bytas ut mot ett konstruktivt, men där den underliggande drivkraften förblir densamma.
Jag ifrågasätter dock det. Varför skulle det inte vara gångbart och rentav önskvärt att ha en låg grundnivå av dopamin och varför skulle det nödvändigtvis leda till ett intensivt sökande efter starkt dopamin stimulerande aktiviteter. Individen, snarare än att försöka kompensera för en låg grundnivå, som antas vara dåligt, lär sig en annan mentalitet som leder till välbehag och ett bättre liv via just en låg grundnivå. Kanske är det något annat i vår kultur som är fel, och vi utgår från att så kallad låg nivå av dopamin är negativt, medan det egentligen är så att vi egentligen inte har lärt oss hantera en låg nivå, som därtill kanske egentligen är mer naturligt - att vår kultur är skev och driver oss till fel förhållningssätt, där vi enbart kan föreställa oss att mer stimulans är lösningen.
Men låt oss anta för stunden att det inte är dåligt. Isåfall: Tvärt om blir detta grunden för hyper-fokus och nästan omänskligt engagemang i diverse aktiviteter. Detta är av godo, så länge aktiviteterna är konstruktiva. Därför är jag glad att jag tidigt i livet fastnade för dator-programmering och inte dator-spel, eftersom det sistnämnda, oavsett hur kul det är, är bortkastad tid. Hur mycket nytta har du av diverse bedrifter i datorspel, och vilka gynsamma färdigheter utvecklade du till följd av datorspelande? Samma fråga bör ställas till nutida beteenden, inte enbart I retrospektiv, som att jag vore visare idag för att jag kan se brister i det förflutna, vilket mer är ett sjölvgott antagande, då samma tidslöseri kanske pågår idag men inom andra områden så som YouTube etc., vilket också visar sig vara fallet om jag granskar mig själv idag. Det mänskliga sinnet tycks ha en tendens att vara efterklok och bitter i det, men samtidigt oförmögen att ändra beteendet som ledde till ånger och bitterhet, och upprepar I stundens nu samma beteende, som aldrig utmanas I grunden, och bereder vägen för ytterligare eller ökad missär av samma sort.
Tv-spel och nöjeskonsumption av underhållning och ger inte ingen större nytta och inga vidare användbara färdigheter. Men sådant har ett värde i sig själv beroende på individens livsåskådning som bearbetar känslan av vad som är viktigt i livet. Det endogen perspektivet är en livsåskådning som finner resonans med en särskild känsla och fortsätter att forma och förfina den känslan av vad som är viktigt i livet, där anseende om vad som är viktigt bygger på en ontologisk grund och metafysik som rationalisera det och motsätter sig andra perspektiv så som det sprunget ur det onyttiga som diskuteras här.
För en person med beroendeproblematik, som har en ökad tendens att ödsla tid på onyttiga ting är det inte en fråga om huruvida livstid kommer kastas bort eller inte, utan hur mycket tid som kastas bort innan individen vaknar upp. Bortom stundens nöje, 30 år in i framtiden, kommer självreflektioner tvingas bekänna just det, i bitterhet och ånger.