Observation

Med en låg grundnivå av dopamin upplevs vardagen som mestadels meningslös och ständigt lågmält ångestfylld. Djupgående dystemi är en annan aspekt av vad som färgar upplvelsen av livet i en sådan mental kontext. Alla upplevelser och ambitioner tolkas inom ramen för en mycket depressiv inre atmosfär och för en individ utan specialist-kunskap är det enda som lovar frigörelse sådana aktiviteter som är mer extrema och som därmed skapar kraftiga dopaminpåslag, snarare än vardagliga aktiviteter som såklart inte skapar tillräckligt med dopamin-påslag och därmed känns meningslösa. Detta är en upplevelse som hindrar individen från meningsfullt deltagande i närmiljön, då tankarna ständigt svävar ut i att försöka finna ett sätt att höja dopaminet på för att ens komma upp till en grundläggande nivå som vanligt folk har automatiskt.

Mot bakgrund av låg grundnivå för dopamin och en inre generell ångest och dystemi, söker sig individen till mer extrema aktiviteter som ger högt påslag av dopamin, för att få uppleva frigörelse från den inre känslan av existensiell nihelism. Exponering till droger leder lätt en sådan individ till missbruk, eftersom drogen ger extrema dopaminpåslag och därmed inre frigörelse från ett inre besvär som individen tycks uppleva i sin ensamhet.

Det är tur att jag för 25 år sedan, istället för mer destruktiva metoder, valde datorn som min metod att skapa dopamin. Medan datoranvändning kan ses som harmlös, eller rentav produktiv, liksom arbetsnarkomani, är nakdelen att dopaminpåslaget i sig själv blir syftet med alla aktiviteter, snarare än aktivitetns långsiktiga mål. Det yttrar sig i att aktiviteten inte sällan går ut över individens hälsa, då flykt från känsla av inre tomhet, samt drivet efter dopamin är ständigt pågående, och, liksom i missbruk, har mycket högre prioritet än individens hälsa.

En känsla av flykt från inre generaliserad ångest, samt sökande efter frigörelse via dopamin styr valet av aktiviteter - inte långsiktiga hälsosamma planer, även om individen har en tendens att lura sig själv om sådana motiv. Individen avbryter senare ett projekt för att hitta ett annat som ger mer dopamin då det dåvarande inte längre känns stimulerande. Individen förstår inte att det är just dopaminet, som styr valet av aktivitet, snarare än hälsosamma rationella långsiktiga beslut. Prefrontala kortex, som styr förmåga till beslut, förlorar sin förmåga att vidhålla långsiktiga beslut då ett dupaminmissbruk underligger.

Dopaminsökandet är inte bundet till en enskild aktivitet, utan hjärnan söker alla tänkbara aktiviteter som kan skapa dopamin, och för mig har det inneburit datorn värld i kreativ bemärklelse, samt andra mentala och intellektuella aktiviteter. För någon som ej är insatt är det svårt att förstå hur sådana aktiviteter kan utlösa dopamin i betydlig bemärkelse, och än mindre i kraftfull bemärkelse. Var medveten om att i en värld där grundnivån av dopamin redan är låg, finner hjärnan en rad metoder som för den vanliga människan kan tyckas vara okonventionella, och inte sällan kan de ej förstå varför aktiviteterna från första början är lockande.

Min lätthet för en intellektuell begreppsvärld kanske imponerar några, men det jag saknar, eller snarare har saknat, är diciplin att fullföälja en diciplin. Dopaminsökandet har i mitt fall utvecklat endel särskilda förmågor, men lämnat andra åt sidan.

Under förutsättningarna jag har beskrivit, nämligen att individen har en låg grundnivå av dopamin, och därmed liksom drivs av självbevarelsedrift att finna vägar att stimulera doppaminpåslag, är nödvändigtvis inte dåligt.

Argumentet brukar vara något i den stilen och uttrycks av folk som att "jag bar börjat motionera och det är min nya drog, där de syftar på att ett desreuktovt beteende kan bytas ut mot ett konstruktivt, men där den underliggande drivkraften förblir densamma.

Jag ifrågasätter dock det. Varför skulle det inte vara gångbart och rentav önskvärt att ha en låg grundnivå av dopamin och varför skulle det nödvändigtvis leda till ett intensivt sökande efter starkt dopamin stimulerande aktiviteter. Individen, snarare än att försöka kompensera för en låg grundnivå, som antas vara dåligt, lär sig en annan mentalitet som leder till välbehag och ett bättre liv via just en låg grundnivå. Kanske är det något annat i vår kultur som är fel, och vi utgår från att så kallad låg nivå av dopamin är negativt, medan det egentligen är så att vi egentligen inte har lärt oss hantera en låg nivå, som därtill kanske egentligen är mer naturligt - att vår kultur är skev och driver oss till fel förhållningssätt, där vi enbart kan föreställa oss att mer stimulans är lösningen.

Men låt oss anta för stunden att det inte är dåligt. Isåfall: Tvärt om blir detta grunden för hyper-fokus och nästan omänskligt engagemang i diverse aktiviteter. Detta är av godo, så länge aktiviteterna är konstruktiva. Därför är jag glad att jag tidigt i livet fastnade för dator-programmering och inte dator-spel, eftersom det sistnämnda, oavsett hur kul det är, är bortkastad tid. Hur mycket nytta har du av diverse bedrifter i datorspel, och vilka gynsamma färdigheter utvecklade du till följd av datorspelande? Samma fråga bör ställas till nutida beteenden, inte enbart I retrospektiv, som att jag vore visare idag för att jag kan se brister i det förflutna, vilket mer är ett sjölvgott antagande, då samma tidslöseri kanske pågår idag men inom andra områden så som YouTube etc., vilket också visar sig vara fallet om jag granskar mig själv idag. Det mänskliga sinnet tycks ha en tendens att vara efterklok och bitter i det, men samtidigt oförmögen att ändra beteendet som ledde till ånger och bitterhet, och upprepar I stundens nu samma beteende, som aldrig utmanas I grunden, och bereder vägen för ytterligare eller ökad missär av samma sort.

Tv-spel och nöjeskonsumption av underhållning och ger inte ingen större nytta och inga vidare användbara färdigheter. Men sådant har ett värde i sig själv beroende på individens livsåskådning som bearbetar känslan av vad som är viktigt i livet. Det endogen perspektivet är en livsåskådning som finner resonans med en särskild känsla och fortsätter att forma och förfina den känslan av vad som är viktigt i livet, där anseende om vad som är viktigt bygger på en ontologisk grund och metafysik som rationalisera det och motsätter sig andra perspektiv så som det sprunget ur det onyttiga som diskuteras här.

För en person med beroendeproblematik, som har en ökad tendens att ödsla tid på onyttiga ting är det inte en fråga om huruvida livstid kommer kastas bort eller inte, utan hur mycket tid som kastas bort innan individen vaknar upp. Bortom stundens nöje, 30 år in i framtiden, kommer självreflektioner tvingas bekänna just det, i bitterhet och ånger.

Ett exempel är att jag har lätt för akademiska ämnen av filosofisk och psykologisk art, därför att jag har en väl utarbetad mental förmåga och inre mental värld där diverse koncept och idéer kommer till liv och är del av mig, därför att känslan av problemlösning samt känslan av nya mentala perspektiv skapar dopaminpåslag. Följden är att jag konsumerar idéer och alltid vrider och vänder på en idée så fort den har blivit tråkig och inte längre ger dopamipåslag. Detta har fått till följd att jag ofta ändrar livsinriktning och aktiviteter vilket för en utomstående förefaller vara en oförmåga hos mig att välja ett perspektiv och en aktivitet och stanna med det. Följden är att mina snabba rörelser upplevs vara desorienterande för omgivningen - inte för att jag bara byter perspektiv och livsinrikgning, men för att jag verkligen har utarbetat argument för det, och lever det till 100%, och jag lever det till 100% därför att dopamin-påslaget gör mig hyperfokuserad på den för tillfället nya saken, eftersom det för stunden är min källa till att uppleva mening och frigörelse från den låga grundnivån av dopamin.

I mitt eget fall har jag haft ett kluster av dopaminstimulerande aktiviteter. Allt från ovan nämnda exempel, till nöjesätande (även om det är inom ramen för kulturellt acceptabelt), YouTube, annan social media, informationsberoende, m.m. Vi är vana att se ett missbruk som bundet till en aktivitet, men jag föreslår att betrakta beroendeproblematik som grundat i en meta-struktur som underligger individens alla olika metoder för att stimulera dopamin. Den meta-strukturen söker ständigt nya sätt så fort ett sätt är neutraliserat av någon anledning.

Aktiviteten är alltid sekundeär; det enda som räknas är påslaget av dopamin.

Somliga aktiviteter, som bruk av droger, har varit helt uteslutet för mig, på grund av att jag aldrig, som tur är, exponerats för det i större mening. Jag tackar också min skolgång för att den innehöll vad många idag kallar "skrämselpropaganda". Droger målades ut som vägen till helvetet, och jag tror det är sant. Saken är den att somlikga är benägna att gå mycket längre på den vägen om porten väl öppnas, medan andra har tillräcklig biologisk och social betingelse att enbart befinna sig strax över tröskeln.

Min tidiga livsstil som datornörd innebar att jag inte prioriterade socialt liv och därför markant minskade risken att utsättas för fel umgänge och deras naiva glorifiering av droger. På senare år har jag insett faran med droger på grund av vetenskap, särskilt om generell risk för drogutlöst psykos, samt specifik risk försådan mot bakgrund av personlig genetik, samt insikten om min låga grundnivå av dopamin som gör mig benägen att utveckla beroende till vadsomhelst.

%i Jag vill inte framställa mig själv som unikt drabbad av svårigheter i livet. Alla har vi våra svårigheter vi måste överkomma i unga år. Det som i slutändan är avgörande är altid metoder för att överkomma svårigheter. Människan måste ha en evigt närvarande drift att identifiera och överkomma personliga hinder.