Nöjesätande

Det ska nämnas att efter dag 100 började jag försöka hitta sätt att nöjes-äta på. Det bestod i kokosnöt-kräm blandat med kakao, vilket skapade en konsistens och textur som påminde om deserter. Det resulterade i att jag ofta mådde illa på grund av för mycket koncentrerat och processat fett (kokosnöt-kräm är ej naturligt). Jag fortsatte dock att äta det, antagligen för att omedvetet försökte äta för nöjes skull. Nöjes-ätande är en form av emotionellt ätande där man fortsätter att äta för att det är roligt, inte för att man behöver, och antagligen är det förenat med dopamin-påslag. Därefter upptäckte jag mandelsmör (också ett modernt livsmedel som är relativt onaturligt framställt), vilket har en smak, konsistens och textur som är mer som snacks eller desert. Dessa livsmedel kom att bli en stor källa till nöje och välbehag, men tydligt för mig var att det återspeglade samma gamla nöjesätande som är typiskt för den moderna människan (exempelvis att äta popcorn eller chips framför TV:n). Argumentet jag vidhöll var att njutning är viktigt och en central del av hälsa, och jag var mestadels glad över att jag hade hittat möjlighet till det inom ramen för endogen kosthållning. Dock misstänker jag att detta nöjesätande förberedde vägen för nästa tragedi, som var grädde och kaffe.

Nöjesätande är inte förenligt med den endogena livsstilen. Jag har ofta hört folk berätta att njutning är viktigt. Jag håller med, men här spårade det ur. Jag ska se över njutningsaspekten senare, men tydligt är att jag i ovanstående fall försökte återskapa den form av nöjesätande som karakteriserar den moderna människan, vilket leder till obalans i dopaminsystemet, och gör ätandet till ett självändamål. Ätandet inom den endogena livsstilen är för att tillgodose kroppens behov på absolut bästa sätt, och njutningen består främst i känslan av enormt välbehag då kroppens fysiologi ger optimalt gensvar, i form av att du rentav känner hur kosten berikar dig, samt att spjälkning av ren och korrekt mat i sig själv skapar ett välbehag.