Överordnade

Djup-mentala processer

id 23 · Skapad: 2025-12-12 · Ändrad: 2025-12-16 · Diff

Jag besökte en social tillställning och betraktade kakorna som låg framför mig på bordet. Min fantasi kring kakor och bullar är inlevelserik och jag kan med klarhet förnimma känslan av smak och textur. Jag tycker om att känna lukten av kakor och bullar, och fantisera om hur jag mins att de smakar. Fantasierna är så starka att det nästan är som att äta dem på riktigt, med skillnaden mot att jag upplever en uppenbar tomhet då jag blott fantiserar om kakorna och bullarna som jag ser framför mig.

En bild på kakor som förekom på en typisk social tillställning.

Begär är inget bekymmer, så länge vi får det som vi begär. Då jag studerat diverse andliga världsåskådningar tidigare i livet, är jag väl medveten om hur de placerar just begär en del av orsaken till att vi människor lider, och att den andliga lösningen är att på något vis frigöra sig från begär. Buddhism är mycket tydliga med detta, även om de har olika former syn på exakt hur begär ska tacklas som ett problem, där vissa inriktningar fokuserar mer på ens mentala tillstånd snarare än att faktiskt avstå från allt som är begärligt. Kristendom har liknande liknande idéer och aspirationer.

Medan jag betraktade kakorna framför mig på bordet, insåg jag plötsligt att mina ständiga fantasier kring kakor, som förövrigt enbart triggas då jag exempelvis upplever lukt och syn av dem, är onödiga, eftersom jag ändå inte kommer uppfylla dem, då jag är bestämd i min riktning att hålla mig till den endogena livsstilen som för mig innebär en mycket låg mängd kolhydrater och definitivt utesluter snabba sådana i form av socker. Jag insåg hur mentala bilder, i detta fall kakor, ofta dominerar sinnet och påverkar ens livsstil. I min stund av djupa fantasier kring kakor, frågade jag mig om det finns någon nytta med mentala bilder överhuvudtaget, annat än att fungera som ett redskap vid problemlösning. Jag tror visserligen att vi ska vända blicken inåt, via meditation, men det första lagret av mentala bilder är liksom en förförisk illusion, och individen måste se djupare, eller kanske mer korrekt: ignorera det första lagret av mentala bilder och se bortom det. Det borde finnas en sorts bortom-världslig icke-materiel perception som inte binder individen vid begär, så som kakor och annat gör. Exempelvis: Även självaste idén och längtan om att spela tv-spel, är en mental bild som förför och fängslar individen vid ett begär. Vi behöver inte gå så långt som att säga att begär i sig själv är dåligt, men att istället kritisera begär för vad de centrerar kring. Den endogena livsstilen tycks fokusera individen på begär kring mer praktiska och resultatinriktade aktiviteter.

En möjlig andlig dimension

Jag skulle dock vilja gå så långt som att utforska huruvida alla former av begär egentligen håller oss borta från en antagen sann glädje, vilket vanligt vis är ett Buddhistiskt och i övrigt religiöst antagande. Det behövs inget begär för något som är bortom nuet. Den endogena livsstilen har en tendens att, via kraftfull fysiologisk förändring, förändra kognitionen till att centrera fokus kring här och nu och av-prioritera fantasier. Fantasier - mentala bilder som underhålls via mental energi - tycks vara kärnan i upprätthållandet av faktiska begär som sedan styr våra handlingar och vår känsla av huruvida vi är tillfreds eller inte. Under påverkan av dessa begär som försöker gripa något i framtiden, eller det förflutna, är vi oftast inte tillfreds, därför att vi ser det som att främst uppfyllelse av begäret ger glädje och frihet. Jag behöver inte försöka göra mig av med mina begär - sådant leder till ohälsosam självförnekelse - men jag kan rasera självaste tendensen till fantasi som alla dessa begär bygger på. Därmed raseras indirekt alla begär. Jag tycker mig ha börjat rasera denna tendens till fantasi, då jag tappar intresset för mentala bilder, och sådant som tidigare inspirerade mina begär efter diverse ting, inte längre inspirerar mig. Det tycks vara så att begär som uppstår i nära samband med fantasier, är vad som binder oss till problem då vi längtar efter en fantasi - som mycket väl kan uppfyllas - och upplever lidande hela vägen dit, för att sedan enbart upprepa samma cykel, eller falla in i depression när alla begär har uppfyllts - för den som lyckas med det följer ofta missbruk som stimulans grundat i känslan av att livet saknar mening i avsaknad av begär, där idrottare som uppnår sitt mål ibland faller in i det.

Via min metod att kontra dopaminsystemet (som också i beskrivs i denna artikel) tycks jag dock reglera dopaminsystemet på så vis att jag slutar söka uppfyllelse av fantasier, eller i fantasier, och istället bli praktiskt inriktad i mitt här och nu, varav jag direkt upplever mening och glädje i engagemang med min närmiljö och i att följa mina intressen, som exempelvis att programmera gynnsamma datorprogram eller organisera mina saker. När fantasi inte längre är kärnan i min mentala tillvaro, och när jag därför inte stimulerar begär baserat i fantasi, och istället är tillfreds i fullt engagemang med min närmiljö, kan jag fråga mig om jag överhuvudtaget har någon användning av den introverta förmågan att interagera med vad som nu har lämnats som ruinerna av mina fantasier. När den interna fantasivärlden ruineras, kan vi anta att individen blir helt utåtriktad, men jag förslår tvärt om att individen nu, på riktigt, kan finna en inre värld som är långt mer substantiell och upplevelserik än de egna fantasierna. De egna fantasierna tycks för övrigt vara en projektion av lägre drifter. Vad jag syftar på, som något som är annorlunda och bortom fantasi, men fortfarande existerar via den introverta kognitiva förmågan (inre syn), är då antagligen något genuint andligt, och jag misstänker att där igenom finner individen en utomvärldslig källa till styrka och intuitiv hälsa. Annars är andlighet ofta förknippat med fåniga fantasier, vilket inte är en fördom, utan snarare reflekterar sanningen om att mycket av andlighet faktiskt är blotta fantasier. Riktig andlighet är en disciplin som kräver engagemang i ens här och nu där ens här och nu fylls med specifik andlig praktik som är krävande, och inte smickrande så som ens inre fantasivärld är. Det är således en endogen individ som är särskilt utrustad att ta sig an djup introspektion av andlig karaktär, därför att en sådan individ är kapabel att agera handlingskraftigt och fokusera på här och nu, varav diverse meditations-tekniker blir ytterst potenta, då individen har kraft att tillämpa dem praktiskt, precis som att individen är handlingskraftig i allt annat. Andlighet handlar alltså inte om att vara ledig i meningen att leva utan aspirationer, men är istället att ha aspirationer som bygger på tekniker som är ämnade att verka på en djupt kognitiv nivå.