Själv-missgynsamt beteende är kulturellt och inte del av människans natur

Även en negativ självsyn är ett sorts självskadebeteende, och den endogena individen skulle kritisera det skarpare och påstå att det beteendet är att skända vad som till dig är givet som en gåva, vilket du är menad att underkasta dig och tjäna, inte förakta, oavsett vem eller vad som har påverkat dig till sådant beteende. Och det är där som den endogena individen manar till kamp i första hand och empati i andra hand. Den endogena individen identifierar sådant självskadebeteende som en attack och vet att kampen är grunden för överlevnad, och utan överlevnad finns det ingen poäng med empati, eftersom den som ska mottaga empatin då inte längre finns. Det är med en sorglig suck som den endogena individen betraktar de individer som inte lyckas, och hen kan inte annat än att konstatera att: somliga klarar sig, andra inte. Den endogena individen är den som har en villkorslös drivkraft att lösa problem i sin närmiljö, vilket är i linje med den biologiska sanningen om självbevarelsedrift och en kärlek för livet. Enbart komplicerade kulturell påverkan, eller påverkan från närmiljön, kan lura en individ så gravt att hen ger upp den mest grundläggande drivkraften, och det finns inget romantiskt med det, som om livet skulle bära samma sympati som kanske förväntas för den unge Werthers i novellen om honom av Johann Wolfgang von Goethe, utan det är enbart en förlust, och naturen går vidare utan den minsta tillbakablick, trots att människor inte kan släppa taget och tycker att livet är orättvist. Sanningen är att livet är sådant, och den endogena människan anpassar sig efter det.

Här syns den endogena individen utklassa modern psykologi i att direkt identifiera själv-missgynnande beteenden som en attack, och mobiliserar intelligens och handlingskraft för att neutralisera hotet. Egentligen uppstår inte sådant beteende beteende överhuvudtaget hos den endogena individen, eftersom den fysiologiska hälsan och den rena keto-energin klarhet och styrka som skyddar mot det. Men för diskussionens skull kan vi säga att om missgynnsamma mentala fenomen uppstår, då agerar den endogena individen först och främst genom att säkerställa att alla fysiologiska faktorer skyddas och förvaltas, eftersom de ger bäring för allt annat. Den endogena individen låter sig inte luras till att tro att beteende som missgynnar det egna välmåendet skulle på något vis vara resultatet av en inre komplicerad process som måste förstås och accepteras över flera års tid via "experter" som för övrigt lever i tankarnas värld. Den endogena individen lever i en värld av direkt upplevelse av kroppen med nära samband till dess signaler och närmiljön, där kulturellt snedvridet tankeinnehåll inte får fäste, därför att den direkta upplevelsen av verkligheten och välbehaget i det är överlägset starkt. De föga insikter som kan förvärvas via psykologi förväntas den endogena individen dessutom lista ut på egen hand, som ett resultat av generell målinriktad kreativitet, vilket är något som är i linje med den förmänskliga människan som ständigt behövde vara kreativ för överlevnad. Kreativitet är människans naturliga tillstånd, och de som inte är kreativa är frånskilda sitt biologiska ursprung, och föredrar ofta verklighetsfrånvända aktiviteter som innebär en flykt från verkligheten via stimulans och underhållning.