Modern psykologi är irrelevant (för de få)

Även en negativ självsyn är ett sorts självskadebeteende, och den endogena individen skulle kritisera det skarpare och påstå att det beteendet är att skända vad som till dig är givet som en gåva, vilket du är menad att underkasta dig och tjäna, inte förakta, oavsett vem eller vad som har påverkat dig till sådant beteende. Och det är där som den endogena individen manar till kamp i första hand och empati i andra hand. Den endogena individen identifierar sådant självskadebeteende som en attack och vet att kampen är grunden för överlevnad, och utan överlevnad finns det ingen poäng med empati, eftersom den som ska mottaga empatin då inte längre finns. Det är med en sorglig suck som den endogena individen betraktar de individer som inte lyckas, och hen kan inte annat än att konstatera att: somliga klarar sig, andra inte. Den endogena individen är den som har en villkorslös drivkraft att lösa problem i sin närmiljö, vilket är i linje med den biologiska sanningen om självbevarelsedrift och en kärlek för livet. Enbart komplicerade kulturell påverkan, eller påverkan från närmiljön, kan lura en individ så gravt att hen ger upp den mest grundläggande drivkraften, och det finns inget romantiskt med det, som om livet skulle bära samma sympati som kanske förväntas för den unge Werthers i novellen om honom av Johann Wolfgang von Goethe, utan det är enbart en förlust, och naturen går vidare utan den minsta tillbakablick, trots att människor inte kan släppa taget och tycker att livet är orättvist. Sanningen är att livet är sådant, och den endogena människan anpassar sig efter det.

Här syns den endogena individen utklassa modern psykologi i att direkt identifiera själv-missgynnande beteenden som en attack, och mobiliserar intelligens och handlingskraft för att neutralisera hotet. Egentligen uppstår inte sådant beteende beteende överhuvudtaget hos den endogena individen, eftersom den fysiologiska hälsan och den rena keto-energin klarhet och styrka som skyddar mot det. Men för diskussionens skull kan vi säga att om missgynnsamma mentala fenomen uppstår, då agerar den endogena individen först och främst genom att säkerställa att alla fysiologiska faktorer skyddas och förvaltas, eftersom de ger bäring för allt annat. Den endogena individen låter sig inte luras till att tro att beteende som missgynnar det egna välmåendet skulle på något vis vara resultatet av en inre komplicerad process som måste förstås och accepteras över flera års tid via "experter" som för övrigt lever i tankarnas värld. Den endogena individen lever i en värld av direkt upplevelse av kroppen med nära samband till dess signaler och närmiljön, där kulturellt snedvridet tankeinnehåll inte får fäste, därför att den direkta upplevelsen av verkligheten och välbehaget i det är överlägset starkt. De föga insikter som kan förvärvas via psykologi förväntas den endogena individen dessutom lista ut på egen hand, som ett resultat av generell målinriktad kreativitet, vilket är något som är i linje med den förmänskliga människan som ständigt behövde vara kreativ för överlevnad. Kreativitet är människans naturliga tillstånd, och de som inte är kreativa är frånskilda sitt biologiska ursprung, och föredrar ofta verklighetsfrånvända aktiviteter som innebär en flykt från verkligheten via stimulans och underhållning.

Här finner vi också att ödmjukhet är en av den endogena individens förmågor i att navigera bort från de mentala problem som är orsakade av egen arrogans och avsaknad av självinsikt. Ödmjukheten grundar sig i underkastelse till de biologisk sanningar som styr hälsa, medan den moderna individen, särskilt via kultur, manas till en generellt arrogant attityd eller oerhört naiv sådan där den egna hälsan försummas. Religion placeras därför högre än psykologi, då religion tycks ha utarbetat strukturer för att avhjälpa och reglera folks arrogans och visa vägen till underkastelse, där förmågan till underkastelse är viktigare till att börja med, än vad som underkastas, i de fall individen inte klarar av att underkasta sig något överhuvudtaget.

Exempelvis är så kallad "depression" i folklig bemärkelse blott kroppens signal på att individen missgynnas på något sätt och manar till handlingskraft och att hitta intelligenta lösningar (denna text gör inga påståenden gällande klinisk depression). Den andra individen, den som äter kolhydrater, har tvärt om inte stadig energi att och sviktar i sin handlingskraft och är mer benägen att misstolka kroppens och psykets signaler som existentiella bekymmer och försöker lösa dem på så vis via tankens veka kraft. Sådant löses enbart fullständigt genom att först ge kroppen rätt förutsättningar, vilket den endogena livshållningen gör. Den endogena livshållningen har dessutom en effekt av att reglera dopaminsystemet till att finna glädje i närmiljön och dess aktiviteter, istället för att söka artificiell och extrem stimulans så som via smakförstärkare etc. När kroppen inte stimuleras av kolhydrater om vart annat, regleras dopaminsystemet till att finna glädje i rörelse och aktivitet. Den endogena individen blir därför mer benägen att agera snarare än att förlora sig själv i tankar. Medan en individ som äter långsamma kolhydrater säkerligen också kan fungera väl i detta avseende, så tar den den endogena livshållningen det hela till en mycket högre nivå. Om det fungerar för någon annan att äta kakor för att unna sig och känna välmående, då är det okej, om individen själv lagt sig på den nivån. Den endogena individen strävar dock efter något mycket djupare och mer meningsfullt, där individen aldrig behöver "unna sig" därför att det uppnådda hälsotillståndet är konstant behagligt.

Psykologi behöver fragila individer för att legitimera sin existens. Psykologin utgår från att ditt normaltillstånd är fragilt och ständigt mottagligt för svaghet och förvirring vilket då legitimerar psykologiska ingrepp. Du måste ingå i en sorts svaghetens dans, där du rollspelar en person med bekymmer, och sådant rollspel blir lätt att lura sig själv med när tankarna tar över på grund av konsekvenserna av att inte leva efter den biologiska sanningen. Å andra sidan: Den endogena människan befinner sig i ett konstant tillstånd av hälsa, vilket är det ursprungliga och ända normaltillståndet, och hen är direkt förankrad i verkligheten via klarsynthet och handlingskraft, och tankar leder därför inte till inre bekymmer. Allt annat än hälsa är en avvikelse, och det finns inga tankar och teorier som kan rätta till de avvikelserna. Många problem måste misstänkas bero på att det mentala separeras från kroppen, men den endogena livsstilen för åter samman det mentala och kroppsliga — kanske för första gången i individens vuxna liv. Enbart en korrekt fysiologisk korrigering samt ödmjukhet att underkasta sig den biologiska sanningen, samt att utveckla en vänlig men stadig attityd gentemot omgivningen, enligt typiska religiösa ideer som ekat genom årtusenden.

Mycket av modern psykologi, eller alltihopa, har ingen stadig grund i den endogena individens medvetande eftersom normaltillståndet är stadig hälsa snarare än att vara mottaglig för moderna sjukdomstrender och deras diverse bokstavs-terapier (märk väl att denna text inte yttrar sig om kliniska situationer som grundar sig i objektivitet, utan yttrar sig om de subjektivitet som psykologi via sin definition är bunden att grunda sig i). Modern psykologi försöker tänka bort problem som orsakas av dålig livsstil. Den endogena människan (och möjligtvis den holistiska österländska traditionen) har inte de problemen från början, och är ett levande exempel på principen av styrka. Den endogena människan behöver inte tänka styrka. Hen är styrka och det är normaltillståndet, där styrka innebär engagemang, handlingskraft, glädje i rörelse och att åstadkomma, känsla av fysisk närvaro snarare än att vilja fly verkligheten via stimulans och distraktion. Handlingskraft står i centrum, och den endogena individen har mycket god handlingskraft då hen har en ren och konstant energikälla i form av fett som faktiskt stödjer kroppen och tillåter kroppen att vara självreglerande och självförsörjande, snarare än att behöva yttre preparat för att hantera effekten av inflammationsbildande kost och blodsockersvängningar. Den endogena människan har inga dåliga dagar i detta avseendet. Energin går inte upp och ner, utan är konstant, och detta svara väl mot det evolutionära kravet att ständigt vara redo att möta utmaningar.