Faran med sociala strukturer

Det finns en fara i att primärt relatera till människor inom strukturer, och enbart sekundärt, om ens överhuvudtaget, till övergripande strukturer. Den moderna människan tolkar kultur som en social klubb som har individens bästa i sitt intresse. Visst kan det vara så att alla individer i en organisation har ett genuint intresse av välvilja och omtanke, men sådan välvilja kan distrahera från risken att då omedvetet drabbas av organisationsmässiga rovdjur då individen känner komfort i social gemenskap, och därför inte identifierar eventuellt skadliga organisatoriska faktorer som kommer till kraft via deltagarnas samverkan inom de organisationsmässiga förutsättningarna och denkulturella ramen, oavsett deras avsikt. (Vägen till helvetet är kantrad av goda intentioner.)

Min misstanke är således att många individer som blivit utbrända, har blivit det i vad som har upplevts som en spännande och positiv arbetsmiljö, men en arbetsmiljö som också har varit fysiologiskt nedbrytande via återkommande aktivering av det sympatiska nervsystemet som, via återkommande adrenalinpåslag, noradrenalin och kortisol, lägger grunden för utbrändhet. Dessa individer rapporterar inte sällan att "jag kännde mig på topp, och så plötsligt en dag kunde jag inte kliva ur sängen, och därefter spenderade jag fem år med rehabilitering via kognitiv beteendeterapi."

Min poäng är att de mänskliga deltagarna i en kultur låter sig förföras av det sociala samspelet, och blir offer för de skadliga organisatoriska processer som samma kultur skapar, och som direkt eller indirekt drabbar individen. Snarare än grupptillhörighet, ska individen först betrakta de kulturella processer som drabbar eller gynnar den som tillhör.