Vi fokuserar på individ

Det finns en fara i att primärt relatera till människor inom strukturer, och enbart sekundärt, om ens överhuvudtaget, till övergripande strukturer. Den moderna människan tolkar kultur som en social klubb som har individens bästa i sitt intresse. Visst kan det vara så att alla individer i en organisation har ett genuint intresse av välvilja och omtanke, men sådan välvilja kan distrahera från risken att då omedvetet drabbas av organisationsmässiga rovdjur då individen känner komfort i social gemenskap, och därför inte identifierar eventuellt skadliga organisatoriska faktorer som kommer till kraft via deltagarnas samverkan inom de organisationsmässiga förutsättningarna och denkulturella ramen, oavsett deras avsikt. (Vägen till helvetet är kantrad av goda intentioner.)

Min misstanke är således att många individer som blivit utbrända, har blivit det i vad som har upplevts som en spännande och positiv arbetsmiljö, men en arbetsmiljö som också har varit fysiologiskt nedbrytande via återkommande aktivering av det sympatiska nervsystemet som, via återkommande adrenalinpåslag, noradrenalin och kortisol, lägger grunden för utbrändhet. Dessa individer rapporterar inte sällan att "jag kännde mig på topp, och så plötsligt en dag kunde jag inte kliva ur sängen, och därefter spenderade jag fem år med rehabilitering via kognitiv beteendeterapi."

Min poäng är att de mänskliga deltagarna i en kultur låter sig förföras av det sociala samspelet, och blir offer för de skadliga organisatoriska processer som samma kultur skapar, och som direkt eller indirekt drabbar individen. Snarare än grupptillhörighet, ska individen först betrakta de kulturella processer som drabbar eller gynnar den som tillhör.

En kritisk granskning av det kulturella ekosystemets faktorer görs med klarsynthet som inte är påverkad av de emotioner, visioner, relationer och annat mellan individen och människor omkring. Den endogena individen anlägger därför rätt perspektiv i analys, vilket innebär att betrakta kultur som ett likgiltigt mekaniskt system som innehåller potens till både faror och möjligheter. Efter den primära adekvata kritisk analyen av det kulturella ekosystemet, och därmed rätt förhållningssätt för att garantera den egna optimala hälsan, kan individen sekundärt engagera sig med närmiljön som en social miljö där sociala faktorer tillåts ha bäring på individen, som exempelvis att låta sig vara inspirerad av någons vision för verksamheten. Motsatt skadligt exempel vore att sätta någons vision framför sin egen hälsa, något som i folkmun uttrycks som "ingen kommer tacka dig för det", vilket innbär att den utbrända individen fasas ut och glöms bort - det är ett exempel på att det kulturella ekosystemet i likhet med naturen är grym i sin tillämpning av straff vid fel val, samt likgiltig inför individens lidande.

Kulturen är likgiltig inför individens skada och lidande. Såklart kan vi argumentera för att kulturen i övrigt bryr sig om individen via försäkringskassan och andra sociala skyddsnät, men från ett endogent perspektiv är nu den optimala hälsan och förmågan till sådan skadad. Det innebär att individens förmåga är sämre, och det är objektivt dåligt oavsett kulturella kompenserande skyddsnät samt sätt att rationalisera det på som att individen är oskyldig och inte kunde hjälpa det. Den endogena aspiranten kan inte acceptera det - ett irreversibelt nederlag orsakat av brist på intelligenta val är likställt med själslig död; ett svek gentemot sig själv i att inte lyckas ta det yttersta ansvaret för den egna hälsan, och detta i sin tur är en skam, då inget kan vara principiellt värre än att indirekt eller direkt skada sig själv. Detta synsätt är naturligt för vilken mamma som helst i relation till sina barn, och ska vara lika naturligt gentemot sig själv.

Naturen skapade individen med intelligens och potential att uppnå fysiskt välstånd, inom ramen för naturens lagar - det vill säga; den biologisk sanningen om kroppens behov och funktioner. Att inte uppnå optimal hälsa vittnar om att individen har hängivit sig åt annat som inte genererar framgång i avseendet optimal hälsa, och har därför själv stridit mot naturens lagar, och konsekvent emot sig själv.