Nederlag är inte acceptabla

Kulturen är likgiltig inför individens skada och lidande. Såklart kan vi argumentera för att kulturen i övrigt bryr sig om individen via försäkringskassan och andra sociala skyddsnät, men från ett endogent perspektiv är nu den optimala hälsan och förmågan till sådan skadad. Det innebär att individens förmåga är sämre, och det är objektivt dåligt oavsett kulturella kompenserande skyddsnät samt sätt att rationalisera det på som att individen är oskyldig och inte kunde hjälpa det. Den endogena aspiranten kan inte acceptera det - ett irreversibelt nederlag orsakat av brist på intelligenta val är likställt med själslig död; ett svek gentemot sig själv i att inte lyckas ta det yttersta ansvaret för den egna hälsan, och detta i sin tur är en skam, då inget kan vara principiellt värre än att indirekt eller direkt skada sig själv. Detta synsätt är naturligt för vilken mamma som helst i relation till sina barn, och ska vara lika naturligt gentemot sig själv.

Naturen skapade individen med intelligens och potential att uppnå fysiskt välstånd, inom ramen för naturens lagar - det vill säga; den biologisk sanningen om kroppens behov och funktioner. Att inte uppnå optimal hälsa vittnar om att individen har hängivit sig åt annat som inte genererar framgång i avseendet optimal hälsa, och har därför själv stridit mot naturens lagar, och konsekvent emot sig själv.