Dag 254

id 409 · Skapad: 2026-01-05 · Ändrad: 2026-01-05 · v6 · Diff

Blandade reflektioner:

Det är inte meningen att vara deprimerad, att ha brist på energi etc (jag diskuterar här vardagliga upplevelser av att vara medioker, inte de personer som är drabbade av allvarliga tillstånd). Det är inte naturligt. Fysiologiskt och kognitivt finns ingen nödvändighet att kvarhållas i ett sådant tillstånd. Om sådant är förekommande gör du något fel. Vägran att bekänna det ansvaret leder till försummelse av viktiga handlingar som kan hindra problem på sikt. Det kan upplevas som en skuldbeläggning, men naturen anser att du har ansvar för din hälsa och kommer att lägga skulden på dig via misär om du inte tar det ansvar som naturen förväntar sig. Givetvis kan individer göra andra värderingar än att göra vad naturen och biologin vill, och i vissa fall kanske det är värt det - det är upp till var och en att avgöra - men då kan fördelen av hälsa inte förväntas. Gör ett medvetet val. Låt dig inte bli överraskad av konsekvenserna. Gör inte misstaget att tro att depression, brist på motivation och energi m.m. är en naturliga delar av att vara människa och att åldras. Det är blott naturliga varningssignaler om att något håller på att gå fel och du behöver skärpa uppmärksamheten. Den moderna människan är oerhört utsatt fysiologiskt och mentalt - utsatt i meningen att vara icke-kapabel att möta resistans i livet. Det var iallafall så jag var, exempelvis genom att jag sköt viktiga ärenden framför mig. Sådant normaliseras i vår kultur då de flesta har sådana besvär, men det tillhör inte vårt naturliga tillstånd, och jag har högre krav på livet varav jag aldrig accepterade att det är normalt. De brister jag nämner - depression, brist på motivation och energi m.m. - är varningssignaler som ibland grundas i att du behöver mer insikt och bättre strategi i livets olika aspekter eller att dina förväntningar är felaktiga, eller en kombination av de båda orsakerna.

Gamla vanor av att äta på rutin och uppskatta matmängd efter tycke snarare än att äta när kroppen signalerar om det. Idag gör jag dock avkall på att äta vid vissa tillfällen idag, för jag är inte hungrig. Det räcker att vänta på kroppens signal. Det är dag 254, och fram till nu har jag stundom ätit på rutin, men det börjar falla bort. Det är mestadels psykologiskt utmanande då jag känner mig vilsen då jag inte äter så som jag brukar, men kroppen är stadig och har inget behov. Jag får se till att finna glädje i annat än att äta. Jag inser åter hur mycket ätande skapar psykologisk komfort, och att vi äter för komfort snarare än behov.

Det har varit -1 till -4 grader ute idag, hög luftfuktighet, och jag har haft långkalsonger, byxor, t-shirt och luvtröja. Jag föredrar att ha luvtröjan öppen då den kalla vinden är skön. Stundom har jag varit med enbart t-shirt på överkroppen. Jag känner kylan och den är behaglig, men jag fryser inte. Jag ser folk omkring mig med jackor och de kuvar sig i kylan och huttrar. Min termoreglering och energiproduktion är på en helt annan nivå. Det känns udda att se alla människor med tjocka jackor, halsduk och mössa. De tittar dock konstigt på mig. Somliga är rädda att jag har för lite kläder och kommer bli sjuk. De utgår från sig själva - de skulle antagligen bli sjuka under liknande förhållanden. Sjuk blir man om man äter kolhydrater och inte omhuldar sig med tjocka kläder i vinterkylan, därför att kroppen inte fungerar optimalt och inte klarar av att producera och behålla intern värme. De blir frusna i kärnan av kroppen, och märkligt nog trots att de har mer kläder. På de senaste 2-3 veckorna i dessa vintertider har jag aldrig använt jacka och jag har aldrig huttrat eller blivit frusen i kärnan av kroppen. Det är inte kylan som gör dig sjuk, utan din oförmåga att behålla inre kroppsvärme. Tvärt om aktiveras jag av kylan och det sätter igång hela kroppen, vilket minskar risk för sjukdom av många slag.

Jag har också tunna sommarskor (barfotaskor, skor med brett tå-omfång och minimal sula). Trots det fryser jag inte om tårna. Förr i tiden frös jag väldigt lätt om tårna. Förr i tiden kommenterade folk ofta att jag hade mycket kläder, för då frös väldigt lätt och mer så än andra.

För att vara exakt: jag har huttrat sammanlagt 5 sekunder på 2-3 veckor - snabba muskelspasmer på särskilda områden så som vänster eller höger sida av mage - då kylan, vind och t-shirt har blivit för utmanande, men även i sådant fall tycks kroppen snabbt mobiliserat för att hindra att kylan går in i kroppen och jag behöver inte vidta någon större åtgärd. Jag utmanar mig medvetet för att hitta gränser och öva upp ännu högre förmåga.

Inte heller behöver jag "arbeta upp värme" genom att röra mig. Det där gäller främst som strategi för folk med kolhydrater behöver göra. Min kropp, under keto, skapar direkt den värme som behövs. För övrigt svettas jag nästan aldrig, men visserligen har jag inte försökt utmana mig i det avseendet. Jag vet dock att jag svettades lättare förr.

Jag har inget begär efter kryddor. Jag söker inte längre olika smaker, utan vad jag bryr mig om är maten i sig. Kroppen är nöjd med att maten är näringsrik och tillgodoser dess behov av näring. Kryddor blir ett onödigt tillägg. Jag upplever aldrig att maten är tråkig. Då jag åt kolhydrater upplevde jag återkommande att maten var tråkig, att det var tråkigt att äta, att jag ofta behövde tvinga mig att äta för att jag borde samt att ständigt söka efter nya smakupplevelser som gör maten mindre tråkig. Glukosförbränning via kolhydrater kräver att äta på tvång för att fylla kroppen med lättvindiga kolhydrater som snabbt försvinner och sedan kräver mer. Allt sådant är borta nu. I ketogen kost upplever jag aldrig att energin tar slut. Ingen matkoma via bukfylla och inga blodsockerfall 4 timmar därefter. Jag har istället en konstant jämn energi, vilket avspeglar sig i att mitt fokus alltid är jämt och konstant, medan andra drabbas av trötthet och annat. Jag upplever aldrig mental trötthet, enbart naturlig fysiologisk sådan när det är tid att sova. Menta trötthet är onaturligt och en signal på att individen äter fel och har fel förhållningssätt i övrigt.

Om jag är hungrig så är det alltid givande och njutning att äta, antagligen för att kroppen genuint behöver näring och också får vad den behöver. Är jag inte hungrig så äter jag inte. Då jag var en kolhydratmänniska utövade jag mestadels bukfylla som ger viss energi men inte ger tillräcklig näring och därtill belastar kroppen med allehanda ting som är sub-optimala som utgörs av matpyramiden eller rent av processad skräp-mat. Att uppleva att det är tråkigt att äta är fullständigt onaturligt och vittnar om att människan inte har rätt kost och förhållningssätt. Hela kroppen är byggd på biologisk nivå till att njuta av att äta när den behöver energi och näring.

Denna ketogena kost och livsstil ger mental klarhet. Jag städar upp bland gamla ting - jag organiserar saker och ting som jag avsett men skjutit framför mig i 10 års tid - och sorgligt är att betrakta de måna föremål som vittnar initiativ jag tagit till bättre livsstil förr i livet, men där det slutligen inte lett till något bättre. Bristen är en mental dimma som modern livsstil skapar samt hormonstörande kolhydrat-baserad kost bidrar till via lågintensiv inflammation, brist på näring, dåligt blodsocker, sub-optimal energiform m.m. Verkligheten bryr sig dock inte om mina avsikter. Resultat är det enda som räknas. Vad som står mellan människa och resultat, är, förutom näring, ofta brist på underkastelse till vad som behöver göras samt vad som behöver avvecklas. Ibland är misslyckande orsakat av kunskapsbrist, och i sådant fall är naturen grym och orättvis i sitt straff, men så är det. Att ständigt ifrågasätta sina antaganden blir därför nödvändigt, och antaganden måste jämföras med resultatet av ens handlingar som antagandena leder till. Så länge du inte når optimala förhållanden måste du fortsätta granska tillvaron kritiskt och söka för att finna rätt väg.