Minskad aptit: nej

Runt dag 200 uppstår för mig en brutal hunger. Det är dock inte samma hunger som när kroppen tar skada. Vi vill absolut inte frammana näringsbrist. Objektivt har jag utmärkt energi och musklerna är bättre än tidigare. Hungern handlar inte om näringsbrist. Hungerkänslan jag syftar på är en kroppslig känsla jag ej upplevt förr, kombinerat med psykologiskt obehag därför att det känns främmande.

Jag har inget sug efter kolhydrater, men jag har ständigt återkommande nostalgisk längtan efter kost baserat på kolhydrater. Det som skapar nostalgisk längtan är främst alla kakor, bullar, och allt snacks och godis som erbjuds överallt i vår kultur, som på diverse möten. Jag har aldrig längtat så mycket efter dessa produkter som jag gör nu, men samtidigt finns inget sug där, och därför är det ingen mental kamp att motstå, utan ger blott upphov till en suck och ett något depressivt sinnelag. Varje gång blir jag påmind om fördelarna med min livsstil, och jag har inga svårigheter att fortsätta. Det faktum att jag fortsätter är ett intyg på att kroppen mår bra av kosthållningen, därför att jag skulle aldrig lyckas leva denna livsstil blott på ideologisk basis. Jag förstår att många individer väljer usb-optimala kostupplägg på grund av ideologiska skäl men där kroppen tydligt tar skada, och att dessa individer håller sig kvar på grund av att de har socialt stöd i form av andra likasinnade individer som tror på samma ideologi. Jag anser att individen ska vara mycket försiktig vad gäller socialt stöd, därför att det har en benägenhet att låta populära idéer maskera kroppens signaler. Varje individ måste ha ett rent mentalt utrymme att uppleva kroppsliga signaler via.