Kaffe och grädde

Jag började dock dricka kaffe och grädde, vilket är en farlig kombination för mig på ketogen kost, då det har vissa beroendeframkallande effekter. Jag var dock lite osäker och ville prova igen, men jag fick precis samma utfall av beroende-beteende där jag snabbt ökar konsumtionen. Grädde medför effekten att kroppen känner sig mättad, och kaffet skapar energi genom att stressa de inre organen. Därför upplever jag mer av en mättnadskänsla dagen igenom i kombination med energi. Grädden gör att kaffet tas upp saktare, och energipåslaget blir därför mer långvarigt (och antagligen också dopamin-stimulansen).

Kaffe och grädde, i alla fall för mig, har en mycket särskild effekt när kroppen befinner sig i ketos. För att ge ett kontext till min text ska jag låta AI beskriva fysiologin:

ChatGPT (5.1): I ketos har du jämn, låg insulin- och blodsockernivå och en mer stabil, “tyst” energibas i hjärna och kropp, vilket gör att koffein sticker ut mycket tydligare som ett externt stimuli – effekten blir skarpare, mer märkbar både mentalt (fokus, rastlöshet, uppvarvning) och känslomässigt (upp, sen krasch). När du dessutom blandar in grädde i kaffet bromsar fettet upptaget av koffein, så stimulansen blir längre och mer “mysigt jämn”, samtidigt som den feta, energitäta grädden tenderar att döva kroppskänslan och göra det svårare att uppfatta finare signaler som trötthet, behov av vila eller subtila känslotillstånd. Resultatet blir att keto ger en stabil grund, koffeinet lägger på en skarp topp, och kaffe med grädde skapar en långvarig dopaminbubbla som både stimulerar och bedövar – behaglig på kort sikt, men inte optimal om målet är maximal självständig klarhet.

Jag har alltså intuitivt upptäckt hur jag skapar en sorts dopaminbubbla, och via den sväva ut mentalt i en sorts verklighetsflykt genom media-underhållning och intellektuella spekulationer, där jag givetvis därför får svårt att relatera till min praktiska vardag, vilket såklart går emot mina målsättningar. Det faktum att den endogena livsstilen utmanar dopaminsystemet och syftar till att ta bort all form av verklighetsflykt och beroende-beteenden, skapar ibland en parallell motreaktion där jag försöker hitta sätt att kringgå de endogena principerna för att hålla gamla dopamin-mönster vid liv. Min hjärna försöker alltså att hitta sätt att lura tillbaka mig i samma gamla beteenden. Runt dag 100 var det kokos-kräm blandat med kakao och därtill mandelsmör som jag försökte använda som nöjesmat och som till viss del gav stimulans. Sedan runt dag 160 blev det grädde, kaffe och mandelsmör, och samma nu åter runt dag 200.

Efter några dagar slutade jag med kaffet och grädden och bestämd mig för att aldrig upprepa det. Nu har jag åter igen fått bekräftat att det är dåligt för mig på en ketogen kost som efterliknar jägare-samlare-samhällets kosthållning. Därför utesluter jag nu grädde som var den enda mejeriprodukten jag experimenterade med (men ägg är ej mejeri). Kaffe kommer jag också att utesluta helt. Tidigare begränsade jag mig till ett eller två kryddmått frystorkat kaffe per 500 ml vatten (en blandning med vatten, emulsifierad olja (alltså mixad), kakao, adaptogener, kollagen). Kaffe har dock en effekt av att lömskt leda till ökad konsumtion för mig, och försätta mig i beroende-problematik till just kaffe, samt att det väcker en rad andra starkt icke-produktiva beteenden och mentala tillstånd av verklighetsflykt. Jag har, som tidigare nämnt, lägre grundnivå av dopamin (är rätt säker på det), och söker därför naturligt sätt att höja dopamin-nivån i hjärnan genom stimulerande aktiviteter - aktiviteter som oftast inte tjänar långsiktiga mål, men enbart syftar till dopamin-stimulans för beroendets egen skull.

%c På grund av min tendens att söka stimulerande aktiviteter, har jag valt att fullständigt utmana mitt dopaminsystem genom denna endogena livsstil och att ta bort den mesta yttre stimulans. Det ligger dessutom i linje med mitt intresse för religion som exempelvis Buddhism och Kristendom, där livets mening ses ligga någonstans bortom vår yttre världs förföriska inverkan. Stimulerande aktiviteter för mig eskalerar alltid, vilket det inte gör hos de flesta andra, som istället ser stimulerande aktiviteter som del av livets mening. För mig blir stimulerande aktiviteter startpunkten för långa cykler av djupare beteenden av verklighetsflykt som vävs in i mitt liv såpas väl att det passerar andra obemärkt, men för mig själv inte alls är bra, och som när man ser helhetsbilden, inser att de är en del av försök att kompensera inom dopaminsystemet mot bakgrund av att grundnivån från början är låg.