Del 2 - Analys av min egen förkylning

Jag tränade på gymmet och lyfte lite tyngre än vad jag brukade. Jag tyckte att det var bra, men missar det faktum att min träningsstil ska vara försiktigt framåtskridande och starkt kontinuerlig, med träning utan vilodagar, men där träningen är allsidig och mycket sakta ökande i intensitet. Eftersom jag tränade lite mer tungt än vad jag borde, gjorde jag mig nog lite mer mottaglig för den förkylning som cirkulerade i omgivningen. Det är vad jag tror är anledningen till min förkylning.

Förkylningen läker ut på ungefär en vecka. Det finns inte så mycket att göra åt det. Under förloppet gjorde jag avkall på många av mina rutiner till fördel för återhämtning. Istället för att bli sjuk och ändå fortsätta följa ens vanliga rutiner - som om de rutinerna i sig själv vore heliga - är det bättre att förbättra ens livsstil för att inte bli sjuk från början, och om jag ändå blir sjuk, använda tiden klokt för återhämtning. Jag borde kartlägga andra rutiner som jag vidtar i det fall jag blir sjuk.

Jag började dock dricka kaffe och grädde, vilket är en farlig kombination för mig på ketogen kost, då det har vissa beroendeframkallande effekter. Jag var dock lite osäker och ville prova igen, men jag fick precis samma utfall av beroende-beteende där jag snabbt ökar konsumtionen. Grädde medför effekten att kroppen känner sig mättad, och kaffet skapar energi genom att stressa de inre organen. Därför upplever jag mer av en mättnadskänsla dagen igenom i kombination med energi. Grädden gör att kaffet tas upp saktare, och energipåslaget blir därför mer långvarigt (och antagligen också dopamin-stimulansen).

Kaffe och grädde, i alla fall för mig, har en mycket särskild effekt när kroppen befinner sig i ketos. För att ge ett kontext till min text ska jag låta AI beskriva fysiologin:

ChatGPT (5.1): I ketos har du jämn, låg insulin- och blodsockernivå och en mer stabil, “tyst” energibas i hjärna och kropp, vilket gör att koffein sticker ut mycket tydligare som ett externt stimuli – effekten blir skarpare, mer märkbar både mentalt (fokus, rastlöshet, uppvarvning) och känslomässigt (upp, sen krasch). När du dessutom blandar in grädde i kaffet bromsar fettet upptaget av koffein, så stimulansen blir längre och mer “mysigt jämn”, samtidigt som den feta, energitäta grädden tenderar att döva kroppskänslan och göra det svårare att uppfatta finare signaler som trötthet, behov av vila eller subtila känslotillstånd. Resultatet blir att keto ger en stabil grund, koffeinet lägger på en skarp topp, och kaffe med grädde skapar en långvarig dopaminbubbla som både stimulerar och bedövar – behaglig på kort sikt, men inte optimal om målet är maximal självständig klarhet.

Jag har alltså intuitivt upptäckt hur jag skapar en sorts dopaminbubbla, och via den sväva ut mentalt i en sorts verklighetsflykt genom media-underhållning och intellektuella spekulationer, där jag givetvis därför får svårt att relatera till min praktiska vardag, vilket såklart går emot mina målsättningar. Det faktum att den endogena livsstilen utmanar dopaminsystemet och syftar till att ta bort all form av verklighetsflykt och beroende-beteenden, skapar ibland en parallell motreaktion där jag försöker hitta sätt att kringgå de endogena principerna för att hålla gamla dopamin-mönster vid liv. Min hjärna försöker alltså att hitta sätt att lura tillbaka mig i samma gamla beteenden. Runt dag 100 var det kokos-kräm blandat med kakao och därtill mandelsmör som jag försökte använda som nöjesmat och som till viss del gav stimulans. Sedan runt dag 160 blev det grädde, kaffe och mandelsmör, och samma nu åter runt dag 200.

Efter några dagar slutade jag med kaffet och grädden och bestämd mig för att aldrig upprepa det. Nu har jag åter igen fått bekräftat att det är dåligt för mig på en ketogen kost som efterliknar jägare-samlare-samhällets kosthållning. Därför utesluter jag nu grädde som var den enda mejeriprodukten jag experimenterade med (men ägg är ej mejeri). Kaffe kommer jag också att utesluta helt. Tidigare begränsade jag mig till ett eller två kryddmått frystorkat kaffe per 500 ml vatten (en blandning med vatten, emulsifierad olja (alltså mixad), kakao, adaptogener, kollagen). Kaffe har dock en effekt av att lömskt leda till ökad konsumtion för mig, och försätta mig i beroende-problematik till just kaffe, samt att det väcker en rad andra starkt icke-produktiva beteenden och mentala tillstånd av verklighetsflykt. Jag har, som tidigare nämnt, lägre grundnivå av dopamin (är rätt säker på det), och söker därför naturligt sätt att höja dopamin-nivån i hjärnan genom stimulerande aktiviteter - aktiviteter som oftast inte tjänar långsiktiga mål, men enbart syftar till dopamin-stimulans för beroendets egen skull.

%c På grund av min tendens att söka stimulerande aktiviteter, har jag valt att fullständigt utmana mitt dopaminsystem genom denna endogena livsstil och att ta bort den mesta yttre stimulans. Det ligger dessutom i linje med mitt intresse för religion som exempelvis Buddhism och Kristendom, där livets mening ses ligga någonstans bortom vår yttre världs förföriska inverkan. Stimulerande aktiviteter för mig eskalerar alltid, vilket det inte gör hos de flesta andra, som istället ser stimulerande aktiviteter som del av livets mening. För mig blir stimulerande aktiviteter startpunkten för långa cykler av djupare beteenden av verklighetsflykt som vävs in i mitt liv såpas väl att det passerar andra obemärkt, men för mig själv inte alls är bra, och som när man ser helhetsbilden, inser att de är en del av försök att kompensera inom dopaminsystemet mot bakgrund av att grundnivån från början är låg.

Jag kallar det för wall of death, eller dödens vägg. Kaffet utarmar mitt dopaminsystem - skapar till slut en känsla av tomhet. Kaffet känns tomt och meningslöst - ger inte samma glädje som i början - men jag drivs ändå att dricka det, för tillvaron utan är inte bättre. Jag trivs inte utan kaffet, och kaffet i sig ger ingen glädje, men jag vill ändå ha det. Det är typisk effekt av beroende som nått botten. Jag avslutade kaffet, och möter därefter en inre depressiv känsla då dopaminsystemet antagligen håller på att regleras tillbaka. Det upplever jag varje gång jag fallit tillbaka i kaffe och sedan avslutar det. Det är bara till att pressa sig igenom det. Tillvaron känns tom och blek, vilket dock ökar viljan att ge upp och falla tillbaka i beroende-mönstret, men det är, som sagt, bara att pressa sig igenom the wall of death.

Den ketogena kosten har jag fortfarande inte avvikit från, men som bekant har jag de senaste dagarna experimenterat med grädde och kaffe. När grädden och kaffet försvinner ur kroppen kommer jag tillbaka till ett annat sorts ketogent tillstånd. Grädde är visserligen OK ur ketogent perspektiv (men antagligen inte ur ett endogent perspektiv för mig), eftersom det är mycket fett och lite kolhydrater, men det har en märklig effekt på kroppen av att döva kroppen. Jag känner inte kroppssignaler lika väl, och jag upplever mig mestadels mätt hela dagen (på säg 3 dl grädde).

Den sanna wall of death uppstår när jag kommer ut ur grädde+kaffe kombinationen tillsammans med den ketogena verkligheten i frånvaro av grädde. Dopaminsystemet är oreglerat och tillvaron blir depressiv i brist på stimulans, och kroppen förväntar sig nu grädde, men får nu istället mer sund kost som inte avtrubbar kroppen, varav jag känner mer av kroppens signaler. Det ketogena tillståndet, eller snarare endogena tillståndet - alltså ketogen fast på jägare-samlare-vis - känns oerhört hårt vid tillbakagång, både kroppsligt och mentalt. Grädde+kaffe mjukade upp mig kroppsligt och mentalt till en stimulanssökande blobb som känner mig mätt mestadels av dagen, och nu när jag återvänder till det endogena tillståndet känner jag hunger, samma kroppslig trötthet som jag stundom upplever på endogen kost (kroppen genererar antagligen inte tillräckligt ATP och övergångsfasen är fortfarande pågående och tar antagligen längre tid), och mentalt upplever jag kosthållningen som fruktansvärd då den inte ger mig nöjesstimulans. Jag påminner mig om att min kosthållning inte skiljer sig mycket i sin essäns från vad många munkar (kristna, buddhister, etc.) upplever via fasta och en icke-stimulerande kosthållning - och de lever väl på sin kost.

Jag påminner mig om att jag mår mycket bra kroppsligt och har bra energi och mentalt fokus. Jag behöver påminna mig om det, för mentalt sätt är den endogena livsstilen svår att övergå till. Efter inledande enthusiasm uppstår många situationer då kosten mentalt känns utmanande, särskilt då vi lever i en kultur som centrerar så mycket kring kolhydratrik kost där kakor och kaffe är del av socialt umgänge. Vid ett socialt tillfälle där det bjöds på kakor, var jag tvungen att leta upp en Bibel-passage via ChatGPT för att stärka mig mentalt. Visserligen har jag absolut inget sug efter kakor, men jag har återkommande nostalgiska känslor kring kakor, tårtor, och vad som än bjuds på, på sociala sammankomster som exempelvis möten. Vad som gör min livsstil utmanande är just nostalgin kring tidigare matvanor: sociala minnen och andra minnen, komfort-ätandet och känslan som det medför.

På kolhydratrik kost uppstår mycket av livets välbehag via socker-kickar från kolhydratrik kost, vilket man dagligen ser fram emot och det ger en känsla av mening under dagen. Den endogena livsstilen, å andra sidan, är sådan att jag blir väldigt nöjd och belåten bara genom att vara, och exempelvis bara en sådan sak som att andas ger välbehag. Jag sjunker in i ett mycket djupt inre mentalt välbehag, och jag har upptäckt att detta fördjupar min meditation. Men, om jag är på en social tillställning, och det bjuds på tårta, då är det riktigt tufft mentalt att helt enkelt bara sitta där och äta ingenting annat än att dricka te. Kroppsligt är jag nöjd, men socialt och mentalt får jag en nostalgisk längtan. Jag har dock till dagens datum inte gjort minsta avvikelse - alltså jag har inte gjort något undantag med kakor eller liknande.

Men så åter: konceptet wall of death innebär för mig, i det endogena tillståndet, att kroppen återgår till det endogena tillståndet när effekten av grädde och kaffe avtar, och då känns allt bedrövligt och den endogena kosten och livsstilen upplevs ohållbar, men här är det bara till att förstå att den endogena livsstilen är en träningssak, och om man faller ur den, som exempelvis genom att mjukas upp via grädde och kaffe, så måste man kämpa något hårdare för att komma tillbaka. Snart finner jag glädje i vettiga aktiviteter istället för stimulans via kaffe+grädde. Övergången tillbaka känns tung fysiologiskt, och där upptäcker jag att jag måste skifta mentaliteten från en mjuk till en hård, och det verkar vara så att just skiftet i mentalitet är del av att gå in i den endogena livsstilen. Det verkar nästan vara så att kroppen lider så länge jag inte antar en mer hård mentalitet. Det är svårt att säga vad hård mentalitet innebär, men du vet vad det är när du upplever det. I övergången till den endogena livsstilen blir kroppen också tung och trött stundvis, som att du rör dig i sirap, varav det känns motigt att röra sig, men där rörelse är enda sättet att få bort tungheten. Intressant nog återuppstår energin mycket snabbt vid rörelse, men för att åstadkomma rörelse i sådant tillstånd måste du anta en tuff mentalitet, där och då. Detta behöver göras om och om igen över hundratals dagar (jag är på dag 208 och upplever det fortfarande stundom). (Magnesium, kalium och salt måste också tillföras rätt, då det kan leda till brist på energi - alltså inte främst brist på mat, men vissa ämnen.) Denna tuffare mentalitet tycks vara nödvändig i övergången då kroppen lär sig generera ATP i relation till ketogen förbränning. Jag känner inte till de fysiologiska detaljerna, men ungefär något i den stilen. (Och jag ska köra hela denna artikel via ChatGPT, då jag själv inte kan tillräckligt om fysiologi.)

Förkylningen jag ådrog mig ledde till att jag förlorade mental skärpa och fick en medioker livssyn. Det är såklart förväntat och rimligt med tanke på att energi går till att bekämpa infektionen. Jag inser dock hur viktigt det är att hålla sig frisk, för att med kvalitet kunna engagera sig i livet och förverkliga sig själv. Sjukdom och annat trams belastar bara kropp och sinne och hindrar dig från att göra vad som för dig är riktigt meningsfullt, såvida din mening i livet inte är att leva i lidande som en medeltida munk för att uppnå något sorts religiöst ideal. Medan förkylning realistiskt inte kan undvikas alltid, ska jag agera för att minimera dess förekomst så mycket som möjligt. Jag har ingen lust att ödsla tid på sådant, då det sänker min förmåga till mental skärpa.

I takt med att förkylningen avtog, återkom jag till min tidigare skarpa mentalitet, och jag föredrar det så mycket mer, varav jag nu kommer vara ännu mer mån om att göra allt rätt. Förkylningen var på sätt och vis bra för mig, för den tog ifrån mig mycket av min hälsa som jag antagligen tagit för givet. Med återvunnen hälsa är jag högmotiverad att verkligen göra mig av med allt lägre stående beteende som jag tidigare har varit i återkommande dilemma kring. Ett exempel är: kan jag dricka kaffe eller inte? Det enkla svaret är att kaffe är en stimulant som jag inte har användning av, och som går emot grundprincipen att kroppen genererar sin egen energi om den ges rätt förutsättningar. Mitt dilemma har dock varit att jag vill kompromissa därför att jag är beroende av stimulans-effekten från kaffe. Nu, efter förkylningen, slutar jag kompromissa och jag gör mig av inte bara med kaffe, men med många andra stimulans-sökande beteenden, så som musik, och jag accepterar att jag inte behöver något av det, och att jag på så vis frigör mental energi och tid till sådant som har långsiktig vinning och som leder till fördjupad känsla av närvaro i livet.

Den fördjupade känslan av närvaro i livet är dock något som vi i vår moderna kultur ofta vill fly. Många tänker att de vill leva här och nu, men om du verkligen hamnar i nuet kommer du känna en sorts depression då tillvaron består bara av att vara tillfreds snarare än att stimuleras av något spännande. Vi klarar inte av att vara här och nu, men den endogena livsstilen leder inte till något annat än just här och nu. Den endogena livsstilen tar bort mer från dig än den tillför, och det är just genom att ta bort allt du inte behöver, som den leder dig till den du är och till ditt mer hälsosamma tillstånd som är i linje med din fysiologi (inga blodsockersvängningar m.m.) och din mentalitet (bättre dopaminsystem, varav bättre känsla av mening i tillvaron utan stimulans och verklighetsflykt och glädje i långsiktiga aktiviteter). Vid ett tillfälle tänkte jag: jag vill inte vara här och nu och vara nöjd och belåten med det, jag vill ha något att se fram emot, något att vara beroende av, så att jag kan uppleva glädjen av att tillfredsställa det beroendet. Sanningen är att jag inte behöver något att se fram emot, men här och nu är tillräckligt. Det är dock mentalt tufft, då det utmanar hela vårt dopaminsystem som bygger på att ständigt stimuleras och att se fram emot stimulans. Det blir oundvikligen en livsväg som öppnar för ett andligt förhållningssätt där frågor kring vad livsmening är och vad vi som människor är, ifrågasätts på djupet. Du konfronteras med dessa frågor, inte blott som existentiella tankar, utan via direkt kontakt med verkligheten via kropp och sinne, därför att den endogena livsstilen ändrar din fysiologi och mentalitet, och därmed hur du upplever dig själv och tillvaron.