Wall of death

Jag kallar det för wall of death, eller dödens vägg. Kaffet utarmar mitt dopaminsystem - skapar till slut en känsla av tomhet. Kaffet känns tomt och meningslöst - ger inte samma glädje som i början - men jag drivs ändå att dricka det, för tillvaron utan är inte bättre. Jag trivs inte utan kaffet, och kaffet i sig ger ingen glädje, men jag vill ändå ha det. Det är typisk effekt av beroende som nått botten. Jag avslutade kaffet, och möter därefter en inre depressiv känsla då dopaminsystemet antagligen håller på att regleras tillbaka. Det upplever jag varje gång jag fallit tillbaka i kaffe och sedan avslutar det. Det är bara till att pressa sig igenom det. Tillvaron känns tom och blek, vilket dock ökar viljan att ge upp och falla tillbaka i beroende-mönstret, men det är, som sagt, bara att pressa sig igenom the wall of death.

Den ketogena kosten har jag fortfarande inte avvikit från, men som bekant har jag de senaste dagarna experimenterat med grädde och kaffe. När grädden och kaffet försvinner ur kroppen kommer jag tillbaka till ett annat sorts ketogent tillstånd. Grädde är visserligen OK ur ketogent perspektiv (men antagligen inte ur ett endogent perspektiv för mig), eftersom det är mycket fett och lite kolhydrater, men det har en märklig effekt på kroppen av att döva kroppen. Jag känner inte kroppssignaler lika väl, och jag upplever mig mestadels mätt hela dagen (på säg 3 dl grädde).

Den sanna wall of death uppstår när jag kommer ut ur grädde+kaffe kombinationen tillsammans med den ketogena verkligheten i frånvaro av grädde. Dopaminsystemet är oreglerat och tillvaron blir depressiv i brist på stimulans, och kroppen förväntar sig nu grädde, men får nu istället mer sund kost som inte avtrubbar kroppen, varav jag känner mer av kroppens signaler. Det ketogena tillståndet, eller snarare endogena tillståndet - alltså ketogen fast på jägare-samlare-vis - känns oerhört hårt vid tillbakagång, både kroppsligt och mentalt. Grädde+kaffe mjukade upp mig kroppsligt och mentalt till en stimulanssökande blobb som känner mig mätt mestadels av dagen, och nu när jag återvänder till det endogena tillståndet känner jag hunger, samma kroppslig trötthet som jag stundom upplever på endogen kost (kroppen genererar antagligen inte tillräckligt ATP och övergångsfasen är fortfarande pågående och tar antagligen längre tid), och mentalt upplever jag kosthållningen som fruktansvärd då den inte ger mig nöjesstimulans. Jag påminner mig om att min kosthållning inte skiljer sig mycket i sin essäns från vad många munkar (kristna, buddhister, etc.) upplever via fasta och en icke-stimulerande kosthållning - och de lever väl på sin kost.

Jag påminner mig om att jag mår mycket bra kroppsligt och har bra energi och mentalt fokus. Jag behöver påminna mig om det, för mentalt sätt är den endogena livsstilen svår att övergå till. Efter inledande enthusiasm uppstår många situationer då kosten mentalt känns utmanande, särskilt då vi lever i en kultur som centrerar så mycket kring kolhydratrik kost där kakor och kaffe är del av socialt umgänge. Vid ett socialt tillfälle där det bjöds på kakor, var jag tvungen att leta upp en Bibel-passage via ChatGPT för att stärka mig mentalt. Visserligen har jag absolut inget sug efter kakor, men jag har återkommande nostalgiska känslor kring kakor, tårtor, och vad som än bjuds på, på sociala sammankomster som exempelvis möten. Vad som gör min livsstil utmanande är just nostalgin kring tidigare matvanor: sociala minnen och andra minnen, komfort-ätandet och känslan som det medför.

På kolhydratrik kost uppstår mycket av livets välbehag via socker-kickar från kolhydratrik kost, vilket man dagligen ser fram emot och det ger en känsla av mening under dagen. Den endogena livsstilen, å andra sidan, är sådan att jag blir väldigt nöjd och belåten bara genom att vara, och exempelvis bara en sådan sak som att andas ger välbehag. Jag sjunker in i ett mycket djupt inre mentalt välbehag, och jag har upptäckt att detta fördjupar min meditation. Men, om jag är på en social tillställning, och det bjuds på tårta, då är det riktigt tufft mentalt att helt enkelt bara sitta där och äta ingenting annat än att dricka te. Kroppsligt är jag nöjd, men socialt och mentalt får jag en nostalgisk längtan. Jag har dock till dagens datum inte gjort minsta avvikelse - alltså jag har inte gjort något undantag med kakor eller liknande.

Men så åter: konceptet wall of death innebär för mig, i det endogena tillståndet, att kroppen återgår till det endogena tillståndet när effekten av grädde och kaffe avtar, och då känns allt bedrövligt och den endogena kosten och livsstilen upplevs ohållbar, men här är det bara till att förstå att den endogena livsstilen är en träningssak, och om man faller ur den, som exempelvis genom att mjukas upp via grädde och kaffe, så måste man kämpa något hårdare för att komma tillbaka. Snart finner jag glädje i vettiga aktiviteter istället för stimulans via kaffe+grädde. Övergången tillbaka känns tung fysiologiskt, och där upptäcker jag att jag måste skifta mentaliteten från en mjuk till en hård, och det verkar vara så att just skiftet i mentalitet är del av att gå in i den endogena livsstilen. Det verkar nästan vara så att kroppen lider så länge jag inte antar en mer hård mentalitet. Det är svårt att säga vad hård mentalitet innebär, men du vet vad det är när du upplever det. I övergången till den endogena livsstilen blir kroppen också tung och trött stundvis, som att du rör dig i sirap, varav det känns motigt att röra sig, men där rörelse är enda sättet att få bort tungheten. Intressant nog återuppstår energin mycket snabbt vid rörelse, men för att åstadkomma rörelse i sådant tillstånd måste du anta en tuff mentalitet, där och då. Detta behöver göras om och om igen över hundratals dagar (jag är på dag 208 och upplever det fortfarande stundom). (Magnesium, kalium och salt måste också tillföras rätt, då det kan leda till brist på energi - alltså inte främst brist på mat, men vissa ämnen.) Denna tuffare mentalitet tycks vara nödvändig i övergången då kroppen lär sig generera ATP i relation till ketogen förbränning. Jag känner inte till de fysiologiska detaljerna, men ungefär något i den stilen. (Och jag ska köra hela denna artikel via ChatGPT, då jag själv inte kan tillräckligt om fysiologi.)