Så vad hände efter förkylningen

Förkylningen jag ådrog mig ledde till att jag förlorade mental skärpa och fick en medioker livssyn. Det är såklart förväntat och rimligt med tanke på att energi går till att bekämpa infektionen. Jag inser dock hur viktigt det är att hålla sig frisk, för att med kvalitet kunna engagera sig i livet och förverkliga sig själv. Sjukdom och annat trams belastar bara kropp och sinne och hindrar dig från att göra vad som för dig är riktigt meningsfullt, såvida din mening i livet inte är att leva i lidande som en medeltida munk för att uppnå något sorts religiöst ideal. Medan förkylning realistiskt inte kan undvikas alltid, ska jag agera för att minimera dess förekomst så mycket som möjligt. Jag har ingen lust att ödsla tid på sådant, då det sänker min förmåga till mental skärpa.

I takt med att förkylningen avtog, återkom jag till min tidigare skarpa mentalitet, och jag föredrar det så mycket mer, varav jag nu kommer vara ännu mer mån om att göra allt rätt. Förkylningen var på sätt och vis bra för mig, för den tog ifrån mig mycket av min hälsa som jag antagligen tagit för givet. Med återvunnen hälsa är jag högmotiverad att verkligen göra mig av med allt lägre stående beteende som jag tidigare har varit i återkommande dilemma kring. Ett exempel är: kan jag dricka kaffe eller inte? Det enkla svaret är att kaffe är en stimulant som jag inte har användning av, och som går emot grundprincipen att kroppen genererar sin egen energi om den ges rätt förutsättningar. Mitt dilemma har dock varit att jag vill kompromissa därför att jag är beroende av stimulans-effekten från kaffe. Nu, efter förkylningen, slutar jag kompromissa och jag gör mig av inte bara med kaffe, men med många andra stimulans-sökande beteenden, så som musik, och jag accepterar att jag inte behöver något av det, och att jag på så vis frigör mental energi och tid till sådant som har långsiktig vinning och som leder till fördjupad känsla av närvaro i livet.

Den fördjupade känslan av närvaro i livet är dock något som vi i vår moderna kultur ofta vill fly. Många tänker att de vill leva här och nu, men om du verkligen hamnar i nuet kommer du känna en sorts depression då tillvaron består bara av att vara tillfreds snarare än att stimuleras av något spännande. Vi klarar inte av att vara här och nu, men den endogena livsstilen leder inte till något annat än just här och nu. Den endogena livsstilen tar bort mer från dig än den tillför, och det är just genom att ta bort allt du inte behöver, som den leder dig till den du är och till ditt mer hälsosamma tillstånd som är i linje med din fysiologi (inga blodsockersvängningar m.m.) och din mentalitet (bättre dopaminsystem, varav bättre känsla av mening i tillvaron utan stimulans och verklighetsflykt och glädje i långsiktiga aktiviteter). Vid ett tillfälle tänkte jag: jag vill inte vara här och nu och vara nöjd och belåten med det, jag vill ha något att se fram emot, något att vara beroende av, så att jag kan uppleva glädjen av att tillfredsställa det beroendet. Sanningen är att jag inte behöver något att se fram emot, men här och nu är tillräckligt. Det är dock mentalt tufft, då det utmanar hela vårt dopaminsystem som bygger på att ständigt stimuleras och att se fram emot stimulans. Det blir oundvikligen en livsväg som öppnar för ett andligt förhållningssätt där frågor kring vad livsmening är och vad vi som människor är, ifrågasätts på djupet. Du konfronteras med dessa frågor, inte blott som existentiella tankar, utan via direkt kontakt med verkligheten via kropp och sinne, därför att den endogena livsstilen ändrar din fysiologi och mentalitet, och därmed hur du upplever dig själv och tillvaron.