Min bakgrund

Mina föräldrar är finska men jag är född och uppvuxen i Sverige. Det är nästan komiskt för mig när jag tänker på mig själv som andra generationens invandrare, därför att jag och alla andra ser mig som svensk. Det faktum att min hudfärg inte avviker från majoriteten, gör nog att jag inte betraktas som en riktig andra generationens invandrare. Termen andra generationens invandrare är dock den korrekta termen, och jag är väl i stånd att reflektera kring svenskhet från perspektivet av någon med annan kulturell bakgrund. Det faktum att jag är så väl anpassad till svensk kultur, gör mig mestadels blind för prägeln av min ursprungskultur. Stundom blir jag varse om att finska värderingar präglar mig, och i denna artikel ska jag resonera kring hur de präglar mig och vad det innebär.

Jag är född och uppvuxen i Sverige med finska föräldrar som tyckte det var viktigare att jag engagerade mig helt med svensk kultur. Som barn var jag glad att mina föräldrar tyckte att jag kunde skippa hemspråksundervisningen - jag hade ingen lust att stanna kvar i skolan en timma efter att alla andra gått hem. Mina föräldrars argument var att "Det är bättre att fokusera på svenska, eftersom vi lever i Sverige". Hemspråksundervisningen bygger på idén om att barnet gynnas av att återkopplas med sin ursprungskultur via språkinlärning, då det betraktas som en viktig del för barnet att kunna förverkliga sig själv. Är det sant? Kanske hade hemspråksundervisning bekräftat i mig vad jag i denna artikel beskriver - en kulturell unikhet - och att sådan bekräftelse skulle stärkt mig som individ. Jag verkar bära en viss kulturell prägling som formar mig som person även utan hemspråksundervisning. Jag misstänker att en kulturell prägel inte är något man lätt kan välja bort.

Jag hade inget umgänge med finsk kultur annat än möjligtvis via mina föräldrars beteende som var plägat av finsk mentalitet och finskt temperament. Som andra generationens invandrare bär jag ett kulturarv som överförts genom föräldrarnas sätt att vara och agera på. Finsk kultur satte sin prägel på mig via föräldrarnas omedvetna kulturella ansats via många små och stora vardagshandlingar. Det kallas för intergenerationell kulturprägling.

Att höra det finska språket i uppväxtåldern har antagligen också överfört ett finskt kulturarv i viss mening, då ett språk tycks bära en kulturell identitet och återskapa den identiteten hos dem som använder språket, via tonläge och sättet på vilket orden ljuder etc. Tyskt språk tycks hänga ihop med tysk mentalitet, finsk med finsk, svensk med svensk, osv.