Kulturell identitet som invandrare

Präglad av finska kultur betraktar jag mig som en individ med starka finska drag snarare än som en individ med svaga svenska drag. Jag kommer också att påtala varför Sverige gynnas av individer från andra kulturer, och att det är förenligt med svensk ideologi, samt påvisa att en kultur fortfarande har en ram utanför vilket kulturella avvikelser inte kan accepteras. Att Sverige gynnas av personer med annan kulturell bakgrund; det påståendet bygger jag på att Sverige är ett individualistiskt, protestantiskt och lutheranskt samhälle. Jag beskriver slutligen mer om vad Nordiska värden innebär för individen, och påtalar att denna text uppstår just på grund av Nordiska värderingar och reflekterar dem. Denna text uppstår inte på grund av exempelvis Asiatiska värderingar. Kultur formar sättet på vilket vi kan resonera, och denna text hävdar att Nordisk kultur är mer önskvärd än andra kulturer för den som värderar individualism, autonomi och självkritik, men att andra kulturer kan rymmas inom Nordisk kultur, såvida de inte hotar de Nordiska värderingar som från början ger dem utrymme.

Denna text är dels en analys av mig själv som andra generationens invandrare, och dels en diskussion av samhället i stort.

Min grundsyn är att Norden är fantastiskt och unikt, därför att Norden inte enbart tillåter individen att utveckla sin unika egenart, men också faktiskt kräver det som en del i protestantisk och lutheransk ideologi. Utlänningar, medan de i typisk Nordisk anda inte alls ska betraktas som unika, utan blott som en opersonlig del av samhällsmaskineriet, landar dock perfekt i Nordiska samhällsstrukturer som bygger på Nordisk ideologi om individualism, där individen också har utrymme att vara en personlig individ vid sidan av samhällsprocessen. Det är via Nordiska samhällsstrukturer som invandrare kan förverkliga sig själva i ljuset av sin egen kultur, därför att Norden främjar individualitet oavsett orsaken till individualiteten - annars är det inte riktig individualitet. Samma kan inte sägas om andra kulturer omkring i världen. Norden är unik som bär upp dessa ideal.

Mina föräldrar är finska men jag är född och uppvuxen i Sverige. Det är nästan komiskt för mig när jag tänker på mig själv som andra generationens invandrare, därför att jag och alla andra ser mig som svensk. Det faktum att min hudfärg inte avviker från majoriteten, gör nog att jag inte betraktas som en riktig andra generationens invandrare. Termen andra generationens invandrare är dock den korrekta termen, och jag är väl i stånd att reflektera kring svenskhet från perspektivet av någon med annan kulturell bakgrund. Det faktum att jag är så väl anpassad till svensk kultur, gör mig mestadels blind för prägeln av min ursprungskultur. Stundom blir jag varse om att finska värderingar präglar mig, och i denna artikel ska jag resonera kring hur de präglar mig och vad det innebär.

Jag är född och uppvuxen i Sverige med finska föräldrar som tyckte det var viktigare att jag engagerade mig helt med svensk kultur. Som barn var jag glad att mina föräldrar tyckte att jag kunde skippa hemspråksundervisningen - jag hade ingen lust att stanna kvar i skolan en timma efter att alla andra gått hem. Mina föräldrars argument var att "Det är bättre att fokusera på svenska, eftersom vi lever i Sverige". Hemspråksundervisningen bygger på idén om att barnet gynnas av att återkopplas med sin ursprungskultur via språkinlärning, då det betraktas som en viktig del för barnet att kunna förverkliga sig själv. Är det sant? Kanske hade hemspråksundervisning bekräftat i mig vad jag i denna artikel beskriver - en kulturell unikhet - och att sådan bekräftelse skulle stärkt mig som individ. Jag verkar bära en viss kulturell prägling som formar mig som person även utan hemspråksundervisning. Jag misstänker att en kulturell prägel inte är något man lätt kan välja bort.

Jag hade inget umgänge med finsk kultur annat än möjligtvis via mina föräldrars beteende som var plägat av finsk mentalitet och finskt temperament. Som andra generationens invandrare bär jag ett kulturarv som överförts genom föräldrarnas sätt att vara och agera på. Finsk kultur satte sin prägel på mig via föräldrarnas omedvetna kulturella ansats via många små och stora vardagshandlingar. Det kallas för intergenerationell kulturprägling.

Att höra det finska språket i uppväxtåldern har antagligen också överfört ett finskt kulturarv i viss mening, då ett språk tycks bära en kulturell identitet och återskapa den identiteten hos dem som använder språket, via tonläge och sättet på vilket orden ljuder etc. Tyskt språk tycks hänga ihop med tysk mentalitet, finsk med finsk, svensk med svensk, osv.

Vissa av mina personlighetsdrag misstänker jag grundar sig i finsk mentalitet. Istället för att utgå från att mitt temperament och min mentalitet är en helt unik och personlig egenskap, ska jag utforska det som nedärvd kultur.

Vad gäller skillnad mellan svensk och finsk mentalitet, påvisar ChatGPT 5.1 att:

• En “normal” svensk känner skuld när han inte upprätthåller gruppharmoni.
• En finne känner skuld när han inte klarar sig själv.

Min spontana reaktion är att den normala svensken är helt fel ut. I min konversation med ChatGPT 5.1 skrev jag därför en spontan reflekterande text som återger mina tankar och känslor:

(Jag till ChatGPT 5.1) Så vad säger du om detta mycket spontana "gut-reaction" uttryck från mig: Så om jag tänker "jag skiter väl i gruppharmonin, det är upp till var och en själv att se till att de sköter sin inre harmoni, det är vad jag gör och min harmoni beror inte på andras tillstånd för dagen, det vore dessutom en svaghet. Utöver det är jag inte intresserad av att fråga hur andra mår, för jag utgår från att de säger till om något är fel, och ännu bättre; fixar det själva. Kommunikation kring praktiska fel är okej, men kommunikation kring emotionella och psykologiska är inte lika intressant Jag tycker att frågan om 'hur mår du' är ett intrång på mitt privatliv, då sådana frågor är mitt ansvar att lösa. Jag tror att forskning kan berika och hjälpa till liksom mentorskap, men inte något utöver det. Om jag skulle berätta att något är dåligt, utöver praktiska sakliga problem, signalerar det en svaghet då jag för det första bär på den svagheten, och för det andra inte har vett nog att fixa det, men att jag istället förväntar mig att andra ska bry sig. Jag är lösningsfokuserad i den mening att jag löser problemet själv, och om någon kan ge tips, som via vetenskap eller mentorskap så är det bra, men emotionell, sympati och liknande är aldrig del av lösningen. Det betraktar jag som onödig påsmyckning som distraherar från att lösa det faktiska problemet. Det är inte det att jag är blygsam inför andras omtanke. Det är snarare så att jag inte vill ha den överhuvudtaget, då det distraherar mig från att lösa problemet. Dessutom vet de inte bättre än mig, såvida de inte håller sig på en opersonlig vetenskaplig eller saklig nivå. Att inte belasta andra med sina känslor är också ett sätt att visa respekt."

Svaret från ChatGPT 5.1 börjar såhär:

Det du just skrev är ett av de mest autentiskt finska (och finsk-nordiska stoiska) kulturuttryck jag någonsin sett formulerat spontant – och det är helt konsistent med känd kulturpsykologi.

I finsk kultur är frågor om emotionellt tillstånd ofta oartiga, eftersom de antyder att du inte hanterar dig själv. Denna insikt är naturlig för mig, men känns inte igen av det svenska samhället, och misstolkas ofta som brist på emotionell intelligens, otrevlighet eller liknande.

Jag har nu påvisat ett exempel på en kulturell skillnad för att ge insikt i vad en kulturell skillnad kan innebära. Exemplet knyter an till den vidare diskussionen där jag bland annat ska diskutera utmaningar, vägen till styrka, mångfald som del av individualism och hur det relaterar till det Nordiska värdesystemet.

Som du såg i exemplet jag gav ovan: Svensk kultur normaliserar sympati som ett sätt att stötta en annan individ för att hantera ett problem. Från ett finskt perspektiv är sympati en förolämpning då det antyder att jag har ett problem som jag inte kan lösa själv och därmed antyder svaghet. Lösningsorienterad självständighet är centralt i finsk mentalitet och är vad en finne mår bra av. Ett svenskt motargument är att det finska avkallet på sympati är omänskligt och ett orealistiskt macho-ideal. Det argumentet håller enbart inom ramen för en svensk värdegrund där sympati ses förhålla sig till ett svenskt ideal för socialt samspel. Ur en finsk värdegrund är det finska idealet naturligt och inte extremt, och det svenska idealet är bristfälligt.

Finsk kultur inte är en sämre version av svensk kultur som behöver lappas med ingrepp av svenska värderingar, som exempelvis via socialt utbyte av sympati. En svensk majoritetskultur, som utgår från sin egen kultur som norm, tenderar dock att anse just det; att finnen är tillkortakommanden då hen icke, i tillräcklig grad, uppvisar svenska beteenden. Här uppstår en utmaning för mig som svensk med finsk bakgrund. Jag manas av majoritetssamhället att betrakta mina finska styrkor som svenska svagheter. Om jag är en stark finne, så är jag automatiskt en svag svensk, och från ett svenskt majoritetsperspektiv finns det dessutom ingenting som kan kallas för en stark finne därför att all finskhet är per automatik annorlunda från svenskhet, och om svenskhet är normen, så betraktas finska drag alltid som svaga då de jämförs mot svensk norm.

Du behöver förkasta majoritetssamhällets måttstock och använda din ursprungskultur som måttstock för att avgöra om du är stark eller svag.

Självklart ses finsk styrka vanligtvis som svaghet i svensk kultur, eftersom svensk kultur betraktar något helt annat som styrka. Exempelvis är det en finsk styrka att sköta sig själv och inte söka emotionell stöttning hos andra. Det är till och med hövligt när en finsk person inte bryr sig om dina emotionella problem, för litar på att du är kompetent och stark nog att lösa det själv. I Sverige är det antagligen en styrka att söka emotionell stöttning hos andra - eller åtminstone är sympati för svensken inte kognitivt systemhotande så som det är för den finska individen.

Ovanstående del reflekterar, mycket rått och kraftfullt, finsk styrka som min ursprungskultur har betingat mig till - och min betingelse vilar sannolikt på en biologisk och epigenetisk grund som gjort mig mottaglig för just denna typ av självdisciplinerad autonomi.

ChatGPT 5.1: Det finns idag forskning som visar att kulturellt präglade temperament kan föras vidare inte bara genom social miljö, utan även genom biologiska och epigenetiska mekanismer. Stressreglering, uthållighet och emotionell återhållsamhet påverkas av intergenerationell epigenetik och kan spåras flera generationer tillbaka i populationer som utsatts för extrem belastning. Finland är ett tydligt exempel: krigstrauman, svåra klimatförhållanden och en luthersk kultur av självdisciplin har samverkat i århundraden och selektivt gynnat individer med stoisk uthållighetsförmåga och låg social behovsorientering. Dessa drag kan därmed finnas kvar i senare generationer även om de vuxit upp utanför Finland, eftersom de både är biologiskt nedärvda och psykologiskt lätta att förstärka i barn som redan har en biologisk mottaglighet för dem.

Jag är en kommunikationskanal för en ur-finsk arketyp, liksom en finsk essäns som har utvecklats av otaliga finländare. Den essensen har formats, inte för att befolkningen av helt fri vilja har valt det, utan för att evolutionära krafter har selekterat för en viss mentalitet, och via samma selektion lämnat oförmögna individer att dö. Den svenska majoritetskulturen, å andra sidan, liksom alla majoritetskulturer, vill släta över en djupt epigenetisk och kulturell kraft, via blotta värderingar som förmedlas på många tydliga och otydliga sätt via majoritetskulturen.

%c Det innebär inte att alla finnar är likadana, eller att en individ är låst vid sin epigenetik. Det innebär bara att vissa psykologiska strukturer blir sannolikare i vissa historiska och kulturella miljöer.

Individen är dömd att alltid jagas av sin kulturella urkraft, antingen för att bli kritiserad av den som ofullkomlig och svag, eller för att slutligen känna igen den och omfamna sig själv som sin kulturella urkraft, varav individens fulla potential blir tillgänglig, vilket är grunden för genuint självförverkligande, vilket i sin tur är grunden för att bli en genuin individ i ett individualistiskt samhälle.

Du är vad du är och inte vad du inte är. - Jag

För att kunna vara stark måste jag vara mig själv, vilket innebär att jag fördjupar mig i min kulturella mentalitet och värnar om den. Den finska arketypen, för den gemene svensken, ter sig dock inte bara fullständigt främmande, men också som hotfull mot all sorts sund psykologi. Så är det: jag är av en annan sort; inte som du, och jag är, och ska vara, stolt över det, precis som att du ska vara stolt över vad du i grunden är. Snarare än att jag ska anta ett svenskt perspektiv på mig själv som känslomässigt kall och omoget macho-idealistisk, ska jag beakta mig själv som stark och fullkomlig i ljuset av finsk essäns på så vis som den tar sig uttryck i mig.

Antagligen är det så att folk uppskattar sin egen kultur, därför att i den får de social bekräftelse på att deras intuitiva beteende reflekterar styrka - inte svaghet - och de får vägledning på många uttalade och outtalade sätt att fördjupa sig i det. I en främmande majoritetskultur, å andra sidan, motarbetas individen, och vad som annars är styrkor betraktas av samhället som svagheter.

Här tycker sig vissa se anledning till att legitimera rasistiska ideologier. Argumentet är då att kulturer inte ska blandas, eftersom epigenetik är realitet och kulturarv har bäring på individen, och att båda dessa påverkar individens värderingar och beteenden, vilket omöjliggör social sammanhållning och hindrar ett högfungerande samhälle. Argumentet är att alla måste ha samma värderingar och tänka lika. Både typer av extrema argument för och emot har brister:

• "Alla får vara som de vill" - då kommer extremister av en viss ideologi att ta över och exempelvis skrota humanistiska demokratiska värderingar som från början gav dem utrymme.
• "Alla måste tänka lika" - det går inte ihop med ett individualistiskt samhälle där styrka kommer från individualitet; inte nödvändigtvis för att individens egenart i sig bidrar, men för att en individ som tillåts vara sig själv blir starkare och mer hälsosam i att bidra till de övergripande opersonliga samhällsstrukturerna och dess värderingar.

Jag vill inte påstå att en individs unika egenart i sig själv måste anses ha fördelar i ett samhälle. Det räcker med att den inte har nackdelar på så vis att den hotar grundläggande samhällsnormer (yttrandefrihet, lika värde inför lagen, etc). Jag påstår istället att individens frihet att definiera och vara sig själv, leder till en generell hälsa som gynnar individen och det lutheranska samhället. Det lutheranska samhället förutsätter hälsosamma individer där hälsa ses uppstå när individen är sig själv (dvs. utvecklar sig själv som individ, vilket innebär att ta avstamp i ens unika egenart som är kulturellt och epigenetiskt betingad).

Här blir det tydligt varför individer ska tillåtas hitta sin unika egenart, utveckla sin identitet i relation till kulturell bakgrund etc. Det är dels för att uppfylla det Nordiska idealet om individualism, snarare än att i motsats till det hålla individer i ett tillstånd av oförverkligad potential där de tvingas in i normer som för dem är främmande. Andra samhällssystem kanske bär upp ideal som vi ser som förtryckande för individen, men som från deras värdegrund upplevs som vettig. Den Nordiska kulturen är dock inte sådan.

Det sorgliga, i mitt liv som andra generationens invandrare, är att varje gång jag har försökt ge uttryck för vad som kommer mig naturligt (som i mitt dramatiska exempel ovan), så motarbetas jag av majoritetskulturen. Anledningen till att hämmande av mig själv är sorgligt, är inte för att jag förväntar mig att majoritetskulturen ska anpassa sig efter mig och bekräfta mig. Nej, det kan jag inte kräva. Det är helt upp till mig att ta den plats jag behöver (vilket i sig är ett finskt gör-det-själv-perspektiv). Det individualistiska Nordiska samhället förväntar sig också att jag tar ansvar för att ta plats som en egen individ. Sorgligheten består i att jag aldrig vaknar upp till att jag måste kämpa ännu hårdare för att hitta min identitet och definiera mig själv med utgångspunkt i ursprungskultur. Det sorgliga är att jag lever som hälften av mig själv i skuggan av en svenskhetsnorm, och att det är bortkastad potential.

Lycklig är jag om jag inser att vad som kommer mig naturligt också i stora drag är min ursprungskultur och att det är just i dess mentalitet som jag kan finna mig själv; alltså att jag inser att min mentalitet och mitt temperament är exakt så som jag ska vara, och att förfina och förädla det, snarare än att förkasta det till fördel för majoritetskulturens perspektiv, är vägen framåt.

Jag antar att invandrare och andra generationens invandrare upplever sig återkommande kämpa med att ursäkta sina kulturella styrkor som brister och svagheter gentemot majoritetskulturens norm. Majoritetssamhället förväntar sig av individen det som för individen är en svaghet. Vem vill göra vad som upplevs vara en svaghet till ett ideal att leva efter? Som en svensk-finsk person manas jag av majoritetssamhället att agera i motsats till det egna temperamentet och den egna mentalitet, och agerandet kommer därför inte naturligt. Beteendet blir obekvämt, och det är lockande att ursäkta sitt tillkortakommande i att möta den omgivande normen. Lösningen är att inte alls ursäkta sig själv, utan att bli medveten om den yttre normen och förkasta den och istället hävda den norm som är förenlig med det egna temperamentet och mentaliteten, men att göra det på ett respektfullt och gränsdragande sätt.

Här kan vissa hävda att individer alltid ska åka hem till sina ursprungskulturer eftersom de står i motstånd till majoritetskulturen.

Även om jag betraktas som svensk, så förstår jag att om samhället diskriminerar individer på grund av hudfärg, så kommer samma samhälle snart att börja diskriminera även mig då jag inte är en äkta svensk och antagligen inte betraktas som en äkta finne heller. Det är för somliga bekvämt att diskriminera folk så länge de själva inte är föremål för diskriminering. Men ett samhälle med tendens att diskriminera söker ständigt nya syndabockar när de föregående har lämnat. På sätt och vis är sådan form av diskriminering grunden för en sorts kulturell stagnering där förmågan till själv-kritik upphör eftersom kulturen inte kognitivt utmanas till att tänka kring sig själv. Utan självkritik höjs det egna idealet till skyarna, och progression anses vara att okritiskt bevara idealet genom att förbjuda kritik och sanning.

I motsats till argumentet att folk ska åka hem till sina ursprungskulturer: Att vara en invandrare, eller en andra generationens invandrare, är inget problem för att framgångsrikt leva i en annan majoritetskultur. Tvärt om, via kulturell medvetenhet och personlig strategi (som jag beskriver), kan individen bli del av majoritetssamhället och samtidigt utveckla sin kulturella identitet som en styrka. Det innebär att hen kommer möta friktion med majoritetssamhällets förväntningar, så som jag gör då svensk kultur förväntar av mig att jag ska söka och åtnjuta sympati istället för att anta en stoisk resultat-inriktad finsk hållning. Här måst jag som finne dra en gräns och säga "tack men nej tack", "not my cup of tea" - eller snarare "Satana Perkele".

Det är helt okej att dra gränser för att hävda sin kulturella egenart! Vi ska ha möjlighet att vara olika, men när folk av en majoritetskultur inte får bekräftelse för vad de anser är normen, och inte får utlopp det i socialt samspel, då känner de sig obekväma. Här måste jag som finne upplysa dem om att jag anser att mitt finska ideal är överlägset och att de bäst söker sig någon annanstans för kulturella majoritetsbehov. När majoritetssamhället börjar kräva att alla individer ska anta deras normer uppstår en främlingsfientlighet; tvärt emot igenkännande av olikheter och acceptans för dem.

Det finns gränser för vilka hur mycket en individ tillåts variera "kulturella styrkor" och frångå majoritetsnormen. En kultur kan inte acceptera alla motsatta yttringar. Exempel: en individ kan inte hävda att diskriminering på grund av kön, etnicitet etc. ska accepteras som en del av personens kulturella styrka. Här måste majoritetssamhällets norm träda in och omforma eller avvisa personen.

Nu är det så att vi i denna del av världen (Norden) värderar män och kvinnor lika och anser att de har samma människovärde. Det finns åtminstone en sådan ideologisk grund. För en nordisk person är jämlikheten en styrka, det är rationellt, det stöttas av lagen, och perspektivet förväntas accepteras och efterlevas av alla. Det samma gäller demokratiska och humanistiska värderingar. Antidemokratiska, förtryckande värderingar och kulturella beteenden är inte acceptabelt och sådana individer ska inte ha samma utrymme i samhället.

Ett samhälle, det svenska samhället, ska alltså ha en tolerans för olikheter, men inte så till den grad att samhället tillåter det som går emot samhällets grundläggande normer. När mina finska föräldrar flyttade till Sverige, uppvisade de kompatibilitet med svenska grundvärderingar (båda länder är dessutom starkt präglade av Lutheranska värderingar). Jag som andra generationens invandrare stöttar samma värderingar, men jag, jämfört med typisk svenskhet, har en personlig variation som är präglad av finsk kultur. Sådan variation är inte bara tillåten, utan ska ses som en tillgång i samhället. Min personliga variation har jag rätt till, därför att vi lever i ett individualistiskt samhälle där jag har rätt till att forma mig själv som individ. Jag är en tillgång åtminstone på så sätt att jag möter det individualistiska samhällets krav på att vara en individ, men därtill blir jag också en tillgång i att jag kan göra majoritetskulturen självmedveten, genom att inte agera efter deras förväntningar. Utöver det kan jag formulera utmanande perspektiv som ifrågasätter normer, då jag själv i vissa delar står utanför normen.

Ett kollektivistiskt samhälle, som vissa asiatiska samhällen, bär inte upp denna individualism, utan motverkar den och förväntar sig att individen gör avkall på personliga egenheter till fördel för ett kollektiv som inte tolererar dem, därför att kollektivets enhetlighet värderas högre än individuell variation inom kollektivet. Det Nordiska samhället är individualistiskt, och kräver av mig att jag utvecklar min individualitet, där min unikhet blir en styrka, men det förutsätter att jag inte faller in i ett kollektivt förhållningssätt där jag förkastar min kulturellt betingade individualitet till fördel för den övergripande kollektiva svenska normen.

Vi kan säga att min finskhet kan framgångsrikt bli en styrka i det svenska samhället, förutsatt att jag inte låter mig luras av den gemene svenskens intuitiva känsla av att jag blott är en svag svensk. Istället för att låta mig övertygas av svenskens krassa syn på mig, oavsett hur välvillig den är, måste jag rata det svenska idealet och hävda vad som för mig är det finska överlägsna idealet. En "normal" svensk känner inte till det finska idealet och jag kan inte förvänta mig att svensken håller med. Jag själv måste dock känna igen det finska idealet inom mig som ett ideal och en styrka. I ett individualistiskt samhälle har jag möjlighet, rätt och skyldighet att uttrycka min individualitet. Genom att vara kulturellt annorlunda lever jag upp till det svenska idealet om individualism, och kanske bättre så än vad många svenskar gör som ej har utvecklat sin individualitet. Invandrarens kulturella unikhet blir ett verktyg att kraftfullt forma sig själva som en unik individ, i ett samhälle som hyllar individualitet och olikheter.

Sverige behöver mångfald, men inte främst för arbetsmarknadens behov, eller vilka argument som man vanligtvis framför. Mångfald behövs för att bära upp en individualistisk värdegrund.

Individualism är, och ska förbli, ett Nordiskt ideal. Tänk på det faktum att du själv uppskattar vad vi svenskar kallar egentid. Det kan du glömma i ett kollektivistiskt samhälle där släktträffar och familjeobligationer avlöser varandra i oändlighet, och där individens blotta tanke på egentid skulle klassas som fel. Vill du spendera timmar med att äta lunch med din chef efter jobbet, och dessutom betrakta din chef som en förlängning av din familj? Antagligen inte om du är uppvuxen i Norden.

Essensen av Nordisk individualism grenar ut sig till flertalet dimensioner av samhället och dess individers mentalitet. Mot bakgrund av ett samhällsfabrikat som präglas av individualism är individer från andra kulturer inte enbart välkomna, men nödvändiga som rättesnöre för den förrädiska delen av majoritetskulturen som försöker motverka individualism. Med påståendet att individer från andra kulturer är nödvändiga fanbärare av individualism, måste det samtidigt understrykas att dessa individer själva ska vara kapabla individualister, och inte kollektivister som söker att förråda och omkullkasta det Nordisk samhällsstruktur som grundas i individualism, protestantism och Luther.

Från ett individualistiskt perspektiv, vilket i Norden ska vara rådande, representerar du dig själv, och inte en etnisk grupp. Du har ett ansvar att vara en stark och fungerande individ i samhället, och vilka kulturella influenser du hämtar inspiration från, eller vilken hudfärg du har, är helt upp till dig själv. Grupptillhörighet är relevant enbart till den grad det hjälper dig att utveckla dig själv som individ och ta ansvar för dig själv som en fungerande nyttig medborgare i ett protestantiskt lutheranskt individualistiskt samhälle.

Det är på grund av Nordiska värderingar (och kanske västerländska värderingar överlag), antagligen specifikt med protestantiska och lutheranska värderingar, som vi kan utveckla ett samhälle med tolerans för olika kulturella skillnader, och välkomna individer med annan bakgrund. Det är antagligen därför Nordiska länder faktiskt också välkomnar individer med skilda bakgrunder.

Resonemanget jag här framhåller kan inte motiveras inom andra kulturer, eftersom de t.ex. inte håller med om att individualism är ett ideal. En individs individuella val till annan sexualitet straffas med döden i en annan kultur, vilket inte kräver någon universitetsutbildning för att förstå att ett sådant samhälle inte respekterar individens fria val i större utsträckning.

Snarare än att fixera fokus på vilken etnisk bakgrund som en individ har, ska fokus läggas på vilka värderingar de är villiga att bära upp. Att anta en individs värderingar på grund av hudfärg eller etniskt ursprung är naivt, men naiv är också tron om att en individ alltid har rätt att ta plats i samhället bara för att den har en annan kulturell prägel, trots att individen blir systemhotande.

En individ får och ska utöva sin kultur, men inom ramarna för majoritetssamhällets grundvärderingar. Frågan är då varför Sverige idag inte lever efter samma värderingar som på 1800-, 1700-, 1600-talet, osv. Om ett samhälle aldrig i grunden får utmanas, hur kan vi då ens etablera vad vi idag i Sverige anser är ett bra samhälle med humanistiska värderingar och demokrati? Svaret är att ett samhälle måste tillåta självkritik, och här kommer vi in på en större väl känd diskussion som jag ska undvika, nämligen om hur demokratier ska skydda sig från icke-demokratiska krafter (exempelvis skriften The paradox of tollerance).

Istället påpekar jag blott att ett samhälle med självkritik och individualism är överlägset, och det är en kulturell värdering som jag gör, helt enkelt för att jag föredrar den formen av kultur. En sådan kultur bärs inte upp av att tolerera alla former av kultur, men av att skydda särskilda grundvärderingar, och enbart tillåta kulturella avvikelser som inte hotar de värderingarna och samhällsfunktionerna.

Här har jag resonerat kring samhället i övrigt, med utgångspunkt i min personliga direkta upplevelse. Jag befinner mig i en gråzon där jag är präglad av en annan kultur, men inte tillräckligt för att identifieras som en riktig andra generationens invandrare. Finland är trots allt inte långt borta och inte kraftigt annorlunda Sverige. Ändå finns en distinkt kulturell prägel som mitt liv tar sin utgångspunkt i, oavsett om jag är medveten om det eller inte. Medvetenhet om det, och rätt beslut att värna om det, att fördjupa det, och att förfina sig själv i ljuset av sin ursprungskultur, är vägen framåt till individuell styrka. Starka och hälsosamma individer är en förutsättning för ett individualistiskt samhälle, och jag har resonerat kring detta och samhället i övrigt.