Jag ska här ge en dramatisk inblick i det sinnelag som präglar mig. Jag ger en dramatisk inblick därför att mina tankar är inte blott tankar, utan känslor och sättet på vilket jag är. Mitt perspektiv är format av känslokrafter likt havets vatten formas till vågor under storm. Tanken är som formen av en våg, och vattnet som utgör vågen är självaste känslan - emotionen - som vågen består i. Poängen är att kulturell prägling inte bara är tankesätt, utan nära förbundet med vad vi känner inom oss. Mitt dramatiska skrivsätt i denna del ska tolkas som en symbolisk gestalt av djupare kognitiva och emotionella krafter som inte låter sig fångas lätt med ord, men som styr hur vi upplever världen och hur vi svarar i olika situationer. Jag antar att många inte är medvetna om den djupare delen av sig själva, utan tror att deras socialt utslätade beteendemönster som underkastar sig majoritetskulturens medelvärde är vad som också fullständigt definierar dem. En person påverkad av annan bakgrund kan tänkas bli mer medveten då en kontrast mellan yttre kulturella förväntningar och inre kulturell prägel uppstår.
Nej! Det är ingen överdrift när jag säger att jag verkligen ogillar sympati i situationer som är svåra och liknande. Det beror inte på att jag är emotionellt kall eller oförmögen. Min känsla beror på att den formen av socialt samspel under de specifika förhållandena går rakt emot de kognitiva beteendemönster som fungerar utmärkt för mig för att hantera livet. "Sluta stör mig i att lösa problemet." Självaste resultatet av att lösa problemet är mycket viktigare för mig än diverse emotionell korrespondens via socialt samspel som syftar till att lätta på diverse frustrationer. Det sociala samspelet ska syfta till att leda till praktiska åtgärder som löser problemet, och för det behövs inte en sympatisk emotionell dimension. Sympati är snarare ett tecken på att jag anses lida och att jag är i behov av emotionell korrespondens för att lätta på det lidandet, och att omedelbar sympati ses som viktigare än att fokusera på att praktiskt lösa problemet.
Jag kan inte bry mig mindre om mitt eget lidande. Jag bryr mig enbart om att lösa problemet - adekvata handlingar och resultatet. Jag lider så länge jag inte löser problemet, och ingen sympati i världen kommer ändra på det. Jag anser också att jag ska kvarhållas i lidandet - att jag förtjänar det - om jag är såpas ointelligent och handlingsfattig att jag inte klarar av att lösa problemet.
Något poetiskt och dramatiskt uttryckt: "Lös problemet eller dö, det är mentaliteten, och jag dör hellre än att ta emot hjälp." Jag lider hellre än att ta emot hjälp, tills jag lär mig att lösa problemet. Kanske är det denna kompromisslösa mentalitet som gör finnen extra skarp och seriös i vissa avseenden, och vad som underligger deras inre disciplin där självständighet värderas högre än bekvämlighet.
Ja! Snarare än att vara i behov av sympati är jag i behov av en lösning, och jag inhyser ett förakt gentemot mig själv, så länge jag befinner mig i en sårbar och missgynnsam position. Jag föraktar mig själv på grund av mitt tillkortakommande, och det föraktet väger tyngre än vilket lidande jag än må uppleva. Försök till att möta mitt lidande med sympati blir för mig provocerande, därför att jag själv sympatiserar inte med mig själv. Mitt eget lidande är en distraktion och har inget värde. Sympati agerar som om mitt lidande har betydelse. Istället för att söka sympati blir jag arg över mitt tillkortakommande, och med den ilskan fokuserar jag på att lösa problemen, även om det är omöjligt.
Jag vill inte ens att du ska hjälpa mig att lösa problemet, därför att då har du visat för mig att jag är icke-kapabel, och på så vis förolämpat mig, då du tog ifrån mig möjligheten att utöva, utveckla och åtnjuta min självständiga styrka.
Ovanstående är antagligen den ur-finska stoiska maskulina arketypen som jag i består av i djupet av min subtila mentalitet.
Nuvarande problem är bara en träning inför något värre! - Jag
%c Jag har påpekat att ovanstående är mer av en symbolisk representation av mina djup-kognitiva krafter. Jag är därför fullt förmögen att rationellt svara på förväntade sätt inom majoritetskulturen, och jag kan exempelvis ta emot hjälp i diverse ärenden, även om jag har en finsk klara-sig-själv-mentalitet i grunden. Jag kan också visa uppskattning för sympati och förstå välviljan bakom, även om jag inte är beroende av det och det inte är en avgörande faktor för mig. Jag lär mig vad som är effektiva sätt att relatera till majoritetskulturen, men samtidigt ska jag också minnas vad mina faktiska värderingar är och leva dem på diverse konstruktiva sätt. Mina djup-kognitiva arketyper ställer sig dock i kritiska till många av mina socialt anpassade svarsmönster och ser till att jag kommer ihåg vad jag verkligen värderar.
