Att vara sig själv

Individen är dömd att alltid jagas av sin kulturella urkraft, antingen för att bli kritiserad av den som ofullkomlig och svag, eller för att slutligen känna igen den och omfamna sig själv som sin kulturella urkraft, varav individens fulla potential blir tillgänglig, vilket är grunden för genuint självförverkligande, vilket i sin tur är grunden för att bli en genuin individ i ett individualistiskt samhälle.

Du är vad du är och inte vad du inte är. - Jag

För att kunna vara stark måste jag vara mig själv, vilket innebär att jag fördjupar mig i min kulturella mentalitet och värnar om den. Den finska arketypen, för den gemene svensken, ter sig dock inte bara fullständigt främmande, men också som hotfull mot all sorts sund psykologi. Så är det: jag är av en annan sort; inte som du, och jag är, och ska vara, stolt över det, precis som att du ska vara stolt över vad du i grunden är. Snarare än att jag ska anta ett svenskt perspektiv på mig själv som känslomässigt kall och omoget macho-idealistisk, ska jag beakta mig själv som stark och fullkomlig i ljuset av finsk essäns på så vis som den tar sig uttryck i mig.

Antagligen är det så att folk uppskattar sin egen kultur, därför att i den får de social bekräftelse på att deras intuitiva beteende reflekterar styrka - inte svaghet - och de får vägledning på många uttalade och outtalade sätt att fördjupa sig i det. I en främmande majoritetskultur, å andra sidan, motarbetas individen, och vad som annars är styrkor betraktas av samhället som svagheter.