Att hitta sin unika egenart

Det sorgliga, i mitt liv som andra generationens invandrare, är att varje gång jag har försökt ge uttryck för vad som kommer mig naturligt (som i mitt dramatiska exempel ovan), så motarbetas jag av majoritetskulturen. Anledningen till att hämmande av mig själv är sorgligt, är inte för att jag förväntar mig att majoritetskulturen ska anpassa sig efter mig och bekräfta mig. Nej, det kan jag inte kräva. Det är helt upp till mig att ta den plats jag behöver (vilket i sig är ett finskt gör-det-själv-perspektiv). Det individualistiska Nordiska samhället förväntar sig också att jag tar ansvar för att ta plats som en egen individ. Sorgligheten består i att jag aldrig vaknar upp till att jag måste kämpa ännu hårdare för att hitta min identitet och definiera mig själv med utgångspunkt i ursprungskultur. Det sorgliga är att jag lever som hälften av mig själv i skuggan av en svenskhetsnorm, och att det är bortkastad potential.

Lycklig är jag om jag inser att vad som kommer mig naturligt också i stora drag är min ursprungskultur och att det är just i dess mentalitet som jag kan finna mig själv; alltså att jag inser att min mentalitet och mitt temperament är exakt så som jag ska vara, och att förfina och förädla det, snarare än att förkasta det till fördel för majoritetskulturens perspektiv, är vägen framåt.

Jag antar att invandrare och andra generationens invandrare upplever sig återkommande kämpa med att ursäkta sina kulturella styrkor som brister och svagheter gentemot majoritetskulturens norm. Majoritetssamhället förväntar sig av individen det som för individen är en svaghet. Vem vill göra vad som upplevs vara en svaghet till ett ideal att leva efter? Som en svensk-finsk person manas jag av majoritetssamhället att agera i motsats till det egna temperamentet och den egna mentalitet, och agerandet kommer därför inte naturligt. Beteendet blir obekvämt, och det är lockande att ursäkta sitt tillkortakommande i att möta den omgivande normen. Lösningen är att inte alls ursäkta sig själv, utan att bli medveten om den yttre normen och förkasta den och istället hävda den norm som är förenlig med det egna temperamentet och mentaliteten, men att göra det på ett respektfullt och gränsdragande sätt.