Den typiska förenklade slutsatsen om att dela upp folk

Här kan vissa hävda att individer alltid ska åka hem till sina ursprungskulturer eftersom de står i motstånd till majoritetskulturen.

Även om jag betraktas som svensk, så förstår jag att om samhället diskriminerar individer på grund av hudfärg, så kommer samma samhälle snart att börja diskriminera även mig då jag inte är en äkta svensk och antagligen inte betraktas som en äkta finne heller. Det är för somliga bekvämt att diskriminera folk så länge de själva inte är föremål för diskriminering. Men ett samhälle med tendens att diskriminera söker ständigt nya syndabockar när de föregående har lämnat. På sätt och vis är sådan form av diskriminering grunden för en sorts kulturell stagnering där förmågan till själv-kritik upphör eftersom kulturen inte kognitivt utmanas till att tänka kring sig själv. Utan självkritik höjs det egna idealet till skyarna, och progression anses vara att okritiskt bevara idealet genom att förbjuda kritik och sanning.

I motsats till argumentet att folk ska åka hem till sina ursprungskulturer: Att vara en invandrare, eller en andra generationens invandrare, är inget problem för att framgångsrikt leva i en annan majoritetskultur. Tvärt om, via kulturell medvetenhet och personlig strategi (som jag beskriver), kan individen bli del av majoritetssamhället och samtidigt utveckla sin kulturella identitet som en styrka. Det innebär att hen kommer möta friktion med majoritetssamhällets förväntningar, så som jag gör då svensk kultur förväntar av mig att jag ska söka och åtnjuta sympati istället för att anta en stoisk resultat-inriktad finsk hållning. Här måst jag som finne dra en gräns och säga "tack men nej tack", "not my cup of tea" - eller snarare "Satana Perkele".