Vad en majoritetskultur ska och inte ska acceptera

Det är helt okej att dra gränser för att hävda sin kulturella egenart! Vi ska ha möjlighet att vara olika, men när folk av en majoritetskultur inte får bekräftelse för vad de anser är normen, och inte får utlopp det i socialt samspel, då känner de sig obekväma. Här måste jag som finne upplysa dem om att jag anser att mitt finska ideal är överlägset och att de bäst söker sig någon annanstans för kulturella majoritetsbehov. När majoritetssamhället börjar kräva att alla individer ska anta deras normer uppstår en främlingsfientlighet; tvärt emot igenkännande av olikheter och acceptans för dem.

Det finns gränser för vilka hur mycket en individ tillåts variera "kulturella styrkor" och frångå majoritetsnormen. En kultur kan inte acceptera alla motsatta yttringar. Exempel: en individ kan inte hävda att diskriminering på grund av kön, etnicitet etc. ska accepteras som en del av personens kulturella styrka. Här måste majoritetssamhällets norm träda in och omforma eller avvisa personen.

Nu är det så att vi i denna del av världen (Norden) värderar män och kvinnor lika och anser att de har samma människovärde. Det finns åtminstone en sådan ideologisk grund. För en nordisk person är jämlikheten en styrka, det är rationellt, det stöttas av lagen, och perspektivet förväntas accepteras och efterlevas av alla. Det samma gäller demokratiska och humanistiska värderingar. Antidemokratiska, förtryckande värderingar och kulturella beteenden är inte acceptabelt och sådana individer ska inte ha samma utrymme i samhället.

Ett samhälle, det svenska samhället, ska alltså ha en tolerans för olikheter, men inte så till den grad att samhället tillåter det som går emot samhällets grundläggande normer. När mina finska föräldrar flyttade till Sverige, uppvisade de kompatibilitet med svenska grundvärderingar (båda länder är dessutom starkt präglade av Lutheranska värderingar). Jag som andra generationens invandrare stöttar samma värderingar, men jag, jämfört med typisk svenskhet, har en personlig variation som är präglad av finsk kultur. Sådan variation är inte bara tillåten, utan ska ses som en tillgång i samhället. Min personliga variation har jag rätt till, därför att vi lever i ett individualistiskt samhälle där jag har rätt till att forma mig själv som individ. Jag är en tillgång åtminstone på så sätt att jag möter det individualistiska samhällets krav på att vara en individ, men därtill blir jag också en tillgång i att jag kan göra majoritetskulturen självmedveten, genom att inte agera efter deras förväntningar. Utöver det kan jag formulera utmanande perspektiv som ifrågasätter normer, då jag själv i vissa delar står utanför normen.