Individen som individ

Ett kollektivistiskt samhälle, som vissa asiatiska samhällen, bär inte upp denna individualism, utan motverkar den och förväntar sig att individen gör avkall på personliga egenheter till fördel för ett kollektiv som inte tolererar dem, därför att kollektivets enhetlighet värderas högre än individuell variation inom kollektivet. Det Nordiska samhället är individualistiskt, och kräver av mig att jag utvecklar min individualitet, där min unikhet blir en styrka, men det förutsätter att jag inte faller in i ett kollektivt förhållningssätt där jag förkastar min kulturellt betingade individualitet till fördel för den övergripande kollektiva svenska normen.

Vi kan säga att min finskhet kan framgångsrikt bli en styrka i det svenska samhället, förutsatt att jag inte låter mig luras av den gemene svenskens intuitiva känsla av att jag blott är en svag svensk. Istället för att låta mig övertygas av svenskens krassa syn på mig, oavsett hur välvillig den är, måste jag rata det svenska idealet och hävda vad som för mig är det finska överlägsna idealet. En "normal" svensk känner inte till det finska idealet och jag kan inte förvänta mig att svensken håller med. Jag själv måste dock känna igen det finska idealet inom mig som ett ideal och en styrka. I ett individualistiskt samhälle har jag möjlighet, rätt och skyldighet att uttrycka min individualitet. Genom att vara kulturellt annorlunda lever jag upp till det svenska idealet om individualism, och kanske bättre så än vad många svenskar gör som ej har utvecklat sin individualitet. Invandrarens kulturella unikhet blir ett verktyg att kraftfullt forma sig själva som en unik individ, i ett samhälle som hyllar individualitet och olikheter.