Värderingar, inte etnicitet

Snarare än att fixera fokus på vilken etnisk bakgrund som en individ har, ska fokus läggas på vilka värderingar de är villiga att bära upp. Att anta en individs värderingar på grund av hudfärg eller etniskt ursprung är naivt, men naiv är också tron om att en individ alltid har rätt att ta plats i samhället bara för att den har en annan kulturell prägel, trots att individen blir systemhotande.

En individ får och ska utöva sin kultur, men inom ramarna för majoritetssamhällets grundvärderingar. Frågan är då varför Sverige idag inte lever efter samma värderingar som på 1800-, 1700-, 1600-talet, osv. Om ett samhälle aldrig i grunden får utmanas, hur kan vi då ens etablera vad vi idag i Sverige anser är ett bra samhälle med humanistiska värderingar och demokrati? Svaret är att ett samhälle måste tillåta självkritik, och här kommer vi in på en större väl känd diskussion som jag ska undvika, nämligen om hur demokratier ska skydda sig från icke-demokratiska krafter (exempelvis skriften The paradox of tollerance).

Istället påpekar jag blott att ett samhälle med självkritik och individualism är överlägset, och det är en kulturell värdering som jag gör, helt enkelt för att jag föredrar den formen av kultur. En sådan kultur bärs inte upp av att tolerera alla former av kultur, men av att skydda särskilda grundvärderingar, och enbart tillåta kulturella avvikelser som inte hotar de värderingarna och samhällsfunktionerna.