Kaffe är inte acceptabelt - ingen stimulans är

Det är med sorg jag slutligen och fullständigt måste konstatera att kaffe inte har någon god funktion överhuvudtaget. Jag har byggt en rutin och delvis en livsstil kring kaffe. Kaffe ger mig en känsla av avkoppling och trygghet.

Att ta bort kaffe innebär en psykologisk död eftersom jag då inte får den stimulans som jag eftersöker. Psykologisk död tycks dock vara del av den endogena livsvägen som jag hänger mig. Det känns som psykologisk död att ta bort typiska nöjen, men samtidigt innebär det också en frigörelse att inte längre vara bunden till att ständigt eftersöka dem, och det som återstår är ett inre lugn och en mental klarhet som är långt mer behaglig. Jag misstänker dock att detta inte kan göras enbart via mental avsikt och i övrigt bibehållen livsstil, utan måste kombineras med metoder som involverar fysiologisk påverkan som via ren kost och en genomgående livsstilsförändring, för att åstadkomma en sorts medveten närvaro i här-och-nu, där stundens nu känns mer givande än diverse stimulans. Kaffe är inte den enda simulanten som kommer tas bort. Jag avser ta bort alla simulanter, inklusive musik. Via min mentala klarhet ser jag den fula sidan av all stimulans. Musik med diverse melodier känns som artistens våld på mitt sinne i ett försök att provocera mig till att uppleva deras idéer om vad som är värt att lägga uppmärksamhet på, samt det mesta av film och musik förefaller vara manipulativa försök via diverse stiltrick att påverka åskådaren till att lägga uppmärksamhet på fenomen som i inte har någon praktisk nytta, men som tjänar till att artisten upplever det som meningsfull att dela med sig av en wow-faktor kring något som saknar praktisk nytta. Alla söker wow-faktor, men vägen till sann livskvalitet innebär antagligen att gå i motsatt riktning - förmågan att kunna leva här och nu utan wow-faktor. Den endogena livsvägen gör individen praktiskt orienterad och fantasi, vilket film och musik bygger på, blir för det mesta ointressant, men därtill också annan stimulans, så som kaffe. Livets värdighet består inte i komfort och stimulans, utan består i vitalitet och engagemang.

Att avskilja sig från stimulans i övrigt är mentalt tufft, men jag har sett tillräckligt av "sanningen" för att veta att det är rätt väg att gå. Jag tror faktiskt de flesta intuitivt vet detta, men saknar själslig styrka att vandra denna väg. Den endogena livsvägen tycks dock leda individen stegvis på denna väg via att bygga upp sådan styrka. En del av det är låg-kolhydrat-kost som inte är stimulerande - alltså inte stimulerar till dopaminkickar - och inte försöker efterlikna moderna kostvanor om bukfylla.

Jag tror att jag förstår poängen nu. Döden av stimulans måste vara absolut och total. Det går inte att göra kompromisser. Det är helt okej att göra utmanande aktiviteter. Det som undviks är att göra stimulerande aktiviteter. Aktiviteten blir till stimulans när aktiviteten blir ett självändamål, istället för att tjäna individens hälsa. Om jag spelar TV-spel för att utmanas i min problemlösningsförmåga, då är det ett engagemang, men om jag spelar för att fascineras, då är det stimulans. Om jag programmerar för att lösa ett problem vars lösning gynnar mig, då är det engagemang. Om jag istället programmerar för att njuta av att fokusera på problemlösning, då är det stimulans (jag har erfarenhet av det då programmering blir ett sätt för mig att zone-out, varav jag programmerar för den sakens skull och egentligen inte för att lösa ett praktiskt problem). Stimulans uppstår när aktiviteten blir ett självändamål som manipulerar tillstånd, snarare än tjänar hälsa, funktion eller verklig riktning. I sökandet efter stimulans är motivationen förskjutet från riktning till tillstånd - ett särskilt tillstånd av stimulans eftersökes, snarare än att ha motivation att sträva i en viss riktning. Döden av stimulans måste vara absolut - aldrig återkomma - och total - inget består. När inga källor till stimulans finns kvar, kommer tendensen till att söka stimulans att dö. Minsta lilla stimulans som fortfarande finns kvar kommer reta och aktivera stimulanssökandet som antingen söker samma stimulans som förr eller hittar ny form av stimulans som individen kanske tror är en så kallad bättre form av stimulans. Det finns inga bra former av stimulans - det enda som är värdigt är engagemang i sådant som ger motstånd. Glädje som uppstår efter handling är okej och förväntat, men glädje som uppstår utan handling är fel, och förväntan på glädje utan handling är fel. Stimulans används ofta för att fly ansvar och verklighet. Den endogena livsvägen leder rakt in i ansvar och verklighet. Glädje ska alltid vara kopplat till engagemang och handling, och sådan glädje är sann glädje. Det är också på så vis dopaminsystemet kalibreras efter verkligheten snarare än efter fantasier via underhållning.

Den endogena vägen handlar om att ställa funktion framför nöje, och via det uppstår sann livskvalitet, vitalitet och hälsa. Det kräver underkastelse till funktion framför nöje, vilket upplevs som en psykologisk död, eftersom individen förväntar sig nöje framför ansträngning. Det är dock enbart via ansträngning som bestående livskvalitet uppstår, och det är också i självaste ansträngningen, och styrkan att vidhålla ansträngning som livskvalitet uppstår.

Kaffe är helt onödigt, och rentav negativt. Detta är en absolut sanning och kan inte argumenteras emot: kaffe är fullständigt onödigt, tillför ingenting, och bidrar istället med negativ effekt genom att belasta kroppen. De föga hälsofördelar som kaffe påstås medföra, är fullständigt irrelevanta när en i övrigt god kost och livsstil upprätthålls. Jag är väl medveten om motargument, eftersom jag själv har eftersökt varje möjligt motargument, då jag faktiskt vill att kaffe ska vara en del av min livsstil, men jag ger nu upp det.

Jag älskar kaffe. Jag är beroende av kaffe. Jag har verkligen försökt rationalisera kaffe inom min livsstil, men måste mot erfarenhet och fakta erkänna att konsumtion av kaffe inte kan motiveras om jag samtidigt söker högsta möjliga hälsa och vitalitet.

Jag kommer nu till den punkt där jag ska förkasta kaffe fullständigt. Det har jag visserligen gjort förr flera gånger, och sedan fallit tillbaka i det. Då jag nu är på dag 255 av den endogena livsvägen tycks förhållanden vara annorlunda, och tack vare de många fysiologiska och kognitiva förändringarna jag genomgått, är det inte orimligt att jag nu fattar min slutliga dom gällande kaffe. Jag är, bland annat, numera mer medveten om kroppsliga signaler och märker direkt de många negativa konsekvenserna av kaffe. Min mentala klarhet identifierar också påverkan av kaffe som ett kognitivt angrepp; som något som gör mig mindre skärpt och klartänkt.

Kaffet för mig, precis som för alla andra, är dock ett beroende - ingen är ett undantag från det. Kaffet leder mig in på livsbanor som jag annars inte skulle valt, men gör så på ett mycket subtilt och nästan omärkbart sätt där jag själv identifierar mig med de val jag tar under påverkan av kaffe. Många kanske inte märker personlighetsförändrande effekt av kaffe eftersom de inte går till ytterligheterna i sitt engagemang. Jag har dock en förmåga att fokusera djupt och ihärdigt på saker och ting, och när kaffet får sätta riktningen genom att påverka mina beslut, leder det i förlängningen till att jag går långt i fel riktning. Nu senast blev jag intresserad av att genera AI-musik, vilket är fullständigt onödigt men något som jag tyckte var ett bra beslut då jag var under påverkan av kaffe. Efteråt ångrade jag det. Kaffe tycks stimulera nöjessökande och drift till ytterligare stimulans.

Låt mig kommentera en annan sak: det finns diverse dokumentärer om individer som försöker uppnå optimal hälsa, och de framställs ofta som hälso-freaks som gör något onaturligt och uppseendeväckande. Jag behöver inte hålla med om deras metoder - vilka de än är - men jag vill påpeka att driften till att uppnå och bevara optimal hälsa och vitalitet är naturlig och all annan mentalitet som avviker från den ambitionen är felprioritering. Sanningen om hälsans centrala roll vittnas om via ordspråk som man uppskattar hälsa först när man förlorar den. Mitt återkommande fokus på högsta möjliga vitalitet är alltså inget extremt eller onaturligt, utan är vad som ska vara ens utgångspunkt för alla handlingar och hela livet. En annan föreställning är att ett sådant fokus på hälsa tar för mycket tid, men fråga dig själv hur mycket tid dina ovanor som media-underhållning och nöjesätande upptar. Det är inte så att din nuvarande livsstil inte kräver tid, men att du anser att just den livsstilen är värdefull. När den mest hälsosamma livsstilen ses som den mest värdefulla kommer den på samma vis att upplevas naturlig och icke-tidskrävande. I en hälsosam livsstil upplevs det istället som tidskrävande att titta på en film, eftersom filmer för det mesta inte tillför något av nytta. Så länge individen prioriterar en annan livsstil kommer den endogena livsstilen att kännas tidskrävande, och en sådan individ är inte mogen för den sistnämnda. Den endogena livsvägen kräver fullständig hängivenhet och därmed att förkasta allt annat, inklusive kaffe vilket är föremål för denna artikel.

Den endogena livsvägen ställer krav på att individen vidtar de åtgärder som underbygger individens högsta möjliga vitalitet och hälsa och gör inga undantag eller kompromisser. Vi lever i en tid där vi betraktar det mesta som relativt till individens egna tycke, särskilt vad gäller kost, så som att om det fungerar för dig så är det rätt eller att ha äta-vad-man-vill-dagar, varav rationalisering en last som konsumtion av kaffe kan anses vara upp till individen. Många ting är dock inte upp till individen att välja. Exempelvis fungerar blodsocker på samma sätt oavsett individens tycke, och kaffe har samma effekt oavsett individ. Den endogena livsvägen avskriver alla simulanter som icke-acceptabla, och om ambitionen ärligt är högsta möjliga hälsa och vitalitet finns inga undantag.

Föreställning: Kaffe är harmlöst och något man bör unna sig

Kaffe gör ingen skillnad för individer som inte strävar efter högsta möjliga vitalitet och hälsa. Deras glädje består i kaffe och liknande stimulans (ofta skräp underhållning). Den som strävar efter högre vitalitet och hälsa finner en överlägsen glädje i just vitalitet och hälsa.

Föreställning: jag är inte beroende av kaffe, jag dricker bara 1 kopp om dagen

Sluta med kaffe och se hur du klarar dig.

Föreställning: Jag mår bra av 1 kopp om dagen, men inte mer

Du tolkar dock dopamin stimulansen som välmående och del av livskvalitet. Kroppen mår dock inte bra av det på så vis att kaffe inte tillför något som kroppen behöver och istället är en belastning som kroppen behöver kompensera för.

Föreställning: Kaffe ger energi

Kaffe stressar och manipulerar kroppen vilket producerar ökat fokus och känsla av energi för en kort stund, men kroppen måste senare kompensera då kaffet inte tillförde något, utan istället belastade kroppen.

Föreställning: Kaffe är inte en drog

Kaffe är en drog som manipulerar kroppen för att producera en effekt som inte uppstår naturligt. Kaffe är också beroendeframkallande och skapar njutning via att manipulera dopaminsystemet.