Vi ska här gå igenom skillnad på rätt och fel attityd och förhållningssätt. Kom ihåg att detta reflekterar min egen metod, och behöver inte vara rätt för alla. För att ens egna metod ska fungera, behöver man dock definiera den väl, så att man kan tillämpa den väl. När något definieras väl, så står det naturligt i motsatta till annat, men det betyder inte att andra tillvägagångssätt inte fungerar bättre för andra.
Då jag strävar efter optimal hälsa är sjukdom inte önskvärt, även om det bara gäller vad som kallas för banala infektioner, som vanlig förkylning, lätt halsont, mild magsjuka etc. Dvs. sjukdomar som går över av sig själv. Till skillnad från samhället i övrigt som tycks se betrakta sjukdomar som naturligt och förväntat, strävar jag efter en högre standard och avser nolltolerans gentemot alla sjukdomar oavsett grad. Det är precis vid detta krav på nolltolerans, som den mediokra människan blir irriterad vid tanken på ett sådant krav, därför att de upplever att sjukdomen är något som drabbar utan att de har möjlighet att fullständigt påverka det. Om jag då hävdar att de visst har fullständigt inflytande, och att de bär det yttersta ansvaret, så uppstår en irritation, därför att de upplever att det är ett orimligt krav. De ser det som en närmast omöjlig uppgift att hålla sig fri från alla sjukdomar, och menar därför att sådant som förkylning och liknande är en normal del av livet, och att det vore allt för extremt att förvänta sig något annat. Det är orimligt att förvänta sig att aldrig bli sjuk, men min poäng är att det är när vi har en sådan hög målsättning, som vi också är villiga och kapabla att ta långt mer ansvar över oss själva, än vad vi annars gör.
Det är möjligtvis fullständigt orealistiskt att förvänta sig att aldrig bli sjuk, men attityden måste vara sådan att en nolltolerans ändå vidhålls, även om det upplevs omöjligt. Fråga dig vad du vill, inte vad som är realistiskt. Vad jag vill framhålla är en skillnad i attityd där målet i sig själv ska kännas orealistiskt, i syfte att fostra en kompromisslös attityd, och via en sådan orubblig attityd läggs grunden för det beteendemönster som krävs för att faktiskt åstadkomma vad som är bortom den mediokra normen. Attityden är inte: "Jag gör det om det är rimligt och går bra". Svårigheter kommer snart få dig att känna att din målsättning är orimlig och att saker och ting inte alls går bra, varav det blir lockande att ge upp eller att anpassa målet efter din egna mediokra utsikt.
Den rätta attityden som jag vill framhålla här bygger på ett självvalt men upplevt orealistiskt mål, som medför att du oundvikligen kommer uppleva hopplöshet och annat, och att det är i just det sinnelaget av uppgivenhet som du måste fortsätta att agera enligt din ursprungliga målsättning, oavsett hur hopplöst det känns. Poängen är inte att lyckas, poängen är att fortsätta ändå. Anledningen är; att om du bygger din motivation på förväntan att lyckas, då kommer du sannolikt att ge upp när alla utsikter för att lyckas försvinner. Om du istället fortsätter ändå, kommer du att överskrida gränserna för vad du tror och upplever är möjligt, och det är när du åstadkommer någonting bortom vad du kunde föreställa dig, som verklig personlig-utveckling sker.
Din föreställningsförmåga är från början inte kapabel att föreställa sig den framgång du är kapabel till, och om du ändå tar utgång i din föreställning, så som att du planerar exakt vad du ska uppnå, då uppnår du enbart det, vilket konsekvent är mediokert, eftersom du inledningsvis enbart är kapabel att föreställa dig sådant som grundas i din nuvarande förståelse av saker och ting. Målet är att skrida över gränsen för din förståelseförmåga, och nå något som är bortom, som när du väl ser det, uppenbart är mycket bättre än något du tidigare kunnat föreställa dig. Ett mål som ligger bortom vad du idag kan föreställa dig, är den enda värdiga typen av mål. För att gå bortom din föreställningsförmåga, måste du ha ett mål som känns orealistiskt och verklighetsfrånvänt, och att du dagligen filtrerar ut allt som inte förhåller sig till det målet, och konsekvent vidtar handlingar som stegvis leder dig till att uppleva framgång, och där sinnets många känslor av hopplöshet ignoreras genom att ta nästa steg ändå, oavsett vad.
Du definieras av vad du lyckas med och detta är en sanning som du är medveten om oavsett vad modern kultur säger. Du kommer alltid att genuint må bra av att lyckas tillgodose dina behov och att erfara resultatet av goda färdigheter att hantera omgivningen. Är det så att samhället i övrigt vill framhålla att du som person - ditt värde och din självkänsla - beror främst på att du tycker om dig själv, utan någon särskild anledning annat än att du existerar och att alla som existerar har ett inneboende värde? Naturen och omgivningen håller inte med, och kommer missgynna dig om du inte utvecklar diverse färdigheter, varav du kommer lida, oavsett vilken kulturell syn du har på dig själv som duglig person. Sanningen, i sådant fall, är att du inte alls duger, även om många sympatiska människor vill påstå att du gör det. Du duger inte därför att du inte lyckas hantera din omgivning, och resultatet av att inte duga är att omgivningen och naturen missgynnar dig, vilket direkt kommer påverka ditt mående. Vad som behövs är stöttning att vidta en attityd som leder till en outtröttlig kamp för att förbättra dina färdigheter och därmed dig själv. Via färdigheter och resultat, reflekterar verkligheten din duglighet som person i att hantera just verkligheten, genom att verkligheten ger dig resultat, vilket ger sann självkänsla. Via färdigheter vet du att du klarar av att tillgodose dina behov, varav du mår bra.
%c Jag är inte förespråkare för ett samhälle där man ser ner på individer som har svårigheter. Tvärt om ska vi försöka hjälpa varandra. Jag menar att varje individ ska utveckla ett förhållningssätt där evig kamp för att förbättra sig själv, är kärnan av ens existens.
Intelligens är att kunna tillgodose sina behov i den miljö man befinner sig i. - Jag
Högre än framgång är den eviga kampen som fortsätter även när framgång är frånvarande. Kampen fortsätter inte för att det finns möjlighet att lyckas, men den fortsätter ändå.
Vi ska dock inte bygga vår självkänsla uteslutande på framgång i livet, därför att det finns omständigheter där allt verkligen är omöjligt och leder till djup misär oavsett individens goda agerande, och den som definierar sig själv i ljuset av framgång, tappar möjligtvis all handlingskraft vid stark motgång, och kanske faller in i destruktivt beteende så som missbruk med ständigt återkommande tankar om ens egen värdelöshet och en förlorad självbild. Vi behöver egentligen ingen självbild att primärt definiera oss som personer.
Självbild tycks vara avhängigt yttre omständigheter, och de kan alltid ändras, bortom din kontroll, oavsett hur handlingskraftig och skicklig du är. Vad vi behöver är en attityd av att vi förväntar oss det omöjliga och odrägliga, men att vi fortsätter ändå, inte för att vi tror att vi kommer att lyckas, men därför att oändlig ilsken kamp är vad som definierar oss. Det är kampen - att ta nästa steg för att man kan, inte för att man har någon hållbar anledning - som gör att vi är värdefulla som personer, och det verkar vara så att naturen själv betraktar dig och varje steg du tar, och börjar att belöna dig med framgång, exakt och enbart då du visar att du tar nästa steg trots att alla dina yttre anledningar är förlorade.
Du kan ha flera målsättningar i livet, men du borde välja ett mål som står över alla andra mål, och det målet ska kännas orimligt högt. Några aspekter av förhållningssättet till målsättningen är:
För mig är målet optimal hälsa och vitalitet, och i förlängningen att få en djupare andlig kontakt där glädje inte bygger på yttre stimulans, men grundas i förverkligandet av något sorts inre tillstånd som inte är lätt att beskriva i ord.