Ganska strikt

Stundvis avskyr jag denna kosthållning av hela mitt hjärta. Det är sannolikt en naturlig reaktion då gamla beroendemönster baserat i nöjesätande börjar dö ut och kämpar för att överleva.

Det är en svår upplevelse att vara en hel dag på en tillställning där man bjuds på typisk kolhydratrik kost. Jag längtar tillbaka till den maten. Samtidigt kan jag inte återgå, för jag upplever så många fördelar med den endogena livsstilen och kosten. Exempelvis är 20 år av kraftig mjäll helt borta. Jag vill inte återgå till det.

Jag upplever också ett otroligt inre lugn. En nackdel är att det känns som att kroppen ej helt anpassat till fettförbränning, för ibland kan kroppen kännas tom på energi varav det känns trögt i musklerna. Lustigt nog är det en mental grej, för så fort jag börjar röra mig får jag utmärkt energi.

Det är som att hjärnan försöker "smuggla in" nöjesätande. Jag har märkta att om jag blandar kakao med kokos-kräm, så blir det en härlig smak och konsistens som liknar chokladkräm. Resultatet blir att jag äter för mycket av det. Jag mår illa pga för mycket koncentrerat fett, me jag vill ändå ha mer. Det är typiskt beroende-formande nöjes-ätande. Att äta mer än jag behöver leder också till större andel kolhydrater. Trots att produkten i sig innehåller relativt lite kolhydrater blir det mer kolhydrater när jag äter större mängd.

Det är alltså antagligen rester av mitt gamla dopaminsystem som försöker etablera sig. Lösningen är att sluta med det och konfrontera det som leder till sökandet efter nöjesätande. Det krävs något i stil med en religiös upplevelse - en kontakt med något högre - för att lyckas med detta.

En sak som återkommer är att folk anmärker på att det är bra att unna sig saker och ting, att inte vara för strikt, att göra undantag etc.

I denna kosthållning är poängen att ta död på all form av nöjes-ätande. Njutning uppstår när kroppen får den rena mat som den endogena kosthållningen innefattar, men dopaminsystemet förväntar sig en kick, vilket denna kosthållning inte ger. Denna kosthållning har som mål att radera behovet av dopamin-kickar via mat. Undantag leder till att just dopamin-beroendemönstret fortsätts att underhållas. Därför görs inga undantag.

Jag märker att jag försöker hitta sätt att äta mer kolhydrater som exempelvis att äta mer mat än jag behöver. Detta är inte för att kroppen behöver kolhydraterna. Det är för att mitt dopamin-beroende-beteende försöker att hitta ett sätt att överleva.

Den enda vägen framåt är full förkastelse av nöjes-ätande, och att möta den inre död och depression som uppstår av det, ta sig igenom det, och komma till ljuset på andra sidan. Ett mycket djupare välbehag förväntas uppnås på andra sidan. Om beroendet underhålls genom att regelbundet "unna sig" och göra undantag, blir man kvarstående i ett slags mellanläge, som senare riskerar att bli ett fullständigt fall tillbaka till gamla matvanor.