Andlighet ur ett endogent perspektiv

Jag hade förmåga till att visualisera. Den förmågan har försvunnit efter 240 dagar av asketisk ketogen livsstil, som inte - likt andra metoder som LCHF - förespråkar ett annat kostupplägg men samtidigt försöker jämka för att stödja individens redan befintliga livsstil. Eller, jag har fortfarande förmåga till visualisering, men det har inte samma känsla av relevans. Fantasier, så som att visualisera sig innehållet i en skönliterär bok, känns irrelevant. Kanske för att den endogena livsvägen fokuserar mig i det praktiska. Jag har även tappat intresset för filmer, då de kräver att tittaren via fantasy antar att skådespelet är på riktigt, och låter sin tolkning ledas av diverse cinematiska metoder för att skapa vissa upplevelser. När jag numera bevittnar en film, är jag ständigt medveten om att filmens innehåll inte är på riktigt och istället för att förföras av filmens narrativ och uppleva inlevelse, lägger jag märke till diverse cinematiska metoder, och istället för att uppleva filmen som verklighetstrogen i att skapa en relevant känsla, finner jag det mer verklighetstroget och relevant att notera filmskaparens avsikter och metoder att försöka framställa en viss känsla, vilket gör att jag inte upplever syftet med filmen, vilket är att förföras via dess många ccinematiska metoder för att uppleva en viss berättelse. Att uppskatta filmer, tycks bygga på vilja till fantasi, och jag upplever numera fantasi som mestadels irrelevant, och att titta på film upplevs som tidslöseri. Film nämner jag för att exemplifiera hur min kognition har förändrats i relation till fantasi, och den förändringen ger genomslag i andra områden som bygger på fantasi. Det är alltså en förändring av en generell kognitiv aktivitet som underligger många andra mer specifika aktiviteter. Jag nämner detta för att jag vill framhålla misstnaken att det finns en annan nivå på vilket visualisering kan användas för mer relevanta ändamål, men och att en visualisering - perception av inre bilder - på en sådan nivå kan vara del av vad som utgör gynnsam andlighet med uppenbara resultat. Jag kommer dock återvända till denna artikel och utveckla
det senare. Resten av artikeln utforskar sådant som antagligen är omkringliggande ting, men fortfarande relevanta att belysa i samband med vad jag nämnde ovan.

En asketisk ketogen kosthållning konfronterar din nuvarande livsstil, nedvärderar den - den är sämre än något annat - och kräver förändring till något överlägset - den är konkret bättre eftersom den ger hälsa. Kärnan i vad som gör denna väg asketisk är klarsynthet och mod att anlägga ett polariserande perspektiv, och rakt av dra gränsen mellan två ting och . Detta tankesätt ämnar inte att svartmåla ett ting och försköna ett annat, utan anser sig istället beskriva ett ting som rentav negativt och det andra som positivt. Detta är således inte en åsikt framförs, utan en sanning som klargörs. Försök att hävda att sanningen är relativ och en fråga om perspektiv, måste isåfall med grund i sådant resonemang bekänna att hälsovådliga konsekvenser är likvärdiga eller bättre än hälsosamma sådana, vilket, även om folk irrationellt argumenterar för det, aldrig i praktiken konsekvent lever efter det, men att de istället i varje vardag bedrar en sådan påstådd ståndpunkt. ^[1]

Jag kallar den för endogen livsväg. Den är först och främst en andlig och religiös syssla, men som till skilland från sådant som ger andlighet och religion dåligt anseende, exempelvis fantasier och rena alltsköna osanningar, så som påstå att Gud vill vissa saker istället för att ta egetansvar, så är endogen livsväg brutalt konkret, och söker sin utgång i andlig och religiös metod för låta individen omvanldas i relation till det brutalt konkreta. Trots att det i grunden - alltså först och främst - är en andlig syssla, börjar den endogena livsvägen med att styra individens fokus till det ytterst konkreta och kännbara - kost, fysiologi och den egna biokemin. Andligehete behöver alltså inte accepteras, och ska snarare ifrågasättas kritiskt av den endogena individen, varav den endogena andligheten måste bevisa sig för individen, lika väl som individen återkommande måste bevisa sig som sann i sin aspiration på den endogena vägen och sann i sin förståelse av den. Individen och vägen blir två motpoler, där vägen söker att stöta bort individen, och individen söker att omkullkasta vägen med utgångspunkten att allt i livet är en besvikelse mot indivdens höga ambitioner och att individen misstänker att den endogena vägen inte heller kommer svara mot individens ambitioner, varav individen ständigt prövar och omprövar vägens principer. Vägen å andra sidan, tvivlar också på aspiranten, och knuffar individen återkommande för att se om individen är kapabel nog. Det är därför en elak, grym, kall, fokuserad attityd föds inom individen, inte mot andra människor, men mot den endogena vägen som återkommande knuffar och provocerar individen. Ett exempel på det är min nyligen tillkomna passion för fysisk kyla. Jag älskar känslan av fysisk kyla och har inga problem att cyckla i t-shirt i 2 minus, eller i 4-6 grader kyla med högre luftfuktighet. När den kalla luften blåser in under tröjan är det extra behagligt. De senaste 2 veckorna har jag varje dag gjort det och medanb mina fingrar ibland gör ont, och jag känner kylan utan på kroppen så fryser jag aldrig innom mig, och jag huttrar aldrig. Andra människor å andra sidan kan gå med tjocka jackor och ändå huttra. Här är vad som sker kognitivt:

• En del av mig dras till det, liksom att jag aktivt söker det och jag njuter av det. När jag tar på mig en jacka av vana, känns det främmande och onaturligt.
• Den ständiga kylan som belägger sig över kroppens yttre skickt skapar en djup psykologisk rädsla, varav jag rationellt gör en bedömning och konstaterar att jag är i bättre skick än någonsin och ingen fara finns. En smärre känsla av desperation uppstår, och liksom något som vill gråta inombords.

Vad jag beskrev ovan är två motpoler:

• Driften till friktion i form av kyla och styrka och välbehag som uppstår i relation till friktionen.
• Driften till komfort via värme, och känslan av att något inom en själv dör i kylan.

Detta är ett exempel på hur den endogena vägen knuffar och utmanar individen, och hur individen via det utvecklar en grym, elack, tuff, hård, kall attityd för att pröva individen, men också att den prövningen är själva kärnan av vägen - alltså att själva prövningen kanske egentligen inte är en prövning, utan är självaste vägen i sin kärna. Den endogena vägen väcker en drift till styrka, som krossar den svaga komfortsökande delen av individen, och individen ställs på prov kring huruvida ondividen kommer att omfamna den styrkan eller istället återvända till komfort. Det är inte via enstaka imponerande bedrifter så som isbad som är metoden. I fallet av isbad tar individen ett snabbt dopp för att sedan återgå till värme. Individen utsätter sig för tillfällig och extrem kyla, och på återgår därefter till komfort, varav känslan av komfort amplifieras i kontrast till det extrema obehaget där kroppen schockas via plötslig kraftfull kyla. På så vis överlever driften till komfort. Den endogena vägen är annorlunda: det är istället en ständig medel-intensiv känsla av ofriktion som aldrig avtar, där den enda vägen är att individen finner styrkan och därmed något som är överlägset komfort - nämligen välbehag i vitalitet och styrka. Den endogena vägen är mer intelligent än den isbadande männsikan som känner sig duktig vid fysiologiskt extrema bedrifter. Den endogena vägens friktion är inte obehaglig, utan är inom ramen för vad individen mår bra av, och därtill utmanar stegvis individen i vad individen klarar av bibehållet välbehag. Den endogena vägen är enkelriktad på så vis att den sakta bygger upp styrka genom att ändra grundfysiologin (exempelvis ändras kroppens celler till att förbränna fett samt dra nyutta av naturlig fasta), och enbart på basis av befintlig styrka, introducerar nya utmaningar när individen är redo. Min drift till kyla kommer till mig som ett kall, en intuition, en egen vilja, och inte alls som något jag påtvingar mig själv grundat i något kulturellt ideal eller för att imponera på mig själv eller andra. Det kommer som ett kall, som en intuition, därför att jag är redo, och är redo på basis av över 200 dagar av att ha följt den endogena vägen utan undantag (dvs. med en viss kosthållning ^[2]). Intyget på att det är ett genuint kall som kommer innifrån, är det faktum att jag alldrig huttrar, och jag insåg härmed att det faktum att folk huttrar är att de försätter kroppen i ett tillstånd som de inte är kapabla att hantera - att de överskrider sina gränser. Den endogena vägeen handlar inte om att överskrida gränser, men att intelligent flytta dem. Vi kan använda konceptet om maskulin och feminin för att illustrera vad den endogena vägen kräver i form av förhållningssätt: Den maskulina metoden innebär att kalkylera en rationell plan och sedan beskriva det som viljestyrka att föja den trots att det inte fungerar därför att det finns en övertro på ens egna beräkningar som överskuggar andra faktorer. Den feminina metoden är att inte ha en plan, men att låta intuitionen styra, där individen leds till att upptäcka vad som för stunden är gällande, och förhålla sig till det, snarare än att - som via den maskulina metoden - förhålla sig till vad som borde vara enligt beräkningar. Det är kanske lockande att hävda att lösningen är en kombination av de båda, men att alltid hävda balans mellan tillsynes motpoliga ting - som att man behöver lite av varje är en platityd och ett sätt att komma undan med en förenkling som sviker verkligheten. [fn: Jag tog bort följande, för jag behöver en nogran analys för att kunna göra följande påstående: Här ska vi alltså ta avstånd från populära föreställningar om balans mellan motpoler, då den endogena vägen kräver uteslutande och ensidigt fokus på en pol. Snarare än att försöka harmonisera två motpoler, ska individen välja en pol och stå i ständig motsats till den andra. Den endogena vägen motsätter sig dyrkan av idéen om en överodnad princip som menigsfullt finner balans mellan motpolerna, och hävdar att mening finnes på enbart ena sidan, uteslutandes den andra; att mening uppstår via gränsdragning och separation av ont från gott. Detta ger sig uttryck exempelvis i det att individen inte ser depression och liknande som en del av sig själv som måste accepteras och harmoniseras, men som något som ska uteslutas, och att den endogena vägen är ytterst potent att göra det, och därmed lösa den moderna männsiaks fångenskap i det mediokra som uppstår just via ett samulsurium av olika influenser utan intelligent gränsdragning. Alla föredrar det vackra, hygieniska, vitala, gynnsamma, och vår kognitiva aktivitet ska reflektera det och inte göra försök till kompromiss med det som vi icke vill ha. Individer vill inte leva i diktaturer som inskränker på grundläggande friheter, där utarbetade sanitära samhällsstrukturer saknas, där system för sophantering saknas, där basala produkter är kontaminerade med mmiljögifter, där exploatering och korruption regerar, där frihet att äga och uttrycka tankar saknas. Människor i sådana länder, såvida de inte utgör den härskande klassen, flyr från sådant, och föredrar fria samhällen med vackra ren miljöer, med teknologisk framgång, med religionsfrihet m.m. Det endogena perspektivet lägger grunden för att upprota tendensen till oordning i människans sinne, och producera en äkta typ av människa, som är kapabel att stå emot det tendenser i närmiljön som befäster den oordning som ingen vill ha, förutom de få som gynnas av det. Del av kärnan i att åstadkomma detta, är att tydligt förkasta försöket till kompromiss med den oönskade motpolen, och istället dra en gräns och välja den goda sidan. Individen gör detta inom sig själv, och blir en bärare av sanning, och blir det ljus som motsatsen skyr och flyr. Du lider - om du lider - därför att du inte ogillar lidandet tillräckligt mycket. Du har inte funnit ljuset, för du avskyr inte mörkret tillräckligt mycket, men istället tycker dig finna din boning där. Du har för låg standard, och accepterar det som är missgynsamt, kanske för att acceptans känns mildare för sinnet än att vidhålla en högre standard och konsekvent leva i konfrontation med omgivningen.

Likt den endogena vägen är enpolig i att fokusera på det goda, är metoden för det också enpoligt feminin i avseendet att den rationella grunden för beslut underordnas den intuitiva - de står inte i jämnvikt till varandra. Ett beslut grundas i intuition som grundas i en uppsjö intryck, inte minst fysiologiska och rationalitet fungerar blott som en understående metod för att skapa en tillfällig mental modell kring sakförhållanden, som senare blir del av samma pol av intryck som påverkar intuitionen. Logiskt tänkande, planering och rationalitet grundat i det, är del av ett större ekosystem av kognition, där intution är den snabbare vägen till rätt handling, och eftersom den endogena vägen är resultatinriktad, är den snabbare vägen vad som prioriteras. Därmed ställs ett krav på att individen använder intuition på rätt sätt vilket innebär att faktiskt uppnå resultat via den, sanarare än att inte göra det. Intuition är alltså inte en förmåga som fungerar bara ibland utan är en förmåga som tränas upp, och entydigt omfamnande av intuition som den överstående förmågan, måste uppstå för att utveckla den förmågan.

... Andligheten, ur ett endogent perspektiv är alltså individens kamp för kognitiv överlevnad på en livsväg som söker att konfrontera, utmana och ofta att tillintetgöra grundstrukturer av jaguppfattningen inom den individens kognition. Den endogena vägen tillför inget nytt, utan tar bort det som är onödigt som individen via kultur och försummelse akumulerat via sin livstid. Således: den endogena principen efterlevs härmed på det mer sublima planet av individens varande - nämligen att individen är ett system som kan uppräthålla sin konstitution genom att intelligent och självständigt producera vad den behöver, och behöver saker och ting utifrå, vilket är innebörden av motsatsbegreppet exogen. Fysiologiskt kan individen producera sin egen energi och hälsa via exempelvis fett på ett sätt som är överlägset den energi som tillförs utifrån via exempelvis energidryck och medicin. Samma endogena princip, gäller alltså även på det sublima planet där den endogena livsvägen tillintetgör allt som kommer utifrån - så som kulturell betingelse och idéer om att den endogena vägen i sig ska ämna att tillföra individen något nytt som läggs på individens redan befintliga kognitiva och fysiologiska konstitution - och, att den endogena livsvägen, snarare än att tillföra något utifrån, avslöjar slöjan av främmande ting, och låter sanningen om ett överlägset bestående tillstånd uppenbaras. Sanningen om det inre endogena varandet uppenbaras stegivs, varav den nuvarande mentaliteten och självuppfattningen utmanas, vilket är obekvämt, och där ens dåvarande personlighet börjar kämpa emot sanningen som enbart för tillfället är svagare för individen därför att individen fortfarande är allt för berusad av lägre stående ting som ligger som ett svart lager över självuppfattningen, likt moln framför solen, men där solen givetvis är starkare. Den endogena vägen är alltså en sådan som syftar till att skingra molnen för att bringa klarsynthet vad gäller ens sanna natur. Vi ska undvika andliga förskönande metaforer som låter insiktsfulla men som egentligen inte säger någonting konkret, och istället ska vi här konkretisera: Falsk självuppfattning: allt som leder till ohälsa och de andra negativa motpolerna. Individens sanna natur: det som bindrar till att individen obehindrat fattar handlingar som är i linje med biologisk sanning om hälsa och liknande val på sublima nivåer som de kognitiva nivåerna. Jag använder metaforen om solljus och moln som döljer solljuset, med viss osäkerhet, då det är en typisk andlig platityd, men utgår från att jag lyckas ge tillräckligt konkret sammanhang att förankra metaforen i, här.

Den endogena livsvägen är inte som en utsträckt hand som varsam vägleder dig och som har överseende med halvhjärtade insatser. Den endogena livsvägen består av en medkänsla för den missär som ditt mediokra nutida tillstånd banar vägen för, och på grund av medkänsla och välvilja, knuffar dig rakt in i sanningen om verkligheten, därför att ett uppvaknande till sanning är det som antingen väcker helhjärtade insatser och därmed styrka, eller förnekelse och flykt, varav det förstnämnda - helhjärtade insatser fött underkastelse till sanning - är framgång och förtjänad frigörelse; det sistnämnda - stolthet som skyr ljuset av sanning till fördel för en glorifierad fantasi om sig själv - är att förakta. Det tycker mig vara så att individen istället älskar sin svaghet mer än den styrka vars fördelar individen samtidigt vill ta del av. Det mediokra önskar fördelar, men avskyr den styrka som krävs för att åstadkomma det. Sakförhållanden är inte sådana, blott, att individen enbart är oförmögen till styrka - rationella beslut och handlingskraft - men rent av avskyur det. Den innre svaghet som utgör den mediokra individen - så som beskriven här - måste arbetas bort genom disiplin som fostrar mental tuffhet, och får inte blott förbli en idé som tjänar den redan befintliga stolta fantasibilden om självet. Den endogena livsvägen kräver individens utformande och tillgripande av en metod som tillintetgör fantasin om en själv, och möter verkligheten utan fantasins filter. Således kan den endogena aspiranten inte befinna sig med förväntningar på vad den endogena vägen ska leda till, så som individen har förväntningar på andra metoder av samhället givna som trender med löfte om det ena eller andra resultatet, därför att sådana förväntningar på särskilda resultat, grundas i en självsmickrande fantasibild om det egna jaget och vad det behöver för att känna sig stolt. Goda resultat uppstår givetvis i fjärann på den endogena vägen, men det kan enbart uppnås genom en tillintetgörande av all sorts fantasi som söker det, därför att utgångspunkten i ett sådant sökande, är arrogans och inte underkastelse, där individen tycker sig ha rätt till något bara för att individen vill det, men där resultaten av den endogena vägen är skyddade och av krafter som kräver underkastelse och där intetgörande av den arroganta överlägsna attityden, är ett intyg på det.